Det sista året

Kapitel 1: Beslutet

Draco låg i sin tillfälliga säng. I sängen bredvid låg hans f.d professor i Försvar mot svartkonster, Severus Snape. För ett par dagar sedan hade Snape mördat rektorn, när Draco inte kunde det. Att Draco skulle göra det från första början fanns det en anledning till. Hans pappa, Lucius Malfoy, hade inte vaktat Voldemorts dagbok med sitt liv, utan använt den för sin egen vinning. Då blev han förlåten för av Lord Voldemort. Men efter misslyckandet med att hämta profetian åt Voldemort, då åkte han in i trollkarlsfängelset Azkaban på livstid för en mängd olika brott. Och då var han, Draco, tvungen att betala igen för sin pappas misstag.

Draco suckade, vände sig om i den obekväma sängen och fortsatte att tänka på det senaste året. Strax efter att Lucius hade åkt in i Azkaban hade Draco fått märket inbränt i sin vänstra arm. Han hade fått ta Lucius plats i Dödsätarna, om han inte ville dö förstås. Men det ville han ju inte, så då tog han motvilligt hans pappas plats i Dödsätarna för att undgå en förtidig död. Voldemort hade gett Draco i uppdrag att under sitt sjätte år på Hogwarts, att döda rektorn Albus Dumbledore. Hur ogärna han än ville, så var han tvungen, annars skulle han dö. Och det ville han inte.
Draco gjorde två försök under året. Det första var ganska bra hade han tyckt, men halsbandet hade skadat en Jagare i Gryffindor istället. Nära, men inte fullträff, flinade Draco och tänkte vidare. Det andra försöket hade han tyckt från början var patetiskt. Att ha madam Rosmerta under kontroll hade vart fiffigt, men att professor Snigelhorn, läraren i trolldryckskonst, skulle ge den förgiftade mjöden i julklapp till Dumbledore hade vart en mycket liten chans. Snigelhorn hade istället sparat mjöden, och på Vesslans födelsedag hade Vesslan råkat dricka av den istället. Han skulle ha dött om inte den där Potter hade stoppat en besoar i halsen på honom. Han hade fått idén med mjöden en dag när han råkade höra Granger tala om för Potter att Filch, vaktmästaren på Hogwarts, inte kollade flaskor som var märkta som hostmediciner och parfymer med sina hemlighetssensorer, utan lät de flaskorna passera utan att bli kollade. Då använde han imperiusförbannelsen på madam Rosmerta så att hon skickade den förgiftade mjöden till Snigelhorn, som förhoppningsvis skulle ha gettt den i julklapp till Dumbledore. Det som hände sen behöver jag inte tänka igen, eftersom jag nyss tänkte det, tänkte Draco för sig själv.
Snape vände på sig och mumlade något i sömnen i sängen bredvid. Fast det varken såg eller hörde Draco inte, för han var inne i sina egna minnen om det sjätte året.
Draco hade kommit på en idé som faktiskt hade funkat. Han hade lagat det trasiga borttrollningsskåpet under det senaste året. Och han hade lyckats. Dödsätarna hade kommit in på Hogwarts tack vare Draco.
Fast innerst inne ångrade han allt elakt han gjort under året. Det var svårt att erkänna det för sig själv, men han var rädd. Riktigt rädd. Rädd för det han gjort. Rädd för att han inte visste vad han skulle göra nu. Han ville inte vara med i Dödsätarna, men samtidigt ville han leva.
Och vad skulle hända om han överlämnade sig till Trolldomsministeriet? Tja, han skulle antagligen bli förhörd av hela Wizengamotsrådet, och sen åka in på livstid i Azkaban. Eftersom han hade utövat imperiusförbannelsen på madam Rosmerta var han dömd till livstid i Azkaban, för om man praktiserade en oförlåtlig förbannelse på en annan mänsklig varelse, då åkte man raka vägen in i Azkaban.
Men nu var frågan: Skulle han fortsätta vara med i Dödsätarna och döda mugglare, halvblod och de som trotsade Voldemort. Eller skulle han överlämna sig själv till Trolldomsministeriet och åka in i Azkaban på säkert livstid? Å andra sidan var Azkaban tryggt från Voldemort, men då skulle han antagligen bara kunna tänka på allt dåligt i sitt liv. Hm....knepigt val. Stanna ute på rymmen och döda fast han inte vill, eller tillbringa resten av livet i Azkaban, tryggt men antagligen bli ihjäl tråkad. Döda, ihjäl tråkad, döda, ihjäl tråkad, döda ihjäl tråkad.

- Nu vet jag!, sa Draco triumferande och satte sig käpprakt upp i sängen.

- Vet varrå?, frågade Snape sömndrucket.

- Eh...hur man skuljer höger från vänster. Höger skakar man hand med.

- Det kunde ett barn räknat ut, suckade Snape. Sov nu.

- Visst, svarade Draco och lade sig ner igen. Han hörde hur Snape snarkade djupt i sängen bredvid.
Draco vände sig om och tittade på klockan bredvid. 02.20 visade den. Nu var det antagligen inga som arbetade inne på minsteriet. Skulle han åka dit och vänta på att bli gripen nu? För senare på morgonen skulle Snape vara vaken och han visste inte vad som skulle hända för hemskt idag med Dödsätarna.
Nej, nu måste han åka om han vill slippa allt vad Dödsätare hette. Draco satte sig försiktigt rakt upp i sängen och satte varsamt ner fötterna på golvet. Lyckligtvis knakade inte golvet när han gick och hämtade sina kläder. Medan han klädde på sig funderade han på hur Snape, Dödsätarna och...br...Voldemort, skulle reagera på att han överlämnat sig själv till den andra sidan. De skulle antagligen bli bra förvånade. För att inte tala om hur arga de skulle bli.
Hm...är det någon idé att ta med sig en packning när man ska bli gripen? Vänta lite, jag har ingen packning att ta med mig. Jag hoppar över packningen då, tänkte Draco och gick ut. Han hörde hur Snape snarkade där inne i rucklet till hus.
Bäst att ta besöksingången,
tänkte Draco och transfererade sig iväg med stängda ögon.

A/N: Detta är skrivet efter Harry Potter och Halvblodsprinsen. Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker! :-)

Tack på förhand, mixMartina