Okej, detta är en översättning av Imma vampire berättelse Yours, Mine and Ourse. Jag har inte skrivit något, jag äger ingenting, jag har bara översätt den till svenska. Så läs och njut av denna underbar berättelse. Och jag ska försöka att uppdatera 2 gånger i veckan.


K A P I T E L E T T


.:Bella:.

"Jason!" Ropade jag upp för trappan. Jag kastade en blick på klockan. Om han inte skyndar sig kommer vi att komma för sent. Jag suckade och tittade på Luke. Han satt på första trappsteget och väntade på min signal. Jag suckade. "Älskling vill du vara så snäll och hämta din bror?" Han hoppade glatt upp och skyndade sig upp för trappan. Jag kunde höra deras höjda röster och gned min panna.

"Vad har jag sagt om att komma in i mitt rum!" ropade Jason.

"Mamma sa att det är dags att åka!" svarade Luke

"Gå ut!"

Jag suckade.

"Jason" ropade jag högre. "Luke! Kom igen! In I bilen inom tio sekunder annars får ni stanna hos faster Alice och era kusiner!" ropade jag. De var båda nere på en sekund. Hotet om att skicka dem till Alice och hennes dotter Camilla funkade alltid. Båda flickorna älskade att ta med dem på en shopping tur och att klä upp dem. Nu när Alice var gravid i sjunde månaden var hon ännu mer galen är normalt. Jag suckade och försökte räta till Jasons hår, men han stirrade på mig. "Okej" sa jag och höll upp mina händer. Jag gick ut till bilen med Jason och Luke i hälarna. Simon satt redan i baksätet på bilen och väntade tåligmodigt. Jag himlade med ögonen mot honom. "Simon, hur länge har du suttit här?" frågade jag och tittade på honom i spegeln. Han ryckte på axlarna.

"Jag ville missa Jasons morgon humör." sa han skrattande. Jason sträckte sig bak för att slå honom, men jag tog tag i hans handled.

"Hey!" ropade jag. Jason mumlade, lutade sig tillbaka och tittade ut genom fönstret. Jag såg till att Luke hade säkerhetsbälte på sig innan jag körde ut från uppfarten. "Killar, snälla, jag vet att vi inte alltid kommer överens, men kan vi försöka att inte bråka idag?" frågade jag hoppfullt. De suckade och nickade. Jag tittade på Jason som försökte sitt bästa med att ignorera mig. Han hade i sina ipod hörlurar och tittade ut genom fönstret. Jag suckade sorgset. Jag var ung för att ha tre pojkar. För ung. Jag var bara sexton när jag fick Jason. Mannen som hade våldtagit mig hade blivit skickad till fängelse och från vad jag har hört hade blivit dödad under ett bråk. Jag kunde inte bry mig mindre om honom. När jag fyllde 22 började jag dejta en man, Taylor. Vi gifte oss och det var då jag fick Simon, som är sex år yngre än Jason. Efter att jag blev gravid med Luke krävde Tyler skilsmässa. Han bara lämnade oss och jag har inte hört av honom sen dess. Endast de bidrag jag får av honom varje månad visar att han i alla fall kommer ihåg oss. Jag är nu 31, Jason är 15, Simon är 9 och Luke är 6. Jag älskar mina pojkar väldigt mycket och jag kan inte föreställa mig mitt liv på något annat sätt. Det ända jag ångrar är att de inte känner en pappa.

Jag svängde av till parken och pojkarna log. Det var en karneval idag och jag tyckte att det skulle vara ett perfekt tillfälle för oss alla att komma ut. Jag gick ut ur bilen och samlade mina pojkar runt mig. Jag kunde se att Jason ville vara någon annanstans än med sin familj, men jag behövde spendera tid med dem, även om det bara var för en kort stund. "Okej killar, lyssnar. Vi kommer att tillbringa en timme tillsammans som en familj. Sen kan ni, Jason och Simon, umgås med era vänner" förklarade jag. Jason stönade och jag tittade på honom med en skarp blick.

"Visst" mumlade han.

"Bra." sa jag och nickade. Jag tog ut min plånbok när vi närmade oss biljettluckan. "Fyra, tack" sa jag till kvinnan. Hon tittade på pojkarna och sen på mig.

"Barnvakt idag är vi?" frågade hon med ett menande leende. Jag rynkade pannan.

"Va? Nej, det här är mina pojkar." Kvinnan rynkade pannan. "Jag är deras mamma" sa jag långsamt. Kvinnan rodnade och fixade med biljetterna. Hon gav dem till mig och jag tackade henne innan jag gick in. Jag kunde inte fatta att jag hade blivit misstagen för att vara deras barnvakt.

"Mamma! Kan vi åka den?" frågade Luke och drog i mina shorts. Jag tittade och och såg ett pariserhjul.

"Du vet att mamma är höjdrädd!" sa Jason och himlade med ögonen. Jag skakade på huvudet.

"Nej killar, åk ni. Jag skaffar dricka eller något." Jag gav dem varsitt åkpass och de nickade. "Jason, titta efter dina bröder är du snäll." Han nickade och himlade med ögonen samtidigt som han förde dem mot kön.

.:Edward:.

"Emma! Flickor, kom igen!" ropade jag från mitt rum.

"En sekund pappa!" ropade Emma. Jag himlade ögonen och Clara fnissade. Jag tittade på henne, sittandes på min säng.

"Är du förväntansfull älskling?" frågade jag. Hon nickade, hennes tofsar dansade.

"Jag är så förväntansfull pappa! Kan vi åka alla karuseller?" frågade hon och kramade sin docka hådare. Jag skrattade.

"Visst, om dina systrar vill åka, de jag inte vågar, med dig" retades jag. Hon himlade med ögonen.

"Pappa, du är inte rädd för någonting" sa hon fnissande. Jag nickade och tog henne i min famn. Hon skrek i upphetsning.

"Gå och hämta dina systrar nu." Hon nickade innan hon vred sig ur mina armar och rusade fram i hallen.

"Emma! Jodi!" ropade hon. Jag skrattade, tog på mig min klocka och gick ut från mitt rum, samtidigt som Jodi kom ut från sitt. Jag log mot henne och hon nickade.

"Redo att åka älskling?" Hon nickade.

"Kom igen prinsessa!" ropade Jodie sarkastiskt. Emmas dörr flög upp och hon stirrade på Jodi.

"Tyst med dig Jodi!" morrade hon.

"Hey Emma, var snäll mot dina systrar." Hon glodde på mig och jag suckade. Hon hade på sig alldeles för mycket smink, igen, och hennes kjol var för kort. "Emma, du får inte ha på dig klackar till en karneval" sa jag och skakade på huvudet. Hon suckade, vilket lät mer som ett skrik, och gick upp för att byta om. Hon kom ut en stund senare i ett par vita tennisskor

"Bättre? sa hon hånande. Jag nickade och gick ner.

Jag var ung för att ha tre döttrar. För ung i någras påståenden. Jag är bara 32. Jag hade varit gift med min före detta fru Tanya sedan hon blev gravid när vi var 18 år. Vi hade varit tillsammans tills fyra år sedan när jag fick reda på att hon hade varit otrogen mot mig ganska länge. Då var Emma tio, Jodie fyra och Clara var bara ett. Tanya hade lämnat oss och gjort mig till en ensamstående pappa till tre växande flickor. Livet hade aldrig varit läskigare.

Vi hoppade in i bilen och åkte mot parken. Det verkade som, med mitt ständiga schema som en läkare och med alla flickornas sociala liv, att vi nästan aldrig spenderade någon tid tillsammans. Så jag bestämde att idag skulle vara en familjedag. Jag vet att det bara kommer att hålla en timma eller så när vi väl kommit dit, men det är tillräckligt. Så fort vi kom dit började Clara skrika. "Pappa! Pappa! Titta!" Hon pekade på det stora pariserhjulet. "Kan vi åka den pappa? Snälla?" bad hon. Jag nickade.

"Visst, varför åker inte du och dina systrar. Jag skaffar oss lite sockervadd." Alla nickade och började gå till kön. Jag vände mig om och gick till godis ståndet där en liten brunett kvinna letade efter sin plånbok handväskan.

"Jag är ledsen." sa hon förlåtande till mannen som serverade maten. Han himlade med ögonen och stampade med sin fot otåligt. Jag kollade för att se vad hon hade beställt. En kall läsk och några sockervadd.

"Jag tar en läsk" sa jag och gav mannen en sedel. Jag visade att jag skulle betala för kvinnans saker och han nickade och gav mig växeln. Kvinnan tittade äntligen upp med sin plånbok.

"Varsågod och njut" sa mannen och gav mig min mat. Kvinnan tog ut en sedel och mannen skakade på huvudet. "Det är betalt." Den lilla kvinnan snurrade runt och tittade på mig. Jag blev genast förbluffad av hennes absoluta skönhet. Hon hade mjuk, blek hud och djupa, bruna ögon. Hennes vackra hjärtformade ansikte var inramat av hennes chokladfärgade hår. Jag log mot henne och hon blinkade. Hennes långa, mörka ögonfransar förtrållande.

"Du?" frågade hon mjukt. Hennes röst var vacker och mjuk. Jag nickade och bad henne följa mig. Jag visste inte vad jag höll på med. Jag var en ensamstående pappa med tre döttrar. Hon hade förmodligen en pojkvän eller man. Men jag kunde inte hjälpa mig själv. Hon tog sina saker och satte sig bredvid mig på bänken vi pariserhjulet.

"Jag är Edward Cullen" sa jag och höll fram handen.

"Bella Swan" sa hon och skakade min hand. Hennes hud var mjuk och slät och jag kände en stöt av elektricitet åka igenom mig av hennes beröring. "Och du behövde verkligen inte betala för allt detta" sa hon och skakade på huvudet. Jag rynkade pannan.

"Oroa dig inte om det." Hon suckade.

"Okej, Tack så mycket." Hon lutade sig tillbaka på bänkan och tog en klunk av sin läsk. Jag väntade på att hon skulle ställa sig upp, berätta för mig att jag helt utanför min klass och att hon skulle gå tillbaka till sin älskare. "Så, hur kommer det sig att du är här denna fina dag?" frågade hon efter en stund. Jag bet mig i läpp.

"Familjeutflykt." Jag såg hennes ansikte falla lite och jag skällde på mig själv i huvudet. Hon var inte intresserad av en familj. "Dig själv då?" Hon log blygt.

"Familjeutflykt också. Det var ett tag sedan vi hade en dag där vi alla kunde vara tillsammans" förklarade hon. Jag undrade om hon pratade om sina syskon eller om hennes egna familj.

"Så, om det är en familjeutflykt vart är din man och barn?" sa jag och försökte i smyg få lite information om hennes civilstånd. Hon suckade.

"Jag är inte gift. Mina söner är uppe i pariserhjulet. När det kommer brakande ner på oss, vet du att det var dem" sa hon sarkastiskt. Jag skrattade.

"Nå, hur är det med dig? Vart är din fru och barn?" frågade hon och tog en bit sockervadd. Jag ryckte på axlarna.

"Jag är inte gift. Jag är en ensamstående förälder som dig själv och mina döttrar är faktiskt i pariserhjulet också." Hon nickade

"Har du flickor?" Jag suckade.

"Jag har tre av dem. Kan du se mina hårstrån börja bli gråa? Min äldsta är fast besluten att göra så att mitt hår faller av innan hon slutar gymnasiet" skämtade jag. Hon skrattade och jag fan mig själv i förundran. Hon hade det mest fantastiska skrattet. Liksom vindspel dansar I en sval bris.

"Det är som min äldsta. Jag vet inte vad som hände, för när han var yngre kom vi överens så bra." Hon suckade. Jag nickade.

"Hur gammal är han?" frågade jag nyfiket. Hon himlade med ögonen

"15. Han kommer att få sitt körtillstånd snart" sa hon och himlade med ögonen. Jag sätte läsken i halsen.

"Du är inte gammal nog att ha en 15 årig son är du?" frågade jag chockat. Hon rodnade.

"Ja, det är jag. Hur gammal är din äldsta?" Jag stängde munnen.

"14" mumlade jag. Hon nickade. Hon såg inte ut att vara äldre än 22 enligt mig.

"Ja, där har du det." Jag nickade.

"Så hur måna barn sa du att du hade?" frågade jag. Hon log.

"Tre. En är 15, andre 9 och den tredje är 6." Jag log.

"Verkligen? Mina flickor är 14, 8 och 5." Hon log.

"Mamma?" Vi båda tittade upp för att se en lång pojke runt 15 närma oss. Två yngre pojkar stod vid honom. Alla tre var väldigt lik sin mamma.

"Hej Killar, hur var åkturen?" frågade hon och kramade den yngsta. Även han var lång. Alle nickade med ögonen på mig. Jag log. "Killar, detta är Edward Cullen. Edward de här min söner. Jason, Simon och Luke" sa hon, presenterade oss. Jag skakade deras händer och märkte att Jason, den äldsta, inte slutade stirra på mig.

"Mamma, kan jag få lite av din sockervadd?" frågade den yngsta. Hon nickade och gav den till honom. Han log och tog en stor bit.

"Gissa vilka vi såg på åkturen mamma!" sa den mellersta samtidigt som han hoppade upp och ner. Hon ryckte på axlarna.

"Vem Simon?" Jason slag snabbt sin brors arm, som slog tillbaka. Bella suckade och placerade sin han på pannan. "Killar snälla." morrade hon. De slutade bråka med glodde på varandra.

"Vi såg Jasons flickvän!" sjöng Luke. Bellas huvud flög upp och hon tittade på Jason. Han tittade överallt förutom på henne.

"Ursäkta mig?" frågade hon sin son. Han började skaka sitt huvud när Luka skrattade.

"Titta! Där är hon!" Jag tittade i den riktning han pekade och såg Emma, Jodi och Clara komma mot oss. Jag kände de välbekanta överbeskyddande instinkterna började komma och stirrade på Jason.

"Pappa!" ropade Clara. Hon sprang upp och gav mig en stor kram. "Pappa det var så roligt! Du måste komma med mig!" ropade hon. Jag nickade och pussade henne på pannan. Jodi och Emma närmade sig långsamt.

"Bella, träffa mina flickor. Emma, Jodi och Clara. Flickor, detta är Bella och hennes söner" sa jag långsamt. Jodi tittade på Emma som glodde på henne. Jodie vände sig till Bella och log.

"Hej Miss Swan." Bella log.

"Hej Jodi. Hur mår du?" Jodi nickade.

"Jag mår bra. Jag fick A på den där rapporten." sa hon och log glatt. Bella strålade.

"Det var underbart hjärtat. Jag sa att du kunde göra det." Jag tittade tillbaka mellan dem, lite förvirrad.

"Mamma, kan jag gå nu?" frågade Jason. Bella tittade på honom och stod. Hon var minst ett huvud kortare än honom och några centimeter kortare än Simon. Wow, hennes pojkar var långa.

"Det är okej, men när vi kommer hem ska vi ha ett allvarligt samtal" sa hon och tog fram sin väska. Hon gav honom 20 dollar och såg till att han hade sin mobil på sig innan hon lät han gå. Hon gav Simon pengar och han log innan han också gick iväg. Hon suckade.

"Pappa, kan vi också gå?" frågade Emma. Jag himlade med ögonen.

"Visst. Se bara till så att ni inte går vilse och du går inte iväg på egen hand." sa jag och gav henne och Jodie 20 dollar var. De nickade och gick iväg. Jag vände mig om för att se att Clara och Luke satt på bänken, mellan Bella och mig, och delade på sockervadden. Båda deras fötter dinglade från bänken medan de pratade. Jag tittade upp på Bella som gnuggade hennes panna.

"Tja, ska vi njuta av karnevalen medan den är?" frågade jag henne. Hon tittade upp på mig och log.

"Visst, det låter bra."

.:Bella:.

Vi spenderade resten av dagen genom att åka olika attraktioner med Clara och Luke. Jag började bli väldigt förtjust i Clara, precis som jag hade blivit med Jodi. Jag ägde en liten bokaffär precis vid middle school och high school och en dag kom Jodi in för att titta på böcker till ett projekt. Hon hade erkänt för mig att hon måste göra ett tal och att hon var väldigt nervös, så jag hade erbjudit mig att hjälpa henne. Under nästan en hel månad kom hon förbi varje dag efter skolan och vi arbetade på hennes projekt. Hon var en söt flicka och jag har fått reda på att hennes lillasyster är lika dan. "Pappa" Jag tittade ner för att se Clara rycka i Edwards hand. Han tittade ner på henne och rynkade pannan. "Pappa, jag måste gå på toa." Han suckade och såg lite obekväm ut. Jag log.

"Kom sötnos, jag tar dig." sa jag och höll ut min hand till henne. Hon nickade och tog den. Jag tittade upp på Edward som log tacksamt mot mig. Jag nickade och gick till toaletten

"Miss Bella." Jag tittade ner på Clara.

"Ja, hjärtat?" Hon log.

"Du är väldigt snäll och väldigt söt Miss Bella." Jag rödnade lite åt komplimangen

"Tack hjärtat. Du är också söt." Hon log.

"Miss Bella?" Jag nickade och väntade på att hon skulle fortsätta. "Gillar du min pappa?" frågade hon efter en stund. Jag blev överrumblad av frågan.

"Tja, han är en väldigt trevlig man." Hon tittade på mig som om hon visste bättre.

"Okej, Miss Bella kan jag berätta en hemlighet?" Jag nickade och ledde henne till att tvätta händerna.

"Vad är det sötnos?" Hon löddrade upp sina händer och log.

"Jag tror han gillar dig. Jag gillar dig." Jag log och pussade toppen av hennes huvud.

"Jag är glad. Jag gillar dig också. Jag tror att vi skulle kunna bli goda vänner." Vi gick tillbaka till killarna som spelade ett spel. Vi tittade när de kastade bönpåsarna i små lådor. Edward lyfte upp Luke som kastade en påse. Han träffade och mannen som jobbade klappade.

"Wow, Väldigt bra kastat! Du har vunnit ett pris." sa han och log. Luke skrek upphetsat och valde en lite brun nallebjörn. Han kramade den hårt och kramade sedan Edward. Jag log.

"Mamma! Titta vad jag fick!" Jag nickade.

"Bra älskling!" Han log.

"Kan jag också få något?" frågade Clara hoppfullt. Jag log.

"Jag vet den perfekta saken. Kom." sa jag. Jag ledde dem till ett annat spel. Det var ett med vattenpistoler. Jag satte mig på en stol och satte Clara bredvid mig. Jag visade henne hur man gjorde och väntade på att mannan skulle komma. Han log mot oss och gav oss färgglada halsband.

Den lilla klockan ringde och vi började skjuta med våra vattenpistoler. Clara var förvånansvärt bra på det och slog mig med en sekund. Mannen log och bad Clara välja ut ett pris. Hon tittade upp och såg en lite, lila enhörning och pekade på den. Mannen gav den till henne och hon kramade den.

"Stacy kommer älska den här!" ropade hon glatt. Jag flinade.

"Vem är Stacy?" Hon log och jag hjälpte henne av stolen

"Min docka." Jag nickade och hon kramade mig hårt. "Tack så mycket Miss Bella" viskade hon mitt öra. Edward tittade på mig och log.

"Tack så mycket" mimade han. Jag nickade.

"Mamma titta, solen går ner." Luke pekade mot himlen. Jag tittade upp och nickade.

"Jag tror det är dags att hitta dina bröder." Han nickade och kvävde en gäspning. Jag tog ut min mobil och försökte ringa Jason. Det gick direkt till röstbrevlådan. Jag morrade i irritiation och försökte ringa Simon.

"Mamma?" frågade han efter tredje ringningen.

"Simon, vart är ni? Det är dags att åka." Jag hörde rörelser i bakgrunden före han pratade.

"Vi är vid kyssbåset." sa han långsamt. Jag frös.

"Är din bror med dig?"

"Ja, han är här." Jag nickade.

"Stanna där. Vi är på väg." Jag la på och vände mig för att se Edward prata i telefonen. Han la på och kollade på mig. "Mina pojkar är vi kyssbåset." sa jag och suckade. Edward nickaden.

"Mina flickor är också där." Vi gick runt tills vi hittade kyssbåset. Jason stod lutad mot ett träd och pratade med Emma. Simon satt på en bänk med Josi och de hade en diskussion.

"Nej, nej, nej!" sa Simon och skakade på huvudet. "Fysik är mycket lättare att förstå. Biologi är bara en massa utfyllnad." insisterade han. Jodi skakade på huvudet.

"Biologi är livet! Hur är det utfyllnad?" Jag kastade en blick på Edward som himlade med ögonen.

"Killer, kom igen." sa jag. Jason tittade upp på mig och gick genast iväg från Emma.

"Bella jag hade det riktigt trevligt idag." sa Edward innan någon hade kommit till oss. Jag nickade.

"Det hade jag med." Han nickade.

"Jag undrade om jag kanske kunde träffa dig igen." Jag kände mitt hjärta skjuta I höjden. Det var för bra för att vara sant. En underbar, singel man med egna barn och som gillar mina? Tveka inte att vakna upp när som helst Bella.

"Jag skulle älska det." lyckades jag säga. Han log.

"Fantastisk. Kan jag få ditt nummer?" Jag nickade och gav det till honom och han gav mig sitt. Jag log

"Tack så mycket Edward, för allt." Han nickade och log mot sina flickor när de närmade sig oss.

"Vi ses snart." sa han och nickade. Jag log och nickade. Jag tittade på pojkarne och alla stirrade på mig.

"Vad?" frågade jag och rynkade på pannan.

"Jag litar inte på den mannen." sa Jason och glodde på Edward. Jag himlade med ögongen.

"Kom igen ni tre. Nu åker vi hem."


Nå vad tycks?
Lyckades jag bra med översättningen. Säg gärna till om ni hittar något fel.

Innan jag glömmer, det är så krångligt med USA skolsystem och vårat skolsystem så jag har inte ändrat det. Det heter fortfarande High School och jag har kvar deras betyg.(A, A+. Inte MVG och G) :)