AN: Tjaa… Något jag skrev. På ett flygplan uppenbarligen. Jag äger inte något av det som kan kännas igen… för sorgligt, eller hur? Jag gör inte heller pengar av det eller liknande… vi vet allt sånt, visst?
Så… bara en sak kvar: ENJOY!!
En dag hände något mig. Jag menar inte att det inte brukar hända mig saker, men idag hände något som inte brukar hända mig särskilt ofta.
Just idag råkade jag nämligen sitta på ett flygplan på väg till Italien – Milano, om du vill veta mer detaljerat. Jag, som "bara" är 13 år gammal, fick som vanligt extra hjälp av en assistent. Och som vanligt hade assistenten satt mig längst bak i kabinen.
Precis som jag hade satt mig tillrätta i min blåa (och ganska obekväma) flygplansfålölj, kom en annan tjej in. Julia hette hon visst. Hon satte sig ned i stolen på andra sidan gången, och tänka sig, det allra första hon gjorde var att börja prata.
Julia var pratglad. VÄLDIGT pratglad. Orden sköts ut som kanonkulor ur hennes mun. En av de få sakerna jag hann uppfatta var att hennes pappa bodde i Italien, och det var därför hon skulle åka dit.
Inte förrän vi hade åkt ett bra tag, märkte jag att det satt en man bredvid mig. Jag hade för länge sedan slutat lyssna på Julia och satt nu istället och läste en Kalle Anka tidning. Fast jag kunde inte hjälpa att snegla på mannen då och då. Hans utseende var faktiskt ganska uppseendeväckande. Han var lång och hade solglasögon på sig (jag vet att det inte låter så konstigt, men lyssna på det här då:) och var helt klädd i svart. Och han försökte ganska uppenbart läsa över mig axel. Så, nu hade jag lagt honom i facket för Konstiga Människor. Typiskt. Väldigt många av de människor jag känner ligger i det facket… Jag borde sluta arkivera folk. Det är antagligen ganska obekvämt för dem.
Jag väcktes hastigt ur mina drömmar när mannen började tala. Konstigt nog talade han engelska, jag menar, planet avgick faktiskt från Sverige.
"Vad är serien om?" Frågade han. Jag blev lite överrumplad, speciellt som jag trodde att han hade läst över min axel. Men jag förklarade för honom, i alla fall så gott jag kunde. Det är lite svårt att läsa och koncentrera sig på det när man har Julia bredvid sig.
"Jasså", svarade han. "Det var ett nöje att få detta förklarat för sig. Jag har aldrig haft nöjet att läsa mugg… eh… serier." Jag höjde lite på ögonbrynen. Det är faktiskt ganska ovanligt att inte känna till Kalle Anka.
"Det var ovanligt, Mr…?"
"Dolder."
Sedan sade vi inget mera till varandra.
Jasså, du undrar om det ovanliga som hände mig. Tja, det är faktiskt att när jag väl kom hem, kunde jag inte hitta Kalle Ankan. Jag misstänker att mannen tog den… Det är väl för underligt. Att stjäla en serietidning!
