Hej!

Det tog lång tid men här är omskrivningen och förhoppningsvis blir det ett par kapitel mer än det varit tidigare. Och om ni läste den gamla versionen så skulle jag rekommendera att läsa från början igen :)

Kram/

Angel

Kapitel 1

Farmor går inte ut så ofta och hon vill att jag också ska stanna inne

Hon har precis satt sig ner på ett ledigt säte efter att ha tumlat in på perrongen i sista minuten. Hon sitter stilla några sekunder och andas ut. Hon tittar sig runt i kupén och känner sig extremt ensam.

När hon böjer sig ner för att plocka fram en tidning ur sin väska under sätet ser hon honom. Han som hon alltid har hatat, blivit tvingad till att hata sen han visade att mugglarfödda inte är värda ett skit. Han som aldrig drar sig från att plåga henne eller Harry eller Ron.

Ju mer hon studerar honom ju mer ser hon det vackra i hans drag. Hans vackra yttre som gömmer det där mörka inom honom. Ett ljust hår som faller ner i ögonen, de rena grå ögonen – stormgrå – som verkar se igenom allt. En perfekt näsa och ett par perfekta läppar. Läpparna säger plötsligt något och Hermiones blick far upp mot hans ögon och ser att han tittar på henne. Hon slår ner blicken och fortsätter leta efter en tidning i sin väska.

Hon känner sig ensam och utsatt utan Harry och Ron. Och hon saknar dem så himla mycket. De har inte kunnat träffas något under lovet då hon början av lovet varit i Italien och när hon väl kom hem och verkligen längtar efter att få träffa dem så ligger både Harry och Ron sjuka, trollkarlsinfluensa. De ligger fortfarande sjuka och får inte komma till skolan förrän de är helt friska.

Hon vet inte riktigt hur hon ska klara sig själv fram tills de kommer tillbaka. Det känns så oändligt långt tills då, och så overkligt att hon faktiskt är själv. Hon har inte varit själv på många år. Hon gillar inte ordet oändligt. Gillar inte tanken på att få vänta oändligt länge. Oändligt är ingen fast tid utan det kan vara nästa vecka eller om två år. Oändligt, ändlöst, gränslöst, obegränsat, outsinligt, outtömligt, översvinnligt, evigt, omätligt. Andra ord som betyder precis samma sak och som är lika hemska.

Hon rycker till när hon hör hans skratt och sin kupédörr glider upp. Hon koncentrerar sig ännu mer på sin tidning och vägrar lyfta sin blick.

"Vad gör du Granger?" frågar en släpig röst.

"Vad ser det ut som Malfoy? Till och med en idiot som du borde se vad jag gör. Om det inte är något vettigt du vill så kan du sticka", svarar hon lugnt.

Han svarar bara med en högdragen fnysning och smäller igen dörren ingen.

När tåget stannar letar hon efter en ledig vagn och när hon hittar en, troligen den sista lediga, så är den fylld av Slytherinare; Malfoy, Zabini, Crabe, Goyle och Pansy och det är bara en ledig plats kvar.

Kan man ha mer otur?

"Stick det här är vår vagn", säger Pansy och gullar med Dracos hår. Och Draco ser nästan… utmanande ut. Håller fast Hermiones blick med sin och ler snett. Hon ger honom en förvirrad blick innan hon fäster den på Pansy.

Hon känner sig lite äcklad av den svarthåriga Slytherinaren. Hur kan hon vilja röra vid honom?

"Du kan sitta här om det inte finns några andra platser", säger Blaise kort och ger de andra en mörkblick.

Han säger vad? Låter han mig frivilligt sitta med dem? Hon tittar sig runt och ser att alla andra vagnar börjat röra på sig allt eftersom de blivit fulla.

"Kom igen, vi har inte hela dagen på oss!" suckar Blaise.

Hon kliver in sätter sig förvirrat ner bredvid Zabini som yttrat sig och trycker sig emot långväggen på vagnen och är på sin vakt hela tiden. När inget händer så börjar hon slappna av och tänker att han kanske bara var snäll när det inte fanns några andra platser kvar och att det inte finns någon mästerligplan att förnedra henne på något sätt.

Vagnen stannar när den når sin destination och hon hoppar först ut och skyndar sig väg mot några Gryffindor elever där hon känner sig tryggare.

Hermione trampar genom den leriga marken och känner sig lättad när den sköna värmen slå emot henne när hon öppnar portarna. Den korta biten hon måste gå för att komma till Gryffindor bordet så får hon alla blickar efter sig, hon antar att det är för att hon är själv och ingen Harry och Ron som bubblar på om allt och inget bredvid henne. De enda som inte stirrar är Neville och Seamus. De bara går fram till henne och börjar prata.

Hon sätter sig ner och de båda pojkarna placerar sig på varsin sida av henne.

"Jag hörde att Harry och Ron ligger sjuka, Dean ligger också sjuk. Jag slapp smittan i och med att jag varit i Spanien hela lovet kom hem igår", säger Seamus.

"Ja, jag kom hem från Italien för ett par veckor sen och jag bor ju i ett mugglarområde så har jag inte lyckats blivit smittad."

"Farmor går inte ut så ofta och hon vill att jag också ska stanna inne och så när hon hörde om smittan så har jag inte fått gått ut knappt nåt i sommar, ja ut i trädgården, men jag har inte träffat någon. Seamus var den första jag träffat på hela sommaren!"

"Men oj! Du måste ha haft det jättetråkigt!" utbrister Hermione och tittar förvånat på Neville.

"Jo det blev lite enformigt", mumlar Neville.

"Hej Hermione…!"

"…Allt bra?"

Hermione tittar upp och möter Tvillingarnas glada leenden.

"Hej! Lyckades ni undan smittan?"

"Japp" säger Fred

"…Men så har vi ett immunförsvar…" George låter sin blick söka upp och ner för Gryffindorbordet i jakt på bekanta ansikten och han upptäcker någon som han vinkar åt han kör armbågen i sidan på Fred.

"…Som heter duga!" Fred sträcker på sig och upptäcker personen som George sett och vinkar glatt.

"Nu får ni ursäkta oss…"

"…Vi ska prata lite taktik med vår kära quidditchkapten."

"Kanske fråga om en dejt också", mumlar Fred lågt och tvillingarna försvinner iväg.

Dumbledore ställer sig upp för att hålla ett tal innan ettorna kommer in i salen.

"Som ni säkert märkt så är det en trollkarlsinfluensa som härjar och det är många som ligger sjuka och de kommer vara borta ett par veckor. Så vi har bestämt oss för att slå ihop elevhemmens lektioner fram tills att de andra kommer tillbaka. Så alla i den årskurs man går i kommer ha genensamma lektioner. Det när undantag för årskurs tre och fem, det är så pass många som är friska i de årskurserna att vi delat upp de i två, så Hufflepuff kommer arbeta ihop med Ravenclaw och Gryffindor tillsammans med Slytherin."

Seamus stönar och sjunker ihop lite. De är flera vid Gryffindorbordet som stönar och blir med ens dystra.

Ettorna tågar sen in och blir snabbt sorterade då de bara var femton stycken.

Hermione tittar sig omkring i stora salen och blicken hakar snart fast i de stormgrå ögonen igen. En våg av känslor far genom henne och får henne att må lite illa.

Hermione tar för sig av maten och äter snabbt och mycket som om hon tror att det ska ta död på den besvikelsen som hon känner. Besvikelsen över sig själv att hon låter sig påverkas av Draco på ett sätt som hon absolut inte vill bli påverkad av honom! Och den besvikelsen över att Harry och Ron inte är där och kan sitta bredvid henne, prata om allt som hänt i sommar, allt som de ska uppleva under detta år, allt dumt de kan hitta på, allt trevligt de tänker göra mot Slytherinarna. Maten blir hennes tröst och hon äter mycket av detta som ger henne tröst. Äter så mycket att hon känner att hon vill spricka. Känner sig äcklad av sig själv, över hur mycket hon ätit och känner att hon vill spy, känner att hon måste spy. Det vänder sig i magen av hetsätningen.

Hon reser sig hastigt upp och försvinner ut ur stora salen och in på närmsta toalett. Hon tittar inte om det är damernas eller herrarnas utan störtar bara in där.

Den första omgången med mat kommer upp. Och hon känner att det bränner i halsen och tårarna väller fram, börjar rinna sakta ner för kinderna.

"Kan du inte göra det där på din egen toalett, Granger?" frågar en röst bakom henne.

"Vad vill du då?"

Draco vrider på huvudet och studerar henne. Ser de blöta ränderna på hennes kinder och de nya tårarna som rinner. Ser hur hon sväljer och sväljer för att inte spy igen.

"Vad är det för fel?" frågar Draco och möter Hermiones blick.

"Jag…", mer hinner hon inte säga innan den andra omgången kommer upp.

Maten i magen tar slut och hon spyr galla. Hon fortsätter hulka och när gallan tar slut så gör det bara ont, och ger en konstig känsla i kroppen. Det bränner i hela bröstet och det vill aldrig sluta.

Draco trollar fram ett glas och fyller det upp till bredden med kallt vatten.

"Här", säger han och räcker fram glaset.

Hon tar i mot glaset och dricker lite, men sätter vattnet i halsen. Hon hostar och kippar efter luft.

"Ta det lugnt! Djupa andetag. Andas genom näsan", Draco faller på knä framför henne och stryker henne försiktigt på ryggen. Hon gör som han säger och känner hur luft letar sig ner i lungorna och hon kan hosta upp vattnet och kan andas fritt igen.

"Det var väl inte så svårt?" säger Draco.

Hon ska precis svara honom när hon upptäcker att han försvunnit.

Det kommer bli ett mycket intressant år, tänker hon och reser sig sakta upp och försvinner ut från killarnas toalett innan någon annan behöver gå på toa.