Kapitel 1

"Ron! Skynda dig!"

"Jaja, Jag kommer!"

"Men de andra går snart!" ropade Hermione till honom från andra sidan dörren. Han slängde en snabb blick på klockan, hon hade faktiskt rätt. Han drog snabbt till sig klädnaden och sprang sedan ut genom sovsalen.

"Ah!"

"Oj, herre gud Hermione, förlåt", sa han ursäktande och sträckte fram sin hand för att hjälpa henne upp från golvet.

"Hmpf", fick hon fram men tog emot hjälpen. Sedan satte de båda fart ner för trapporna, genom sällskapsrummet, ut genom porträtthålet och sedan ner för alla trapporna. De ställde sig i den korta kön som var kvar.

"Ja, miss Granger, mr. Weasley… Var har ni mr. Potter?" frågade McGonagall efter att Filch bockat av dem.

"Han kommer inte idag, han hade läxor att göra. Kan du ursäkta oss nu, vi skulle gärna vilja gå med de andra", sa Hermione snabbt innan hon drog med sig Ron. När de kommit en bit bort släppte hon honom.

"Harry måste lägga av med det här nu", sa Ron med en snabb blick mot skolan. "Tror du att Malfoy gör något… ondskefullt?"

"Nej, det tror jag inte, Ron, och ärligt talat, Harry har försökt hitta bevis i en mer än en månad nu. Skulle Malfoy vara en dödsätare? Knappast."

Ron nickade instämmande. Han och Hermione hade fått leva med Harrys ständiga tjat om att Malfoy var dödsätare och att han gjorde något på Hogwarts för att hjälpa Ni-Vet-Vem. Ingen av de trodde självklart på det.

"Men han vill verkligen inte ge upp", suckade Hermione. "Aja, vart vill du gå först? Tre kvastar? Zonkos? Godisbaronen?"

–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–

I en annan del av Hogwarts stod Harry Potter. En hans högra hand höll han hårt i Marodörkartan, i hans vänstra höll han trollstaven. Malfoy var bara några meter in i den gränsande korridoren. Vad tusan höll han på med? Han hade bara stått där i en kvart nu. Kom igen Malfoy! Gör nått!

Som om Malfoy kunde läsa hans tankar började han gå fram och tillbaka längs väggen. Var han galen? Men vänta lite… Det där var lite för välbekant.

Plötsligt bildades en dörr i väggen. Var det den väggen? Den den väggen? Det måste det vara. Varför hade han inte tänkt på det tidigare?

Han öppnade kartan och slog med staven på den.

"Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn", mumlade han lågt och kartan bildades. Han kunde klart se både honom och Malfoy på den och han slängde en snabb blick mot Malfoy igen. Han gick precis in genom dörrarna. När han tittade ner på kartan igen var Malfoy borta. Det var alltså hit han gick varje gång han försvann på kartan.

Detta var absolut skumt. Vad hade Malfoy i Vid-behov-rummet att göra? Och hur kände han till det? Ärligt talat hade han fått för sig att det bara var DA och Dumbledore som kände till vart det låg.

Han slog sig ner på golvet och la kartan i knät. Han skulle inte lämna sin plats förrän Malfoy visade sig på kartan igen, även om det skulle ta hela dan!

–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–

"Fyra honungsöl… en pumpajuice… och två eldwiskey, var det allt?"

"Ja, madam Rosmerta, tack så mycket", sa Hermione vänligt. När Rosmerta gått drog de sju ungdomarna till sig deras egen beställning.

"Så, var är Harry?" frågade Seamus efter att ha tagit sig en klunk av sin eldwiskey. Både Ron och Hermione tittade ner i bordet, obeslutsamma om vad de skulle säga. De fem andra var ju deras vänner, men kunde de verkligen berätta? Skulle Harry bli arg på dem då?

"Kom igen nu, så hemskt kan det inte va", sa Lavender nyfiket och gav Ron en liten knuff. Han och Hermione utbytte en snabb blick innan Hermione sträckte på sig och började berätta.

"Alltså, Harry har fått för sig något… konstigt och var tvungen att leta upp mer om det idag", sa hon och tog sedan en klunk honungsöl.

"Vadå, är han sjuk eler nått?" frågade Neville oroligt över sin egen honungsöl.

"Skulle man nog kunna säga", mumlade Ron med ögonen i bordet, vilket kanske var tur då Hermione slängde en mordisk blick på honom.

"Vad? Är han sjuk?" Parvatis ögon var runda som tefat och utstrålade oro. Det gjorde även de andras.

"Det kan väl du svara på Ron?" sa Hermione sammanbitet. Hur skulle de klara sig ur detta?

"Nej, asså… Nej, han är inte sj…"

"Vad är det då?" frågade Seamus. och lutade sig fram över bordet.

"Harry tror att Malfoy är en dödsätare", mumlade Hermione snabbt, men alla hade ändå snappat upp det.

"Va!" skrek Lavender högt men fick snabbt flera hyschanden och två varnande blickar.

"Är han helt galen?" viskade hon istället. Ett par instämmande mumlanden hördes, men man kunde inte urskilja vilka det kom ifrån.

"Jo, det säger vi också", sa Ron med en liten nickning.

"Men tänk efter, Malfoys föräldrar är ju–"

"Jo, men han är ju bara sexton år!"

"Han är inte ens myndig!"

"Men tänk om Ni-Vet-Vem kommit på något–"

"Nej, det skulle Scrimgor veta–"

"Kom igen nu, ni kan ju inte tro att Malfoy skulle ha kunskapen om att bli en dödsätare, det skulle väl Dumbledore vet–"

"Kom ihåg en sak", sa Hermione plötsligt och avbröt alla små mumlanden. "Vi får inte prata med Harry om detta, och absolut ingen annan!"

Ron nickade instämmande och efter några sekunder nickade de andra också.

"Vi lovar", sa Dean och Neville samtidigt. Både Hermione och Ron verkade slappna av.

–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–…–

Draco Malfoy

Det dök upp på kartan snabbare än han förväntat sig. Han hade nu suttit lutad längs väggen i tre timmar men inte släppt kartan med blicken en sekund. Han reste sig från golvet och tryckte sig intill väggen då han slängde en snabb blick dörren till Vid-Behov-rummet. Malfoy stod precis utanför och tittade längs korridoren. Under den korta sekund Harry fått en blick över honom hade han lagt märke till mycket. Malfoy var mycket blekare än vad han gjort när han gått in. Hans ansikte såg smalare ut och ögonen var röd rödsprängda. Hans hår var rufsigt och ansiktet hade utspeglat så mycket sorg.

Han hann dock inte tänka mer över detta då Malfoy började gå mot hans håll. Han drog snabbt upp osynlighetsmanteln ur fickan, drog den över sig, knackade staven mot kartan och mumlade: "Färdig med fuffens" innan han drog sig tillbaka. När Malfoy som hastigast passerade honom kunde han se Malfoys drag tydligare. Tårlinjer fanns på Slytherinarens båda kinder och hans ögon utspeglade skräck. Något var absolut fel, och vad det var skulle han komma fram till.