AN (Translated): Idén för denna oneshoten – min första fanfiction förresten – kom från två rader ur två sånger. Delvis från Green Day's 'Viva La Gloria', "There is no place like home when you got no place to go" och delvis från ASP's 'The Little Big Man', "They say that home is where there's someone waiting, waiting for you" ^^
Det skulle vara kul om ni skriver vad ni tycker.
Nu ska jag sluta skriva.. Hoppas ni gillar den! (:
TN: Please note that I am NOT the author of this fan fiction, but only the translator (with permission from the author to post this). / Observera att jag INTE är författare till denna fanfiction, utan bara en översättare (med tillstånd av författaren att publicera detta).
o
"Kom nu Sherlock så går vi." John trampade otåligt bredvid sin kamrat. De stod framför det gamla huset Sherlock nyss hade löst ett fall vid. Det hade bara tagit honom några minuter att komma på vad som hade hänt. Lestrade var nöjd – men själv var han smått deprimerad. Enligt honom så var hans kvickhet inte något bevis på hans genialitet utan mer ett bevis på Scotland Yards okunnighet. De behövde ringa honom om något så simpelt bara för att de var för dumma för att lösa det på egen hand.
"Du, Sherlock, kom så går vi hem", sa John igen. Sherlock nickade, men funderade fortfarande på hur lång tid det skulle ta för Lestrade att lära sig lösa sådana här fall alldeles själv.
De gick i tystnad. Doktorn försökte starta en konversation en eller två gånger, men Sherlock svarade inte.
Hans tankar cirkulerade runt ett enda ord. Hem. För första gången i hela hans liv förstod han meningen med detta ord. Deras lägenhet hade blivit ett hem för honom. Ett hem, inte bara en lägenhet.
Han hade aldrig haft ett sådant ställe, aldrig haft något att kalla hem. Inte ens när han under sin barndom levde med hans föräldrar och Mycroft i ett litet hus. Då hade han bara längtat efter att vara ute så ofta och länge som möjligt. Han hade spenderat timmar i parken eller på en bänk på gatan och betraktat folk som passerade. Han hade börjat spela något sorts spel med dem, börjat observera och analysera dem. Det hade alltid roat honom smått.
Senare hade platserna han bott på bara varit olika rum där han kunde sova och äta – om han ens gjorde det. De hade aldrig varit hem för honom och då hade han alltid bott ensam. Han började förbruka kokain och det hade varit hans enda vän, Om man ens kan kalla en drog en vän.
De två männen gick upp för trapporna till 221b och John stängde dörren efter dem. Han började göra te och Sherlock insåg äntligen att det inte var den stökiga lägenheten i sig som gjorde att han kände sig hemma. Det var John som gjorde den till ett hem.
Sherlock vände sig om. Han kunde se honom I köket där han stod vid bordet, väntade på att vattnet skulle börja koka. Utan att riktigt veta vad han gjorde gick Sherlock fram till John och kysste honom. Det enda som överraskade honom mer än hans egna handlingar var John som lade sina armar runt detektivens hals och kysste tillbaka.
o
TN: Hejsan, hoppas ni gillar översättningen. Var det något som verkade grammatiskt fel eller såg konstigt ut, så lämna gärna en kommentar så ska jag fixa det! :D
Här är länken till originalet (Av ThyWolfQueen): s/9555659/1/When-things-change.