Detta är en fic som startar när Bella blir biten av James i balettstudion. Edward suger inte ut giftet, för han vet inte om det. Bella vill bli vampyr. Med hjälp av Carlisle döljer hon sin smärta. Vad ska Edward säga när han får reda på att Bella förvandlas? Stephenie Meyer äger Twilight, och om du inte visste det så… ehm… så?
Strunt samma. Var snäll och skriv vad du tycker om den.
Kapitel 1 - Smärtan
Jag skrek av smärta när James tryckte sin hand med sån kraft mot mitt ben att det bröts, och så snabbt att ingen såg förutom han och jag borrades hans tänder igenom min hud. Jag skrek igen.
Sen puttade någon bort honom från mig. Jag mötte Edwards blick. Jag hade aldrig sett honom så ursinnig. Han slängde sig mot James och tryckte honom mot väggen.
Jag tittade bort och ner på min hand. När jag såg blodet mådde jag illa. Som vanligt.
Då började det brinna i min hand. Jag visste var det var. James hade bitit mig. Jag skulle bli vampyr.
Detta var vad jag ville. Om jag sa något till Edward skulle han göra allt för att hindra giftet att spridas. Men smärtan var så stark. Jag flämtade. Men jag skulle vara tvungen att dölja det.
Men Carlisle skulle märka. Han skulle märka att jag förändrades. Jag hoppades att han älskade Edward tillräckligt mycket för att inte säga till honom. Carlisle visste att om jag skulle dö, så skulle Edward åka till Volturi och låta sig själv bli dödad. Och jag hoppades att
Carlisle skulle lyckas tänka på annat.
Då kände jag någons arm på mitt ben. Inte James som tur var. Carlisle.
Jag tittade upp och såg att Edward, Jasper, Emmett och Alice hade fullt upp med att ta i tu med James, så jag viskade till Carlisle:
"Carlisle, snälla, säg inget till Edward. Jag blev biten. Du vet att om jag dör så kommer Edward åka till Volturi. Snälla, försök att tänka på annat. Som mitt ben till exempel."
Carlisle tog upp ett brett bandage och lindade det runt min handled. Edward skulle inte ha tid att bekymra sig för det förrän det var för sent.
"Hur lång tid tar det för giftet att göra sitt? Och tills ingen kan göra det ogjort?", viskade jag.
Carlisle svarade så tyst att jag knappt inte kunde uppfatta det.
"Det tar ungefär tre dagar för förvandlingen att vara klar. De första timmarna går det oftast att suga ut giftet, men det behöver inte vara så. När elden når hjärtat, då går det inte. Så du känner det själv. Bella, jag vill inte att du ska bli skadad. Om det hade funnits ett annat sätt…"
Jag log nästan lite mot honom, trots den otroliga smärtan. Han log och började titta på mitt ben.
Elden brann nu överallt förutom hjärtat. Carlisle trodde att det skulle ta några timmar innan elden lyckades ta sig dit. När ingen såg ryckte jag av smärta. Ibland tittade Carlisle lite sorgset på mig, men han tänkte nog på annat, för Edward reagerade inte. Han höll fortfarande på att slita Jasper i stycken. Alice tog tag i min hand.
"Bella, hur känner du dig?", frågade hon oroligt. "Bränner det förfärligt?"
Hon hade förstås sett mig bli vampyr. Jag skakade lite på huvudet, jag ljög.
Smärtan var så fruktansvärd. Knivar skar mig och elden. Elden var värst. Det brände, men var inte varmt… Nu kände jag den sluka mitt hjärta i en enda flamma. Jag stönade.
Carlisle suckade och viskade till Alice. Jag hörde inte, men Alice vidarebefordrade det.
"Bella, Carlisle säger att det inte går att ändra på det nu."
Jag stönade och nickade lite.
Det hade inte gått några timmar som Carlisle sa. Det kanske skulle gå snabbare för mig att bli en av dem. Jag visste inte hur jag skulle dölja det för Edward. Jag suckade och hoppades att Carlisle skulle hjälpa mig med det.
Edward sjönk plötsligt ner bredvid mig.
"Bella?", flämtade han. "Älskling!"
Jag mumlade något ohörbart till honom. Han suckade av lättnad för att jag levde.
"Vi borde ta dig till ett sjukhus…", mumlade Carlisle, noga med att inte möta Edwards blick.
Edward nickade och lyfte varsamt upp mig. Jag slöt mina ögon.
Jag öppnade ögonen. Jag trodde att smärtan skulle vara borta när jag öppnade ögonen igen. Men nej. Den var kvar. Elden som brann inom mig. Jag låg i ett vanlig sjukhusrum med en säng, ett litet bord. På bordet stod en vas med massor av olika blommor. Rosor var de enda jag kunde sätta namn på. Jag tittade vid andra sidan om sängen och där satt Esme, lika slående vacker som vanligt, på en liten trästol.
"Sköterska! Hon har vaknat.", ropade Esme, med sin vackra sopranröst.
En liten kvinna på ungefär 20 år gick graciöst in i rummet. Jag häpnade när jag såg hennes ögon. De var gyllengula, precis som Cullens. Hon var vampyr.
"Bella Swan. Hur mår du?", frågade hon, med lika vacker röst som Esme.
Sköterskan hade mörkbrunt hår som nådde till axlarna. Hon hade på sig en enkel sköterskeuniform. Hon bar den lika bra som någon annan vampyr skulle bära den.
"Ehm… ganska… det gör ont…", flämtade jag.
Sköterskan nickade och Esme tittade lite sorgset på mig.
"Jag är Hailey Bradshaw. Vampyr som du kanske ser.", sa sköterskan och skrattade. Jag nickade försiktigt.
"Var är han Esme?", frågade jag.
Esme tog tag i min hand.
"Carlisle och han jagar. Han har inte sett dig sen balettstudion. För två dagar sedan. Han är galen av saknad. Jasper tycker det är jobbigt när han är i närheten. Han har försökt lugna ner honom, men det är omöjligt. Han har starka känslor.", sa hon lugnt.
Det var bara en dag kvar nu. Tre dagar hade Carlisle sagt.
Elden hade börjat minska nu. Och drog sig inåt. Snart nu skulle all eld vara samlad i mitt hjärta. Jag ryckte till. Smärtan var outhärdlig. Jag slöt ögonen.
Nästa gång jag öppnade dem låg jag i… en stor säng. I Edwards rum. Han satt på sängkanten och tittade på mig.
"Bella", andades han.
Elden brann fortfarande.
"Edward", började jag. "Var är Alice?"
Han såg lite besviken ut.
"Hon är där nere. Jag ropar på henne.", sa han och sa i normal samtalston: "Alice".
Hon var uppe på nolltid.
"Bella! Är det…" Hon avbröt sig i sista sekunden. Men det var för sent.
"VA?! VARFÖR HAR NI GJORT SÅHÄR MOT MIG? VARFÖR CARLISLE? ESME? OCH DU ALICE! JAG TRODDE ATT DU VILLE VAD SOM VAR BÄST FÖR HENNE! EMMETT! VARFÖR? OCH SIST MEN INTE MINST DU ROSALIE! DU VILLE INTE ATT HON SKULLE ÄNDRAS!", skrek Edward. Jag hade aldrig sett honom så arg i hela mitt liv. Inte ens när han tittade med hatisk blick på James.
Nu blev jag arg.
"Edward Cullen. Du har ingen rätt att skrika på dem sådär. De vill i alla fall vara med mig i all evighet", morrade jag, trots min smärta. Vid den sista meningen hörde jag en fnysning. Rosalie.
Edward gapade och såg ångerfull ut.
"Bella. Det är inte det att jag inte vill vara med dig i all evighet, det är bara det att… jag vill att du ska få möjligheten till ett normalt liv. Ett liv som inte vi fick.", sa han ursäktande.
Jag var fortfarande arg för att han skrek på de andra sådär så jag svarade med ett spydigt svar.
"Jag tror inte på det". Just när jag hade sagt det ångrade jag mig. Han skulle försöka be om förlåtelse i… all evighet. Jag blev glad bara över att tänka på att jag skulle få vara med Edward i all evighet.
Plötsligt blev smärtan så stark. Jag ryckte till och vände och vred på mig i sängen och knep ihop ögonen.
"Bella", flämtade han plågat. "Bella"
Elden samlade sig i mitt hjärta. Den växte starkare och starkare tills den plötsligt försvann, och tog mina hjärtslag med sig. Jag öppnade ögonen.