Remus knackade på dörren. Inget svar.

Det var en mörk kväll i slutet på oktober. Kråkorna kraxade och bredde ut sina stora svarta vingar när de flög över himlen.

Remus knackade igen. Fortfarande inget svar.

''Hallå?''

Tystnad.

Han transfererade sig en meter framåt så han stod precis innanför dörren. Han såg sig omkring. Det var kolsvart i rummet. Han famlade efter lysknappen, innan han slutligen drog upp trollstaven och mumlade: ''Lumos.''

Rummet lystes upp och Remus tog ett steg framåt. Han trampade på något mjukt.

Han riktade den lysande spetsen på trollstaven mot golvet, och fick syn på det som skulle förändra allt.

Sirius kunde inte vara död. Det kunde bara inte vara sant. Fick bara inte vara sant.

Remus tog förfärat ett steg bakåt och tappade sin trollstav. Ljuset försvann. Lika bra. Han behövde inte se mer.

Död. Borta. Försvunnen. Föralltid.

Remus föll ner på knä och kände hur det svartnade i huvudet. Han kände sig inte ledsen – budskapet hade bara inte hunnit sjunka in än – utan bara tom.

Vad skulle hända nu? Vad...

James. Han skulle dö av förtvivlan.

Skulle han – Remus – bli den som var tvungen att ge James det hemska beskedet om att hans näst intill bror hade dött? Han var inte säker på att han skulle klara av det.

Remus kände sig fortfarande konstigt tom inuti. Kanske var det för att det inte riktigt hade sjunkit in ännu... att Sirius var död var omöjligt.

Död.

Remus reste sig upp på vingliga ben. Han kunde inte ta in det, inte här, inte ensam. Han skulle behöva hjälp.

Han insåg att det bästa skulle vara att berätta för de andra, nu, på en gång.

Utan någon längre tankeutveckling transfererade han sig till Godric's Hollow.

Knack knack.

''Ett ögonblick!'' hördes James röst. Han lät glad. Remus tänkte att han skulle försöka njuta av det, för det var antagligen sista gången på länge han skulle höra James låta glad.

Dörren öppnades. James var iförd ett vitt linne och ett par jeans. Glasögonen hängde på sned och håret var lika rufsigt som alltid.

''Tjena Måntand!''

Remus fick inte ur sig ett ord. Vad skulle han säga? ''Tramptass är död.'' Det gick ju inte. Han kunde ju inte säga något som inte var sant. Och det var sant men... Remus svalde. ...han hade bara inte fattat det själv än. Han var inte redo att övertyga James om något innan han själv hade förstått det.

''Är allt okej?''

James såg bekymrat på sin vän. Han var blek och såg mycket oroad ut.

''Kom in vetja'', sa han istället och tog ett steg åt sidan för att släppa in Remus. Men han rörde sig inte ur fläcken.

I nästa ögonblick uppenbarade sig Lily bakom James. Hon log och torkade av sina händer på en kökshandduk.

''Måntand! Hur mår du? Jag håller på att baka gräddkaka, du är välkommen in på provsmak!''

Remus svarade inte.

''Är något fel?''

Han kunde fortfarande inte förmå sig att säga något.

Lilys leende slocknade. Hon tog några steg framåt, lade en arm runt honom och sa;

''Du kan berätta sen om du vill. Kom in och sätt dig sålänge.''

Men Remus kunde inte röra sig ur fläcken.

''Jag... jag måste säga en sak.''

James och Lily såg frågande på honom.

''Jag åkte nyss till Tramptass...'' Han fortsatte inte på meningen.

''Och...?'' sa James efter en stund. Remus svarade inte, utan såg bara på sin vän med ett bedrövat ansiktsuttryck.

En smäll hördes och de båda männen vände sig snabbt om. Lily hade tappat bakskålen hon höll i, och hon andades tungt och häftigt.

''Nej... det kan inte vara sant...'' viskade hon.

Smeten som legat i skålen rann sakta ut över golvet. Långsamt. Harrys gråt hördes från ovanvåningen, men ingen tog någon som helst notis om den.

''Vad?'' sa James skarpt. ''Det är klart att han inte är död. Eller hur, Måntand?''

Han vände sig om, men Remus fick inte ur sig ett ord. Kunde inte neka, kunde inte erkänna.

''Eller hur?'' sa James igen, men mer osäkert och hans röst var en aning gällare. När Remus förblev tyst satte han sig ner på golvet med en duns.

''Hur?'' viskade James hest. Han nästan kraxade fram orden.

Remus hade inte ens funderat på detta. Han hade bara registrerat en sak hemma hos Sirius, och det var just det... Sirius.

Lily gav till ett gällt skrik, innan hon flämtade;

''Oss, James... han dog för oss.''

''Vad menar du!?'' sa James skarpt.

''Han ville inte förråda oss'', sa Lily andlöst. ''Han höll tyst.''

James såg på Remus, som stod där, utan svar eller något att säga över huvud taget.

''Var det därför?'' frågade James andlöst.

''Jag vet inte'', sa Remus ärligt.

James började, utan anledning skratta, ett tomt, glädjelöst, panikartat skratt som skar genom den tysta luften.

''Han är inte död'', sa James, och uttalade orden som om han varit en femåring som var överlägsen på en mattelektion. (Fyra plus fyra är inte sju, det är åtta)

''James...'' började Lily.

''Han är inte död!'' upprepade James högt. ''Jag... jag måste se det själv först.''

Han ryckte åt sig sin jacka, och innan någon hann tänka tanken att stoppa honom var han borta.

Först nu rörde sig en muskel i Lilys chockade ansiktet. Hon kollade ner på sina fötter, och på smeten som runnit ut över parketten.

''Är det sant, Måntand?'' Hon talade långsamt och tyst. När hon inte fick ett svar började hon snyfta hejdlöst. Hon lade armarna runt Remus och han höll om henne medan hon grät in i hans axel.

''Vi borde... vi borde se till att James klarar sig''... snyftade hon och tog ett steg bakåt.

Klafs.

Hela foten kletade in sig i kaksmet. Hon suckade, tog fram trollstaven och uttalade mumlandes några ord som fick den att försvinna. Sedan torkade hon bort tårarna med baksidan av tröjärmen och rätade på sig, som om hon bestämde sig för att nu är det dags att vara vuxen och göra någonting nyttigt åt saken.

''Jag kan åka dit'', sa Remus dystert. ''Jag glömde ändå min trollstav.''

''Jag vill åka med!'' sa Lily och tårarna kom igen. ''Jag... jag vill följa med...''

''Harry då?'' sa Remus med en nick mot övervåningen.

''Du har rätt'', sa Lily. ''Men... men vad ska vi göra?''

''Jag får tag på James'', sa Remus med samma dystra ton. ''Och resten bestämmer vi då.''

Han log ett sorgset leende mot Lily innan han var borta.

Remus stod utanför dörren igen. Han hade stått här förut, för bara tio minuter sedan, glatt ovetande om... om allt... om det som skulle förändra allt...

Han lade handen på dörrhandtaget och gav det en lätt tryckning. Dörren var inte låst.

Innanför dörren satt James. Nerböjd på knä över Sirius uttryckslösa kropp. James grät – ja, han grät faktiskt högt – och höll armarna runt den döda kroppen. Remus slog sig ner bredvid honom och lade en arm runt honom. Han ville så gärna viska till honom, säga ''Allt kommer bli bra. Oroa dig inte.''

Men han kunde inte. Då skulle han ljuga. Ingenting skulle någonsin bli bra igen.