Kapitel 1. Man kan väll inte sluta älska de som en gång älskat någon tillbaka?
"Ditt missfoster, våga aldrig mer sätta din fot i det här huset igen!" Skrek en medelålders man och puttade ut en 16 årig flicka på den mörka gatan och smällde igen dörren efter sig.
Flickan stod länge och stirrade på den igen smällda dörren med tårarna rinnandes ned för hennes kinder.
Men efter ett tag vände hon bort blicken och började sakta gå ifrån det hus hon tidigare kunnat kalla hem.
Efter åtskilliga timmar stannade hon till och kollade upp mot ett par stora och pampiga hus.
Hon drog osäkert upp den knöliga lappen och läste igenom adressen ännu en gång,
Grimaldiplan 12 , hon hade kommit rätt…
Sirius Black ryckte till då han halvvägs ned från trappen skymtade en figur stå och vingla på farstubron.
Ring inte på, ring inte på!' Manade han stilla för sig själv medan han ljudlöst försökte skynda sig ned för de återstående trapporna.
Men då han just kommit ned för den sista trappan så hade personen utanför samlat tillräckligt med mod för sig och ringt på.
Den hemska ringsignalen dånade i det tysta huset och Sirius hade kunnat slå huvudet i väggen av missmod.
Innan någon övrig i familjen Black skulle ha fått en chans att vakna till ordentligt så skyndade sig Sirius till dörren och öppnade den.
"Mel?!" Utropade han med blandning av förfäran och förvåning då flickan framför honom föll ihop på trappavsatsen.
Han skyndade sig att bära in den förvånansvärt lätta flickkroppen i huset och fortsatte upp mot sitt rum.
Sirius hann precis lägga ned henne på sin stora säng och täcka över henne med en varm pläd då dörren till hans rum flög upp.
"Sirius Black! Exakt vad tyckte du var så roligt med att väcka hela huset klockan 02.35 på morgonen?!" Röt hans mor Walburga mörklila i ansiktet.
Sirius kollade kyligt upp på sin mor utan att svara, han kunde tydligt se Regulus stå och flina i dörröppningen.
"Du vet att uppnosighet inte accepteras i det här huset pojk!" Röt hon och höjde handen mot Sirius som fortfarande utan fruktan kollade upp i sin mors ansikte.
Då hans mor hade gått där ifrån och Regulus hade dragit sig tillbaka till sitt rum torkade Sirius bort blodet och tårarna som börjat rinna ned för hans vänstra kind.
Han borde kanske vara van, men vilken son kan acceptera ett slag från sin mor?
Men så återvände tankarna till flickan som han funnit avsvimmad på trappen och han skyndade sig tillbaka till sängen.
Han vek ned kanten av pläden och synade oroligt hennes blåslagna ansikte.
Han rynkade lite på pannan och smög försiktigt ut ur rummet på jakt efter vatten som han kunde badda rent såren på kroppen med.
Hmmmm… vad tycker alla… verkar den vara värd att fortsätta på eller ska jag bara inse att den e sämst och ge upp? … jag vet att Sirius egentligen hatar sin familj… men vadå? Man kan väll ändå inte sluta älska de som en gång älskat någon tillbaka? … aja… jag hoppas att den e godkänd… och nu får ni ha lite medkänsla med mig och inse att jag nu har ca 5st berättelser som folk vill ha fortsättning på… så det kan ta ett tag…
