Utspelar sig efter sjätte boken, blir det mer än ett kapitel så kommer den inte att följa sjunde boken, utan blir helt AU. :D

Naturligtvis äger jag inte J.K: Rowlings karaktärer, trodde ni det?

Hoppas att ni får en trevlig lässtund. :)

/celi

Under ett träd materialiserade sig plötsligt en man. Han stod stilla ett par sekunder i skuggan och registrerade omgivningen. Hans svarta kläder och hår gjorde att han smälte in i mörkret. Det var endast ansiktet som syntes och i de djupa ögonhålorna blänkte svarta ögon. Munnen var ett bistert streck. När han förvissat sig om att ingen sett hans ankomst slappnade han av en aning och började gå med raska steg. Han sneddade över en gräsmatta och vek av in på en väg. Husen stod mörka och tysta på sidorna. Det var mitt i natten och deras invånare sov djupt. Efter att han svängt av ytterligare två gånger var han framme vid sitt mål. Ett hus som inte skiljde sig nämnvärt från de andra, kanske var det lite mer slitet än sina grannar och kanske anade man att den som bodde där inte av någon anledning brydde sig om det. Han stannade med handen på grinden och betraktade huset. Han lät höra en liten suck, men han visste vad han hade att göra. Och han hade så lite tid till det. Den som bodde där gjorde inget väsen av sig, alla lampor var släckta. Bestämt öppnade han grinden och gick in på grusgången. Hans steg knastrade mot gruset. Han gick upp för den lilla trappan upp till dörren och knackade på. När ingen öppnade mumlade han "Alohomora" och låset knäppte till. Dörren gnisslade lite när han stängde den bakom sig.

"Ari", ropade han med låg röst. Golvplankorna ovanför honom knarrade och strax var någon var på väg ner för trappan.

"Severus! Vad gör du här nu", frågade hon samtidigt som hon försökte gnugga sömnen ur ögonen. Hon var klädd i en flanellpyjamas med blåa pingviner på. Han tänkte att det var typiskt henne att ha ett sådant plagg. Hennes kastanjebruna hår var utslaget och lockade sig ner över hennes rygg. De mörkblå ögonen såg forskande på honom.

"Hur kom du in, stod dörren öppen?"

Han nickade.

"Har det hänt något", frågade hon oroligt. "Kom in och sätt dig, jag kan göra lite te. Varför är du här, terminen är väl inte slut än?"

Han skakade på huvudet och kände sig med ens väldigt trött.

"Jag har inte tid", sa han med djup röst. "Jag har kommit för att säga adjö. Från och med nu kommer vi aldrig mer att ses."

Hon såg upp på honom.

"Det innebär för stora risker", svarade han på hennes outtalade fråga. "För oss båda", tillade han sedan.

"Kan du inte förklara?"

Hon tog ett steg närmare honom.

"Jag gjorde mitt val ikväll och nu finns det ingen återvändo."

"Om det nu är sista gången jag ser dig så kan du väl stanna en liten stund?" Hennes röst darrade en aning och hon lade försiktigt en hand på hans arm. "Du ser så trött ut, vill du inte vila en liten stund?"

Han visste att han var tvungen att gå, men hennes hand på hans arm gjorde det svårt för honom att säga det. En liten stund till kanske inte skulle göra skada. Han lät sig ledas in i vardagsrummet och de satte sig i soffan. Hon behöll greppet om hans arm. Det var mörkt i rummet, bara månen lyste in genom fönstret och möblerna kastade groteska skuggor. Han såg sig om i rummet och minnen trängde fram. Han motade envist tillbaka dem och ville inte minnas, det skulle bara göra det svårare att gå.

"Kommer du att glömma mig?"

Han vände sig förvånat mot henne, av allt hon kunde tänkas säga så var detta det han minst av allt väntat sig att höra. Hon släppte hans arm och lade sina händer om hans ansikte. Hon studerade honom länge som om hon ville pränta in hans utseende i sitt minne. Han betraktade henne samtidigt och såg det ljusröda ärret på hennes kind, hennes raka näsa och den envisa hakan. Munnen, oftast formad i ett leende, var nu allvarlig. Han sökte hennes ögon, de ögon som alltid fick honom att känna som om hon såg in i djupet av hans själ. Han undrade vad hon såg nu. Hennes vänstra tumme smekte hans kind och hon kysste honom fjäderlätt på läpparna. Hon drog in honom i sin famn och viskade: "Jag kommer inte att glömma dig".

De satt stilla en lång stund. Han hörde hennes hjärta slå mot bröstkorgen. Det hade en lugnande effekt på honom och han slöt ofrivilligt ögonen. Bara en kort stund efter sov han.

Drygt en timme senare väckte hon honom.

"Severus."

Han slog upp ögonen och mötte hennes blick.

"Hur länge har jag sovit? Jag måste ge mig av!"

Hon såg sorgset på honom, men nickade. Han gick ut i hallen och hon följde efter.

"Aldrig mer", frågade hon och blinkade för att hindra en tår att rinna ner för kinden.

"Aldrig mer", bekräftade han.

Hon slog armarna hårt om hans hals och släppte honom sedan tvärt.

"Gå nu då", sa hon och såg med bestämd blick på honom.

"Jag…"

"Säg inget, bara gå. Jag förstår att du har skäl till det och jag ska inte hindra dig. Jag ska alltid minnas den tid vi haft med glädje."

Han gav henne en hjälplös blick och gick ut genom dörren. Han hörde hur hon låste den bakom honom. Grusgången knastrade åter under hans fötter när han gick ner för den utan att se sig om. Men när han gått igenom grinden kunde han inte låta bli att vända blicken mot huset en sista gång. Det var lika tyst och mörkt som när han hade kommit. Han bet ihop tänderna. Han mindes alla de gånger han varit här tidigare. Den lindring och ro det hade givit hans själ. De blå ögonen som alltid log mot honom, de varma händerna och hennes mjuka kyssar. Han inbillade sig inte att det var kärlek, nej något sådant låg inte för honom. Däremot så fanns det ett samförstånd mellan dem, något som han värdesatte mycket högt, att någon förstod honom, ibland även utan ord. Om omständigheterna hade varit annorlunda hade han inte behövt säga adjö nu. Om hon inte hade varit mugglare och han trollkarl. Om han inte hade gjort det val han gjort tidigare i kväll. Om han inte hade gjort det val han gjort för snart tjugo år sedan. Om inte om hade funnits…

"Jag kommer aldrig att glömma dig", viskade han ut i mörkret. Med långa steg tog han samma väg tillbaka som han kommit.