Hejsan. Nu kommer jag tillbaka med en fortsättning på "Tom Riddles sjätte år på Hogwarts" och jag föreslår att ni läser den innan ni läser den här, eftersom att jag kommer skriva ganska mycket om vissa personer och massa saker som har änt i ettan. Jag har skrivit nästan sex kapitel redan, men om jag inte får någon kommentar på den här så kommer jag att ta bort den från den här sidan. Så jag skulle vilja be er att bara säga hej på knappen där nere när ni har läst klart så att jag vet hur många det är som faktiskt läser den här. Förhoppningsvis säger ni också va dni tycker. Jag vet att jag har upprepat Toms namn väldigt många gånger på vissa ställe, för det har redan blivit påpekat för mig en gång. Tyvärr har jag inte haft någon ork att rätta till det, men restan av kapitlena ska förhoppningsvis bli lite bättre. Hoppas ni gillar den. Ska inte uppehålla er längre nu, om ni bryr er om att läsa det här vill säga. Aja, ha det så trevligt med läsningen.
Kapitel 1: Två år senare
Tom Riddle, mera känd som Lord Voldemort satt på en stol på Borgin och Burkes. Han hade dödat. Fler än han egentligen ville erkänna. Det knackade på dörren och en man steg in. Han var klädd i en svart mantel med en mask för ansiktet. Tom nickade mot en stol, som stod bredvid honom. Mannen satte sig utan ett ord på stolen och förblev tyst.
"Vad vill du?" Tom muttrade fram frågan, men mannen verkade inte ta någon notis om det utan förblev tyst.
"Vad vill du, sa jag?" Tom reste sig upp.
"Vi har stött på ett problem, Herre." Mannen såg ner i golvet, som om han skämdes för vad han hade att säga.
Tom sa inte ett ord, men mannen märkte tydligt att han ville att han skulle fortsätta.
"Vi lyckades att lokalisera Adam Henriksson, men tyvärr så la sig ministeriet i innan vi han få tag i honom och han lyckades fly" Mannen såg på Tom, som hade blivit betydligt surare än han hade varit när mannen hade kommit dit.
"Han kom undan?" Tom vände sig bort från mannen och lutade sig mot ett av borden som stod i hörnet.
Mannen kunde inte göra annat än att nicka.
"Hur kommer det sig att ministeriet fick reda på vad ni höll på med?"
"Tydligen så finns det en spion ibland oss. Vi håller på att leta reda på honom eller henne nu. Tyvärr är det inte så lätt som det verkar."
"Måste jag göra allting själv?" Tom skakade av ilska.
"Nej, självfallet inte Herre. Hur kan du tro det?"
Tom svarade inte på frågan utan slet åt sig sin mantel och transfererade sig därifrån. Mannen kunde inte göra annat än att följa efter.
Tom landade på gräsmattan bakom en herrgård. Abraxas herrgård. Tydligen så hade han nyligen köpt det eftersom att gräset var decimeterhögt och ogräs växte lite här och var. Han gick runt till framsidan där det stod en massa män och pratade.
"Vart är Abraxas?"
En av männen nickade mot huset och Tom gick upp för trappan till ytterdörren. Han knackade, men när ingen öppnade så gick han in. Det syntes tydligt att ingen hade bott där på ett tag, eftersom att det var väldigt dammigt och det hängde spindelväv nästan överallt i taket. Tom struntade i det och efter att ha letat igenom hela nedervåningen så gick han en trappa upp. Han kollade igenom flera rum innan han slutligen hittade Abraxas.
Han höll på att skratta ihjäl sig när han såg honom. Abraxas stod på en stege med ett blommigt förkläde ovanpå klädnaden och dammade av taket.
Abraxas måste ha hört Tom, för han vände sig om och klättrade ner från stegen, tog av sig förklädet och borstade av sig lite damm från klädnaden.
"Hej Tom. Vad kan jag hjälpa dig med?" Abraxas visade in Tom i ett mycket mer välstädat rum.
"Jag förmodar att du vet vad som hände med Henriksson?" Tom började lugnt.
Abraxas nickade och slog sig ner i en fåtölj. Tom tvekade en sekund innan han slog sig ner i den andra. Vilket inte kanske var det bästa att göra, eftersom att så fort han hade satt sig i fåtöljen så steg ett tjockt lager med damm från den, vilket gjorde att Tom var tvungen att resa på sig. Han gav Abraxas en ilsken blick, men fick bara ett elakt flin tillbaka.
Tom bestämde sig för att stå upp och berätta resten.
"Jo, jag antar att vi har en förrädare ibland oss…" Där blev Tom stoppad.
"Du tror väl inte att jag…?"
Tom höll upp en hand och Abraxas tystnade.
"Givetvis inte. Var inte dum. Det jag vill att du ska göra är enkelt. Du ska bra meddela mig om någon här börjar uppföra sig konstigt eller om du hör något om någon. Uppfattat?"
Abraxas såg ut att tänka över vad Tom hade sagt, men bara ett par sekunder senare så nickade han.
"Självklart. Som du önskar."
Det var ett tillräckligt tillfredställande svar och Tom transfererade sig därifrån. Klockan var redan mycket, och Tom insåg inte hur länge han hade varit borta förrän han kollade på klockan, som redan var halv tolv. Han bestämde sig för att det var dags att gå och lägga sig, så han bytte om, borstade tänderna och kröp ner i sängen.
Strax där efter sov han.
Tom vaknade nästa morgon av att någon knackade på dörren. Det var lördag, vilket betydde att han var ledig. Han slet åt sig ett par byxor och gick för att öppna dörren.
"Abraxas, vad vill du?" Tom var plötsligt klarvaken.
"Sven Karlsson. Han började uppträda väldigt märkligt igår kväll." Abraxas pratade väldigt fort.
"Ta det lugnt Abraxas. Märkligt på vilket sätt?" Tom kunde nästan inte dölja nyfikenheten.
"Strax efter att du hade gått så började han tala om en massa konstiga saker. Särskilt om ministeriet och hur de skulle få tag i dig."
"Var är han nu?" Tom var väldigt arg, eftersom att det var väldigt troligt att det var han som var förrädaren.
"Han försvann strax efter klockan ett igår natt. Vi håller på att söka efter honom, men eftersom att mer än hälften av oss håller på att leta efter Henriksson så går det väldigt trögt, men vi jobbar på det." Abraxas såg konstigt på Tom.
"Vad gör vi? Ska vi fortsätta leta efter Henriksson eller ska vi avbryta sökandet och försöka leta reda på Sven istället?" Abraxas visste inte vad han skulle göra nu.
"Ni ska fortsätta med Henriksson. Jag ska ta hand om Sven personligen."
"Tom, jag vet inte om det är så smart. Han vet vad vi kan göra och han är förmodligen beredd att överlämna dig till ministeriet."
"Nej, du har säkert rätt. Det är inte så smart, men jag måste ha tag i honom. Dessutom borde du inte ifrågasätta mina order." Tom konstaterade det sista med överlägsenhet.
"Jag vill bara inte att något ska hända dig. Du vet det Tom. Ända sen Voldemort tog över så har du varit väldigt märklig. Jag vet att jag inte borde lägga mig i ditt privatliv, men jag är orolig för dig."
"Var inte det. Jag klarar mig. Leta reda på Henriksson istället. Det är viktigare än att
vara orolig för mig." Tom fräste tillbaka med ett sådant förakt att Abraxas tog ett steg tillbaka.
"Ta det lugnt, Tom. Jag ska vara tyst och leta reda på Henriksson istället." Abraxas lämnade lägenheten utan så mycket som ett ord.
Tom stod lamslagen på vardagsrumsgolvet och insåg att Abraxas hade rätt. Han gillade det inte, men han var tvungen att inse det. Han tog ett djupt andetag och transfererade sig till Hogsmeade. Han visste inte vad det skulle ge att gå dit, men han behövde komma bort ett tag. Bort från allt och alla och tillbaka till det enda stället han hade kallat hemma. Han kunde se Hogwarts därifrån han stod och det lugnade honom en aning.
Han visste inte hur länge han stod där. Det kunde vara två minuter och det kunde vara en timme. Det var kallt ute och han började frysa så han tog sig till Tre kvastar och beställde en Honungsöl. Han slog sig ner vid ett av borden i hörnet och stirrade ut bland de få människor som fanns där. Det var inte många. Tom fick det till fem om man inte räknade bartendern då förstås.
Dörren öppnades och en flicka kom in. Hon var så lik Melinda att det var skrämmande. Tom kunde inte undgå att fästa blicken på henne. Han var tvungen att resa på sig och gå fram till henne. Bara för att undersöka om hon hade känt Melinda.
Han satte sig på stolen bredvid henne.
"Hej." Det var allt han fick fram.
"Hej." Hon till och med pratade som Melinda.
"Jag vet att det är en dum fråga men du kände möjligtvis inte en person som hette Melinda?" Han försökte koppla in så mycket charm han hade och som vanligt fungerade det, men inte på det sättet som han hade trott. Hon började gråta, och Tom tyckte det var väldigt irriterande, men trots det så la han armen om henne och drog henne intill sig på samma sätt som han hade gjort när Melinda var ledsen.
"Hur är det?" Han väntade med att ställa den fråga till hon hade lugnat ner sig.
"Melinda var min tvillingsyster."
Det kom som en chock för Tom. Aldrig ens i sina vildaste fantasier hade han trott att de faktiskt kände varandra.
"Kände du henne?" Tom såg på henne när hon ställde frågan.
"Ja, jag var hennes pojkvän under nästan halva av mitt sjätte år på Hogwarts." Tom trodde inte att det kunde göra så ont att tänka på någon. Egentligen ville han bara lämna henne där och springa iväg, men han visste bättre än så. Dessutom var hon för lik Melinda för att han någonsin skulle vilja lämna henne igen.
"Jaså? Hon sa aldrig att hon hade någon pojkvän. Det var inte Melindas stil."
"Det märkte jag inte. Om ni nu är tvillingar, hur kommer det sig att jag inte har sett dig på Hogwarts någon gång förut?" Tom var väldigt nyfiken.
"Jag gick inte på Hogwarts. Jag gick på en skola nere i Tyskland, Adradrios. Vi gillade inte varandra så mycket, så våra föräldrar bestämde sig för att skicka oss till olika skolor."
Tom nickade förstående.
"Det betyder väl att du pratar tyska? Har jag rätt?" Tom ville få samtalet att flyta, men det gjorde för ont att prata om Melinda så han försökte byta samtalsämne.
"Ja, Ich spreche sehr gut Deutsch. Sprechen Sie Deutsch?"
Tom skrattade.
"Jag pratar själv inte tyska så du får nog ta och översätta vad du just sa." Han var glad över att hon förstod att han försökte byta samtalsämne.
"Jo, jag sa. ''Ja, jag är väldigt bra på tyska. Pratar du tyska?'' Tydligen så kan du inte någon tyska alls."
"Nej, det kan man inte påstå." De skrattade tillsammans när dörren öppnades och en man kom in.
Tom suckade."
"Jag måste gå nu, men jag skickar en uggla. Vad heter du föresten?" Tom fattade inte att han inte hade frågat det tidigare.
"Sarah!" ropade hon efter honom.
Tom upprepade namnet i huvudet. Han skulle nog aldrig glömma det.
Mannen väntade på honom utanför och viskade något till Tom, som genast transfererade sig iväg.
"Vad har hänt?" Tom var irriterad och det blev inte bättre av att han var vrålhungrig.
Magen skrek av hunger.
Mannen som hade hämtat honom var den samma som hade meddelat om Henrikssons försvinnande och Svens förräderi. Jonas hette han. Jonas Johansson.
"Vi hade honom här för en sekund sedan, men han flydde igen." Jonas verkade desperat traggla efter en förklaring när han såg Toms min.
"Förklara!" Det var mer än befallning än en önskning.
"Vi lyckades lokalisera honom och hitta honom. Till och med få fast honom, men på någon sätt så verkade inte våra formler på honom. Han transfererade sig iväg innan vi han få tag i honom igen." Jonas såg ner på sina skor och Tom vibrerade av ilska.
"Kan ni göra någonting rätt. Säg åtminstone att ni kastade en spårningsbesvärjelse över honom." Voldemort pratade mycket lugnare än han egentligen var.
Inget svar.
"Patetiska dårar, sa jag inte till er att leta reda på Henriksson istället för Sven!?" Tom var både arg och rädd, men rädslan visade han så klart inte för dem.
Han var rädd för vad Sven skulle göra om Tom inte fick fast honom.
"Strunta i Sven, leta reda på Henriksson och ifrågasätt inte mina order igen. Förstått?"
Fortfarande inget svar.
"Jag undrade om det var förstått!?" Tom höjde rösten och fick några mumlanden till svar.
"Jag hör er inte!" Nu skrek han.
"Ja, Herre." Nu verkade hela skaran ha förstått hans tysta hot och transfererade sig därifrån.
Tom transfererade sig själv till sin lägenhet och ordnade något att äta. Det blev ett par smörgåsar med smör och ost.
När han hade ätit sig mätt satte han sig ner vid köksbordet och började skriva brevet till Sarah.
Sarah
Jag är så glad över att jag träffade dig, eftersom att du fick mig att minnas något som jag har försökt att glömma så länge. Det var skönt att kunna prata med någon på ett så lätt sätt igen. Det var länge sedan nu, men jag vill att du ska veta att det inte har gått en dag utan att jag har tänkt på henne. Kanske kan vi träffas någon dag och fortsätta prata. Det skulle vara trevligt och jag ser verkligen fram emot att träffa dig igen. Om du känner att jag går fort fram eller något så kan du väl säga till. Om du inte vill prata om henne så förstår jag det, mer än du kan ana. Det gör ont för mig också eftersom att hon är den enda jag någonsin har älskat. Jag är tacksam för ett snabbt svar. Ha det bra. Tom Riddle
Det fick duga tänkte han och gick tvärs igenom rummet för att hämta ugglan Barny som för tillfället var väldigt villig att få ut på ett uppdrag. Han hade visserligen varit ute många nätter i rad nu, men det var länge sedan Tom hade skickat brev med honom. Han band fast brevet vid Barnys fot och han flög hoande iväg och kollade på klockan.
"Bara fyra," suckade han för sig själv och la sig på sängen med en bok på magen.
Han hade inte planerat att somna, men han kände hur ögonlocken föll ihop och snart sov han djupt. Så djupt att han inte märkte att ytterdörren öppnades och att någon smög in i rummet.
R&R please. Glömde säga det där uppe men om ni tycker att jag ska översätta den här ficen till engelska får ni gärna säga till. Skulle det vara värt ett försök. Börjar i så fall med ett översätta ettan så klart och jag tar gärna emot all hjärlp som erbjuds.
