Formulärets överkant

Prolog,
Malfoys Källare

"Pojken verkar inte kunna…"

"Severus… Severus, jag ber dig…"

"Avada Kedavra!"

"Neeej!"

***

Aliena Ross Grat slog hastigt upp ögonen.

Hon befann sig i ett tomt, väldigt kyligt rum utan ljus. Hon låg på golvet, med händer och fötter fastbundna i en onaturlig vinkel som gjorde mycket ont, och hotade att vrida armar och ben ur led – kanske vilken sekund som helst. Hon kände det kalla betonggolvet mot sin bara hud och det svalkade hennes alltför svettiga kropp på ett sjukligt sätt som ingen kunde stå ut med en längre tid, och hon förstod att hon måste vara naken.

Hennes tunga andetag ekade mellan väggarna men hon kände – och var mycket medveten om det – att hon inte var ensam i rummet.

Plötsligt hördes ett kvavt, nästan instängt, ljud. Först var det bara som ett spökes andetag… men sedan kom en viskning, ja nästan en dov väsning:

"Dumbledore är död. Han blev dödad av Severus Snape..." En svepande rörelse någonstans i mörkret och ett svagt ljussken flammade upp från ingenstans.

Alie gav dem inte ens en blick. Hon hade vetat att de varit där hela tiden.

Följt hennes plågsamma rörelser, hört hennes bedjande skrik. Sett hennes nakna kropp.

Lestrange, Malfoys, Grårygg, syskonen Carrow, Travers, Dawlish och ett fåtal andra Dödsätare som Alie inte kände igen på rak arm. Alla stod helt tysta och iakttog henne, nästan lite besvärat. Alie lyfte blicken, men hon förmådde sig inte att möta deras ansikten och såg bara se ett par gråsmutsiga fötter och en lång, svart, släpande mantel som otåligt fläktade fram och tillbaka framför hennes ansikte.

"Harry Potter", fortsatte rösten lugnt, "är så gott som min. Så, du har ingenting att dölja, än mindre behöver. Men vi vill ju ändå vara på den säkra sidan, inte sant?"

Det blev en tyst paus och Dödsättarna drog efter andan, klumpigt och högt – nästan samtidigt.

"Nå?" rösten blev med ens otåligare.

Alies andetag blev häftigare och svetten rann i ansiktet och det sved i ögonen. Det kändes som att lungorna skulle sprängas om hon tog ett enda andetag till. Det kändes som att hennes sista överlevnadskrafter gick till en hes viskning:

"Vad vill du veta?"

Dödsätarna spärrare upp ögonen och såg på varandra. Alie kunde höra deras dova mumlanden.

"Hon har gåvan... Hon har gåvan! Hon talar parselspråk… hon är Mörkrets Herres…"

Voldemort tystade dem, säkert med en dödlig blick eller med handen – Alie var osäker, då hon fortfarande bara kunde se hans smutsiga fötter.

"Jag vill veta…" började han, och stannade hastigt. "Om Potter vet…"

"Vet vadå?" avbröt Alie på det allmänna språket, och Dödsätarna lyssnade girigt.

"Om han vet…" det blev en kort – men spänd – paus. "Min hemlighet…"

"Det beror på", svarade Alie vagt. "Vad är din hemlighet?"

"Hemlighet…?" ordet susade mellan Dödsätarnas torra läppar. "Vad för hemlighet? Mörkrets Herre har ingenting att dölja för sina trognaste…"

Återigen blev det dödstyst på en knapp sekund. Voldemort började gå fram och tillbaka igen, den här gången mer otåligt än någonsin!

"Aliena, du kan tala parselspråk", sade han irriterat, "så slösa inte bort din gåva på att låta smutsigt slödder under din status få höra något som kan bli deras död…!"

Alie fnös.

"Smutsigt slödder?" Alie förställde rösten så att hon lät som Lestrange. "Är det så du kallar dina trognaste, mest lojala…"

Alie kände en brännande snärt på kinden och hennes ögon tårades av smärta.

"Tyst!"

Alie teg motvilligt, inte för att hon var rädd för mer smärta – hon var nyfiken.

"Jag är mycket svag", började Voldemort långsamt, men behöll lugnet. "Jag känner hur min själ sakta försvinner, och förstörs… Jag känner ingen smärta, bara en outhärdlig lust efter… odödlighet och obegränsad makt!"

Alie fnös igen.

"Du, det där är ingen nyhet…"

"Du var Dumbledores hemliga lärling, innan han dog. Inte sant?!"

Alie nickade kort.

"Han lärde dig De Fyra Kunskaperna, inte sant?"

Alie nickade igen, dock mer diskret den här gången. Voldemort lugnade ner stegen och han klappade händerna av förtjusning.

"Känsel, syn, hörsel, lukt- och ordbehärskning – Hufflepuff, Respekten för mänskliga ting, Den Första Kunskapen." Det lät mer som en förklaring än en fråga.

Alie sa inget.

"Jag tar det som ett ja", även om Voldemort just yttrat sig med allmänna ord, var hans röst var fortfarande knappt mer än en viskning eller väsning. "Ocklumenering, inre lugn, visdom, lycka och hopp – Ravenclaw, Konsten att försvara sig, Den Andra Kunskapen." Han gjorde en paus. "Styrka, mod, kärlek, minnen och vänskap – Gryffindor, Vetskapen om ett anfalls konsekvenser, Den Tredje Kunskapen…" Voldemort fnös föraktfullt. "Makt, respekt, girighet, hemligheter och rent släktblod – Slytherin, Enda guiden för överlevnad, Den Fjärde Kunskapen. Och även den sista…"

"Och du tror jag behärskar allt det där?" flinade Alie. "Du är galen…!"

"Hufflepuff… det innebär att du kan kontrollera dina sinnen, ergo svårare att känna smärta, rädsla, kärlek, vänskap eller över huvud taget någon slags form av mänskliga behov. Men, det bra med detta är att förstår människor, du läser av dem. Bra, mycket bra…"

Dödsätarna drog efter andan när de förstod vilket ämne deras Herre talade i.

"Ravenclaw… du behärskar ocklumenering, har svårare att gripas av panik, är väldigt vis och tror alltid på hoppet. Försvar, en mycket bra kunskap."

"Jajaja, fortsätt…" muttrade Alie trött.

"Gryffindor… helt bortkastat, då du inte kan känna något av de som andra Gryffindorare känner allra starkast. Du kan bara anfalla, tyst och ljudlöst. Hur du lärde dig det, har jag ingen aning om, för att vara helt ärlig. Och slutligen", Voldemort satte sig långsamt ner på sin tron, som verkade lysas upp av det lilla ljus som fanns i hela rummet, "Slytherin… du är odödlig, Aliena. Eller skulle ha varit det, om inte Dumbledore dött. Och du behärskar inte allt det där, inte än åtminstone…"

"Jasså, du ser det så", mumlade Alie tyst.

Hon såg att Lestrange trängde sig fram from hopen av förvånade Dödsätare.

"Men Herre", stammade hon och gav Alie en föraktfull blick. "Det måste vara en lögn, ett trick av något slag, jag vet inte, men… men det är omöjligt, Herre! Omöjligt!"

Voldemort avfärdade henne med handen.

"Tack så mycket, Bellatrix", sade han ointresserat. "Alla ska få säga sin åsikt, hur patetisk och dum den än är…"

"Men Herre…"

"Tyst nu, Bella."

Lestrange backade generat tillbaka till de andra Dödsätarna. Alie kände hur repen som band hennes händer och fötter lossnade och försvann. Alie försökte resa sig upp, men benen tvärvägrade att bära henne och alldeles för snart föll hon ner på golvet igen. Ett elakt skratt hördes från de upplivade Dödsätarna.

Vad det detta som de skulle frukta?! En liten flicka som knappt kunde stå på egna ben! Ha, Mörkrets Herre kanske hade humor i alla fall…!

Voldemort knäppte med fingrarna och ett par osynliga händer grep tag om Alies kropp och satte henne i en bekväm fåtölj som inte funnits där för några minuter sen, men som nu stod mitt emot Voldemorts höga tron där han satt.

"Har du det bra?" frågade han med ett falskt leende.

"Du har min stav", påpekade Alie korthugget.

"Det är bara för allas säkerhet, kära Aliena", svarade Voldemort enkelt.

"Jag är naken...?!"

"Mina manliga tjänare är mig mycket trogna, de behöver åsynen av en vacker kvinnas kropp ibland… bara som uppmuntran, förstås."

Nu brast dödsätarna i gapskratt, men Alie kunde inte se något roligt alls i det hela. Men Voldemort tystade dem snabbt med handen.

Han hade en tendens att tysta dem, tyckte Alie.

"Aliena är vår gäst här", sade han stelt till dem. "Och hon kommer vara det ett tag… och, om ni har det minsta renblod i er så vet väl alla här hur man behandlar gäster, hoppas jag?"

"Som att de vore Kungar och Drottningar från fjärran länder", sade alla dödsätarna i kör som om de var en skolklass som varit väldigt olydiga.

Voldemort nickade gillande.

"Exakt. Men nu", han gav Alie sin fulla uppmärksamhet och drog fram sin trollstav. "Är det dags att prata om något som intresserar oss alla, miss Grat."

Dödsätarna, som småpratat lite med varandra innan, tystnade tvärt. Det var dags för allvar, det förstod de alla, inklusive Alie och som en ren reflex reste hon sig hastigt upp från den sköna fåtöljen, hon tänkte inte längre på att hon inte orkade stå rakt.

"Du kan lugnt sitta kvar", sade Voldemort kyligt och osynliga händer knuffade obarmhärtigt Alie tillbaka ner i fåtöljen igen. "Sitt stilla nu, det här gör inte så ont… om du inte gör motstånd, det vill säga. Legilimens!"

Rummet snurrade runt onaturligt fort och Alie ville skrika av rädsla. Hon hade blivit varnad, men visste inte alls hur det skulle vara. Allt snurrade tills de tomma stenväggarna blev till skiftande bilder som skulle föreställa minnen.

***

Alie var sju år, och hon fick sin första cykel. En röd, med gula blixtar på och ett par hundra klistermärken med en korg på styret. Den var gammal och ful, men hon var omåttligt glad. Bilden försvann och nästa minne dök upp. Elva år; Alie blev vald till Gryffindors elevhem och hon var återigen överlycklig när hon sprang till Gryffindor bordet och alla eleverna klappade händerna och Dumbledore log diskret bakom sitt vinglas. Fjorton år, och Draco Malfoys gestalt passerade henne i stora salen och en varm känsla strömmade i Alies blod. Femton år; Dumbledore, död med armar och ben åt helt olika håll, men glasögonen på sned och...

***

Alie kände hur allt slutade snurra och ganska snart kunde hon andas normalt igen. Hon blundade och försökte att inte tänka på kräkreflexen som hela tiden hotade att ge verkan… när illamåendet gått över, såg hon att alla Dödsätare hade backat undan och att fåtöljen hon nyss suttit i låg en bit ifrån henne – på golvet och i två delar.

Voldemort log ett glädjelöst leende.

"Du är stark", sade han tomt. "Om jag varit dum och blind för detaljer, hade jag trott att jag segrat… jag hade trott att Dumbledore varit en usel lärare, och att du inte alls behärskade De Fyra Kunskaperna… "Alie såg att han mer betraktade hennes kropp än talade till henne personligen och hon satte armarna i kors över bröstet. "Men jag är inte dum. Eller blind för detaljer… jag såg Dracos ansikte. Att ett så värdelöst minne visas upp skulle bara betyda en sak; kärlek." Dödsätarna drog efter andan igen. "Dock, var det inte det minnet jag letade efter. Du vet vad jag vill ha, och du försöker leda bort mig från den rätta stigen genom att lura i mig en falsk trygghet…"

Alie sa inget. Han hade fel, hon kunde inte parera så duktigt som hon – eller Dumbledore – skulle ha önskat. Men hon försökte se oberörd ut. Hon stod fortfarande upp och Voldemort satt ner. Hon kände inget särskilt för Draco, hon hade faktiskt ingen aning om varför hans ansikte dykt upp, men hennes stela ansikte verkade bara uppmuntra Voldemort ännu mer…

"Men, om du vägrar tala eller visa mig sanningen… har jag inget annat val, än att låta någon annan hjälpa mig."

Alie förstod ingenting. Men så hörde hon hans välkända andetag bakom sig. De släpande stegen och det blonda håret…

"Draco", mumlade Voldemort. "Utan din hjälp, hade det blivit lite svårare att döda Dumbledore… men nu ber jag dig om en annan, lite enklare tjänst."

Draco gick fram till Voldemorts tron och knäböjde sig framför hans fötter. Hans ansikte visade inga känslor, men Alie visste exakt vad som pågick i hans huvud… Draco bar en enkel och smutsig klädnad, och han såg utmärglad och trött ut. Hans hår var spretigt och stod åt alla möjliga håll, och ögonen saknade livsglädje.

"Ja, Herre?" Dracos röst var knappt lika hög som en viskning, men ändå hördes den så tydligt.

"Din stav, Draco", fnös Voldemort och Draco tog hastigt fram sin trollstav från en ficka i klädnaden. "Så… du vet vad du ska göra, Draco."

Draco reste sig upp och vände sig sakta om, och Alie mötte hans blick som snabbt tittade bort mot den trasiga fåtöljen.

"Crucio", väste Voldemort bakom Draco, som darrande höjde sin stav. "Det är bara en tillfällig smärta. Hon kommer knappt känna det, Draco. Det går bra, hon klarar sig. Det är bara ett ord… Cru-ci-o!"

Draco höjde sin trollstav ytterligare och han gick sakta mot Alie som stod oberört kvar med armarna som sitt enda skydd. Det verkade nästan som att han undvek hennes nakna kropp, trots att han borde stirra. Men det betydde inget för Alie. Han var ett svin i alla fall!

"Det där är min systerson!" viskade Lestrange ivrigt till de andra dödsätarna som intresserat tittade på.

Alie stod stilla och gjorde sig beredd på det värsta – men ingenting hände.

"Vad är det, Draco?" frågade Voldemort och man hörde otåligheten i hans röst. "Kan du inte göra det? Känner du medlidande för denna lilla, patetiska flicka…? En Gryffindorelev, Draco. Gryffindorelev! Du kan ta i allt du har, och hon kommer ändå aldrig att känna något… inte på riktigt."

Draco sa inget.

"Hon tänkte lura i mig att ni har en relation, Draco…"

"Crucio!"

Alie hade berett sig på det värsta… och det blev värre.

Hon skrek. Hon skrek av smärta, smärtan som verkade komma inifrån henne själv. Alie vek sig av smärta och hon märkte knappt att hon föll till golvet med en hög duns. Alies kropp verkade sprängas, och Alie trodde att hon skulle dö – eller åtminstone bli galen – av den eviga smärtan som aldrig verkade ta slut.

"Det räcker, Draco." hördes en röst, som verkade alltför långt borta för att ens komma från samma planet, men smärtan upphörde inte och rösten blev mer obehärskad. "Såja, sluta nu. Nu, Malfoy!"

Smärtan varade en kort stund till, men sen försvann den omedelbart.

Alie låg raklång på golvet och kippade efter andan. Hennes kropp visade ingen större skada, men hon kände fortfarande hur någonting inom henne höll på att brista av utmattning… det var åter helt tyst i rummet, bara Dracos och hennes egna tunga andetag hördes.

Voldemort reste sig sakta upp från tronen. Allas ögon riktades mot honom när han åter började tala.

"Bellatrix, få ut alla härifrån! Narcissa, visa vår gäst vägen till gästrummet… förresten, tack för att jag fick låna er källare!"

Alla började slappna av igen, men Draco var likblek och stirrade tomt på väggen mitt emot sig.

"Och Draco", Draco såg lydigt men frånvarande på sin herre. "Bra jobbat!"

Och sen lämnade han rummet med den svarta manteln släpande efter sig, och verkade inte ens bry sig om Alies tysta gnyenden och andningssvårighet.

Alie blundade. Hon kände en fuktig andedräkt över ansiktet, och hon slog upp ögonen bara för att se en ung pojkes ansikte hastigt rygga tillbaka.

"Draco, kom nu!" ropade Bellatrix irriterat och Draco såg på sin moster innan han böjde sig fram mot Alie igen. Hans blick flackade nervöst och Alie gissade att orsaken var hennes nakna kropp.

"Förlåt", viskade han ljudlöst.