Min första berättelse här, hoppas ni gillar den... )
Kapitel 1.
Susan promenerade längs stigen. Trädens löv hade börjat anta höstens färger, och det hade varit en underbar dag, om bara den där hemska stanken hade kunnat sluta förfölja henne.
Susan gick och tänkte på döden. När hon vaknade på morgonen hade hon känt sig helt tom inombords. Hon hade inte ätit någon frukost – det verkade inte finnas någon mening. Allt hade plötsligt känts så otroligt MENINGSLÖST, och hon hade lika gärna kunnat gå ner till sjön och dränkt sig. Hon hade på sin mammas uppmaning gått ut på en skogspromenad; "Det piggar säkert upp dig!", men det gjorde det verkligen inte!
Plötsligt verkade det som om fågelsången upphörde. Susan sneglade försiktigt omkring sig, och fortsatte försiktigt framåt. Plötsligt tvärstannade hon. Stanken var starkare än någonsin, och nu såg hon var den kom ifrån.
I en glänta låg det magnifikaste djur hon någonsin sett. En blodröd kropp, minst femton meter från nos till svanstipp, och med sylvassa, decimeterlånga klor på varje tass. Vingarna låg utbredda från sidorna, med en klo längst ut på varje. Ett blödande sår löpte från den ena bogen till den andra, och flugor hade samlats runt det. Susan stod bara och glodde. Hon hade aldrig förr sett en drake – om man inte räknade med de små skogsdrakarna, som då och då kom och dök i sjön. När Susan såg att draken inte andades, vågade hon gå närmre. Hon höll för näsan och munnen för att slippa känna stanken medan hon gick runt varelsen. Nu såg hon att den hade fler sår än det stora på bogen – den hade antagligen slagits med en annan drake. Här och där på marken fanns det blodpölar, som Susan noga aktade sig för att kliva i. När hon gått runt halva draken, fick hon syn på dess huvud. Det var ungefär lika långt som hela hennes arm, med två gula ögon som påminde om en katts, ett orange-gult sträck som löpte mellan pannan och nosen, och i munnen satt bloddrypande, sylvassa tänder. Susan betraktade djuret. Hon visste inte vad hon skulle göra. Skulle hon berätta för sina föräldrar? Ha en tyst minut? Helt enkelt gå därifrån? Hon bestämde sig för det sista alternativet.
Eftersom att stigen fortsatte på andra sidan gläntan, var det ditåt hon gick. Plötsligt snubblade hon på något.
– AJ! Skrek hon. Hon tittade på vad snubblat på, och drog efter andan. Där, på något som såg ut som ett stort tygstycke, låg ett stort, blått ägg. Grönaktiga strimmor löpte runt det, och här och där fanns det fläckar i samma färg. Försiktigt gick Susan närmre. Hon hade hört att drakar kunde bära med sig sina ägg i stora blad eller annat de hittade, och hon gissade att det var det tygstycket hade använts till. Försiktigt, och oändligt långsamt, lyfte hon upp tyget med ägget i. Med en sista blick på draken började hon springa.
- Mamma! Ropade Susan när hon kom hem. Titta här!
Susans mamma kom ut ur köket med förklädet på sig.
- Vad är det? frågade hon med sin vanliga, varma ton. Är elden lös?
- Nej, men titta här! Sa Susan. Det är ett drakägg!
Mammans leende försvann.
- Ett… ett vad, sa du..?
- Ett drakägg! Jag hittade det i en skogsglänta, bredvid…
Susan tystnade. Av någon anledning ville hon inte nämna den döda draken. Men hon måste.
- Det låg bredvid en död drake.
- Är du säker på att den var död? Sov den inte bara?
- Nej. Den hade slagits med en annan drake. Den var död.
Mamma nickade förstående.
- Kom, sa hon och vinkade med sig Susan.
De gick ut i hönshuset, där mamma hämtade värmelamporna som de använde till kycklingarna, och gav dem till Susan.
- Vi måste hålla det varmt. Gör ett rede i ditt rum, Susan. Använd det här tyget närmast ägget. Det får absolut inte kunna trilla ner på golvet, och varken katterna eller hunden får komma åt det. Du måste hålla det under uppsikt så mycket du kan.
Susan nickade, och satte genast igång. Det var inte svårt att göra själva redet. Hon hade sett i biologiböckerna i skolan hur drakbon kunde se ut; gjorda av kilovis med mossa, tygstycken de hittat och fågeldun. Det svåra var att hitta en bra plats för ägget att ligga på. Hon hade hittat en kartong som var stor nog för ägget, men hon visste inte var hon kunde ställa den. Efter mycket argumenterande med sig själv fram och tillbaka, kom hon slutligen fram till att skrivbordet var bästa platsen, och där placerade hon sitt hemgjorda drakrede.
Och så började den långa väntan.
