I huvudet på Edward Cullen
"Där är hon", tänkte han. Han såg hennes solblekta röda bil svänga in på uppfarten till parkeringsplatsen. Han var mitt i ett samtal om något som han ändå inte orkade bry sig om. Det var inte heller någon som riktigt brydde sig om att han tog ett steg tillbaka och mer eller mindre lämnade samtalet. Alice hade lagt märke till att Edward varit lite frånvarande de senaste dagarna och hade börjat vänja sig vid att han inte var lika på som han brukade. Utan att tänka att det var något speciellt på gång fortsatte hon samtalet.
Bella svängde in på en tom ruta på andra sidan parkeringsplatsen. Edward kunde inte släppa henne med blicken, han hade börjat acceptera att det var något speciellt hos henne som drog i honom. Han såg hur hon försiktigt klev ur bilen på motsatt sida från där han stod. Om det inte varit för hur han kända att alla tittade på honom hade han gått över och pratat med henne direkt. Han visste att han inte kunde göra det och bestämde sig istället för att stanna där han var.
Han försökte tänka på något annat istället. I Forks pratade man om vädret, trots att vädret nästan alltid var det samma, alla visste att nästa dag skulle bli precis lika dan som den som hade passerat. Han visste att vädret i Forks var en avgörande faktor för att de skulle kunna bo där, men han hatade det. Han hatade alla ursäkter så fort solen tittade fram. Han hatade deras förutbestämda undanflykter för att kunna vara frånvarande när det var fint väder. "Idag är det i alla fall Forksväder som vanligt", tänkte han.
Vad han egentligen tänkte om Bella visste han inte ens själv. Hon bara var där i hans tankar. Han kunde inte hjälpa det hur mycket han än hade velat. Han hade försökt med allt han kunde komma på för att tankarna på henne skulle försvinna, men allt utan resultat. När han nu såg henne där på parkeringsplatsen, inte alls långt borta, utan nära och på riktigt blev han glad. Han visste inte varför men att hon var där fick honom att må bra.
Okontrollerat, och utan friktion, liksom gled den fram. Edward hade inte lagt märke till den först, men såg den tydligt nu. Det var en stor svart skåpbil som i hög fart kommit in på parkeringen. Den sladdade fram. Det verkade inte spela någon roll vad som var fram och bak. Ljuden från de, för länge sedan, nedslitna däcken var som knivar i hans öron. Bilens ljus växlade obesvärat plats. Det enda som skilde framljus från baklykta var den rödorangea färgen. Den var på väg rakt emot Bella.
I bakgrunden hörde han att samtalet, som han inte längre var en del av, fortfarande pågick. Det var som om tiden stod stilla men ändå inte. Som i en film i fastforward såg han sina egna tankar projekteras framför sina ögon. Han visste att han stod som i en vägkorsning och han skulle vara tvungen att välja den ena eller den andra vägen. Han visste att det ena vägen var den han borde ta. Det andra var att rädda Bella.
Trots att bilen omöjligt kunde ha rört sig snabbare verkade den accelerera rakt i riktning mot det som just nu verkade vara mest värdefulla i hela världen. Han såg den komma och det enda som verkade stå i vägen var Bella.
Samtalet i bakgrunden hade tystnat och allas blickar verkade nu vara riktade mot bilen. Den var som ett tåg nu, ett tåg som saknade sin räls. Det fanns ingenting som kunde stoppa det eller ens ändra dess riktning.
Utan att han själv visste om det hade Edward gjort valet i vägkorsningen. Han förvånades över sitt instinktiva agerande. Som i ett ögonblick var allt lugnt igen. Allt hade stannat. Allt var tyst.
Lika instinktivt som han agerat ett par sekunder tidigare, lika rationellt lämnade han henne där invid bilen, nu i säkerhet. Han visste att han gjort fel val men han visste också att han gjort rätt.