Disclaimer: Jag äger ingen karaktär eller liknande ur serien Twilight. Jag har bara nöjet att få låna det lite.
Allt började den där kvällen för en vecka sedan, en av de första lite varmare sommarkvällarna. Hade det inte varit för att Jane och Alex övertalat henne hade hon antagligen inte brytt sig om att gå på festen i La Push. Skulle hon vara ärlig så skrämde några av killarna från reservatet henne nästan en aning, de var så stora. Men några timmar innan festen skulle börja hade Jane och Alex dykt upp vid hennes dörr.
Jane hade klätt upp sig i avklippta jeans och en långärmad, tajt tröja som lämnade hennes piercade navel fri för öppen beskådning. Med tanke på att de befann sig i Forks var klädseln egentligen helt befängd, men Jane lyckades naturligtvis att få det att se bra ut ändå. Eftersom hennes mamma kom från Japan lyckades hon med det som för alla andra var omöjligt i Forks, behålla något som liknande en lätt solbränd hudton året om.
Alex däremot som kom in efter henne var en lite mer typisk Forks invånare; blek, av medellängd och ganska tunn. Man kunde nästan ana regnet i hans blå ögon. Som tur var hade inte Jane fått tag på honom med sina modemedvetna klor, utan han hade de vanliga gamla jeansen och en skjorta, knäppt nästan ända upp i halsen.
När Jane stormade in genom dörren mimade han tyst "förlåt" och hon anade genast oråd.
"Vet du vart du ska någonstans ikväll, Linn?" Frågade Jane glatt så fort hon stängt dörren efter sina båda vänner.
Linn anade genast oråd och rynkade misstänksamt på ögonbrynen.
"Till soffan tillsammans med en film och en skål glass?"
"Nej, nej, det är dit du skulle ha gått om vi inte kommit för rädda dig. Nej, du behöver inte tacka oss, det är sådant vänner är till för. Nu när vi kommit för att rädda dig, ska du till festen i La Push istället och hångla upp våra aktade urinvånare. Det är du skyldig dem efter att vi tog deras land" förklarade Jane på sitt eget, ödmjuka vis.
Linn tittade klentroget på henne en stund.
"Glöm det"
"Kom igen, jag har redan lovat henne att följa med, du kan väl ändå inte låta mig gå ensam?"
Det var svårare att motstå Alex tysta bedjande blick. De hade varit vänner i stort sett hela livet och han hade alltid varit lite tillbakadragen. Medan Jane alltid hittade ett sätt att hamna i uppmärksamhetens center brukade han hamna ensam i en soffa i något hörn.
"Du är inte ensam, du har Jane", sa hon och gick in vardagsrummet där hon slog sig ner i soffan, som för att demonstrera att hon inte alls tänkte gå någonstans.
Både Alex och Jane följde förstås efter.
"Du vet mycket väl att hon inte kommer ha tid för mig", klagade Alex.
"Han har rätt", instämde Jane sanningsenligt.
Nu stod de båda två framför henne och tittade på henne med bedjande blickar. Särskilt Alex stora, uppriktiga, blå ögon var svåra att motstå. Jane skulle klara sig mycket väl utan henne men Alex var en annan sak… Hur Jane kunnat övertala honom att följa med var över hennes förstånd. Hon kände hur hennes motstånd sakta bröts ner och hennes försvar bleknade.
"Åh vad jag hatar er två ibland"
En dryg timme senare satt de i Alex gamla Volvo. Linn kände sig föga mer positiv än hon gjort när de först övertalade henne och satt och surade i baksätet. Jane hade envisats med att hon skulle byta om innan de skulle åka, och sminka sig så klart. När Jane sa att Linn skulle byta om menade hon egentligen att hon skulle välja ut kläder till Linn. Till slut hade de mötts på mitten, vilket resulterade i att hon hade ett par mörkblå jeans tillsammans med ett par klackförsedda läderstövlar och mörkt röd tröja med båturringning som lämnade axlarna delvis bara. Förutom det hade Jane satt upp hennes bruna hår och sminkat henne. När Jane hade korkat upp en flaska billigt vin och räckt henne hade hon varit tillräckligt sur för att ta emot den.
Nu började de i själva verket närma sig festen och Linn kände sig lite lagom varm i kroppen. Festen anordnades tydligen av en kille vid namn Embry. Linn kände bara vagt igen namnet och undrade om de egentligen var inbjudna till den här festen överhuvudtaget. Alltför snart saktade Alex in utanför ett ganska stort hus av den äldre modellen. Det låg helt klart lite för sig själv och flera andra bilar stod redan på uppfarten. Huset hade en väl tilltagen gräsmatta där någon ställt upp ett par bord och en bergsprängare. Runt om på gräsmattan hade folk lagt ut några filtar vid vilka de satt och pratade i grupper. Mitt på gräsmattan brann en liten eld omgiven av några stockar.
Linn tog ett djupt andetag innan hon öppnade bildörren. Jane ropade glatt åt några tjejer och killar som satt på en filt i närheten. Linn kände faktiskt igen dem, gick man på Forks highschool kände man oftast de flesta i sin årskurs.
"Kom igen nu flickor", uppmanade Jane henne själv och Alex varefter hon gick för att göra sällskap med de andra.
Efter att ha gett Alex en uppmuntrande blick tog Linn Alex hand och drog med honom till deras kamrater. På filten var stämningen redan i topp och de fick alla en varsin öl när de slog sig ner samtidigt som de hälsades med glada hejarop.
"Så ni bestämde er för att komma ändå", sa Laura, en blond tjej som Linn läste engelska med.
Linn kunde inte bestämma sig för om hon bara försökte vara trevlig eller om hon hånade dem, men brydde sig inte så mycket om vilket.
Nästan mot sin vilja hade hon ganska kul. Flera av tjejerna och killarna kom hon ganska bra överens med, musiken strömmande ut från bergsprängaren och efter en stund tog hon en till öl. Till och med Alex verkade ha trevligt, han satt och pratade med en liten blond tjej som hon tror gick i årskursen under dem. När det började mörkna lite tände en av killarna från reservatet lyktor lite här och där på gräsmattan, och elden i mitten brann fortfarande friskt.
Efter ett tag började folk röra på sig och det bildades en grupp med dansande ungdomar i närheten av bergsprängaren, andra minglade helt enkelt runt. Jane hade såklart varit en av de första upp på "dansgolvet" och Alex verkade fortfarande upptagen med den lilla blondinen. Hon bestämde sig helt enkelt för att ta en liten runda på egen hand.
När hon reste sig upp märkte hon hur världen omkring henne krängde till en aning, inte mycket, men på ett visst välbekant sätt. Hon log lite för sig själv. Sedan tog hon en runda på gräsmattan, hälsade på några välbekanta ansikten, stannade och pratade med att par få. Till slut nådde hon till de uppställda borden där det stod en till hälften full bålskål och en trave plastglas. Hon tog för sig och kände mycket väl smaken av sprit trots försök att mildra den med något som smakade av jordgubbe. Plötsligt var Jane vid hennes sida.
"Inte trodde jag väl att du skulle vara den som stod ensam medan Alex hittar sig en söt tjej"
Hon var lite andfådd av dansandet men hällde snabbt upp ett glas till sig själv också.
"Någon gång ska det väl vara hans tur", sa Linn med ett ryck på axlarna.
"Du är väl inte avundsjuk?"
"Såklart jag inte är! Jag är glad att han hittat någon att prata med", sa Linn smått förargat.
"Bra, bevisa det då. Botten upp, och sen så dansar vi", sa Jane och tömde sitt eget glas.
Linn tvekade bara en sekund innan hon följde Janes exempel, och hon hann bara precis dricka upp innan Jane drog med henne in bland alla dansande människor. Jane dansade som hon aldrig gjort något annat och lyckades vrida på överkroppen i sin tajta tröja på ett sätt som fick blickar att vändas mot henne. Linn stod till en början bara stilla, men så slöt hon ögonen och lyssnade till den tydliga basen i en förutom det, anonym diskolåt som bara repeterade samma tjatiga mönster om och om igen. Det var perfekt.
Hon dansande mittemot Jane och blev hennes spegelbild, det var åtminstone var hon hoppades på. Den stadiga rytmen uppfyllde hela hennes kropp och hon kände sig underligt fri. Åter igen kändes det som om världen krängde till, krängde i takt till musiken. Under den följande timmen dansade hon och Jane närmast som besatta, när de inte drog sig bort till bålskålen för förfriskningar vill säga. En hel del förfriskningar blev det också.
Linn märkte dock glatt att det inte bara var Jane som drog till sig blickarna och det gjorde henne modigare. Hon hade ingen aning om var Alex höll hus, men han var trots allt en stor pojke.
Runt omkring dem dansade både klasskamrater och mörkhyade killar och tjejer från reservatet, bland annat en stor kille som Jane hade pekat ut som Embry, festens värd.
Efter ett tag kände hon dock av ett visst behov, ett visst tryck i blåsan.
"Jag måste på toa!" viskade Linn till Jane, ganska högljutt.
"Det finns en toalett i huset. Det är lugnt, jag använde den tidigare."
Linn nickade och klämde sig emellan de dansande människorna. Först när hon kommit bort från folkmassan märkte hon hur mörkt det blivit ute, och att många redan hade dragit sig tillbaka för kvällen. Nu när en massa andra kroppar inte trycktes mot henne märkte hon också att hennes egna steg hade blivit väldigt ostadiga. Inte för att hon tänkte mer på det, marken måste vara ojämn och hon hade klackskor, det var väl inte hennes fel?
Det tog henne dock inte många minuter att lokalisera ytterdörren till huset. När hon stängt dörren bakom sig stod hon i en upplyst hall, med en trappa rakt framför sig och vad som verkade vara ett kök till vänster. Tystnaden här inne kändes nästan öronbedövande efter den höga musiken där ute, och det kändes konstigt att vara inne i ett främmande hus helt själv. Eftersom hon i alla fall inte såg någon toalett här (visserligen såg hon inte efter så ordentligt) så sökte hon sig upp för trappan. Hon var dock tvungen att hålla fast i räcket och svor över klackarna. På sista steget fastnade hennes tröja i ett spikhuvud som rev upp en reva, och hon svor ännu en gång.
Efter att ha gått fel två gånger och upptäckt att det här huset hade minst ett sovrum och ett kontor hittade hon äntligen toaletten, och det var med en betydligt lättare blåsa som hon lämnade den. På vägen ut från toaletten snubblade hon dock över tröskeln och skulle antagligen ha ramlat om inte två kraftiga armar fångat henne och dragit upp henne på fötter.
När hon åter igen kunde fokusera blicken såg hon rakt på… en bröstkorg? Hon höjde blicken och såg nu istället in i ett gyllenbrunt ansikte med livliga gröna ögon, omgivet av svart glansigt hår. Vita tänder var blottade i ett muntert, men smått osäkert leende.
"Du borde nog ta det lite försiktigt tror jag"
Han släppte det stadiga taget om hennes axlar, som nyss hade varit det enda som hindrat henne från att falla handlöst.
"Ja, jo, kanske det", svarade hon lite diffust och sjönk ner mot den motsatta väggen.
Till hennes förvåning stod han sedan kvar och såg på henne, han verkade nästan lite orolig, varför det? Undrade hon. Hon harklade sig, kanske hon borde säga något.
"Du är en av de där urinvånarna som Jane säger att jag borde hångla upp. Ja, eftersom vi tog erat land och så. Ledsen för det."
Hon tyckte just att hon varit lite klyftig, men killen bara tittade på henne.
"Va?"
Hon rynkade på ögonbrynen, hade hon sagt något fel? Hon försökte börja om igen. Synd att Jane inte var här, hon visste hur man handskades med killar.
"Jag är Linn"
Nu log killen mitt emot henne. Hon fick nästan ont i nacken av att titta upp på honom, så lång var han. Han var klädd i jeans och en öppen skjorta. Linns blick fastnade förundrat på magmusklerna som bara halvt doldes under skjortan. Han verkade inte som någon muskelknutte precis, men hon kunde tänka sig att han hade en hel del muskler gömda under de där kläderna.
"Mitt namn är Seth"
Hon hade fortfarande tittat på hans mage, men nu höjde hon blicken till hans leende ansikte, och log själv. Han hade ett sådant fint leende, och så vita tänder.
"Jag tror att jag ska ta och hjälpa dig upp…"
Utan att vänta på svar böjde han sig ner och la händerna runt hennes midja, för att enkelt lyfta upp henne på fötter igen.
"Du är riktigt stark", sa hon förundrat.
Han hade inte släppt henne än och som om det var det naturligaste i världen sökte hennes händer sig fram till hans nacke. Han verkade inte reagera på något annat vis än att han fortfarande log mot henne, såg han road ut? Hon trodde det.
"Och du har fått lite för mycket att dricka", konstaterade han och släppte henne med ena handen för att rätta till hennes tröja som hade glidit ner över ena axeln.
När han fingrar rörde vid hennes bara hud upptäckte hon hur varma och mjuka de var. Hon la huvudet på sned och såg honom djupt i ögonen.
"Du, jag menar det. Jag är verkligen ledsen för det där att vi tog erat land."
Han gav ifrån sig ett kort skratt, men tystnade när hon plötsligt sträckte sig upp mot hans läppar och snuddade mjukt vid dem. När hon försökte kyssa honom igen så tryckte han dock milt bort henne med greppet om hennes midja.
"Lyssna Linn, du verkar verkligen vara en fin tjej, men… jag tror inte att det här är en sådan bra idé"
Hon rynkade på ögonbrynen, vad pratade han om? Det här skulle säkert Jane inte ha råkat ut för. Plötsligt stapplade hon till lite och hans grepp om henne hårdnade lite.
"Försiktigt nu", sa han lågt.
Hon la märke till att han stod väldigt nära. Hon kunde till och med känna värmen från hans kropp. Det var berusande.
"Ja, försiktigt", instämde hon allvarligt och nickade.
Kanske pratade de dock om olika saker. Hon lät sina händer som tidigare vilat i hans nacke sakta smeka honom över ryggen, över skulderbladen och slutligen ner till korsryggen. När hon hade händerna där drog hon honom prövande närmare. Han protesterade inte direkt, och med de där magmusklerna måste han väl kunnat ha stått emot om han ville? Ännu en gång sträckte hon upp ansiktet mot hans. Den här gången var han lite mer tillmötesgående när hon mjukt pressade sina lätt särade läppar mot hans och lät dem dröja kvar där. Hon drog sig tillbaka bara någon centimeter och andades ut varm luft mot hans läppar.
Nästa gång var det han som kysste henne och kroppens gensvar verkade komma genast. Hon behövde inte dra henne mot sig, han tryckte sin egen kropp mot henne, tryckte henne upp mot väggen. Hon slöt ögonen och allt omkring dem försvann. När hans kropp trycktes mot hennes kändes det som hon omslöts av värme. Eller så var det för att hennes händer smekte henne längs sidorna och ner i backfickorna på hennes jeans.
Hon kände hur han andades tungt mot hennes läppar och upptäckte att hon gjorde detsamma. Plötsligt var hans läppar särade och det fanns en omåttlig hunger i hans kyssar. Just då hade hon inte ens kunnat berätta var de befann sig, hon var bara medveten om hans kropp mot hennes. Plösligt försvann hans läppar från hennes och hittade hennes hals samtidigt som han smekte baksidan av hennes lår. Hon drog hastigt efter andan när marken försvann under henne. Den här gången var det ingen illusion, den försvann verkligen. Han hade lyft upp henne med hennes ben lindade om hans mellangärde. Hon kände att de rörde på sig och hörde en dörr som slog igen bakom dem.
Försiktigt la han ner henne på något mjukt och hon gav till ett tyst klagande läte när tyngdkraften tvingade henne att släppa taget om honom och istället tittade upp mot honom. Han skakade på huvudet och verkade försöka klara tankarna. Han satte sig en bit ifrån henne på sängen och såg nästan plågad ut när han tittade på henne, studerade varje centimeter av henne.
"Linn…", började han, men hon satte sig snabbt upp, trots att världen krängde när hon gjorde det och la ett finger mot hans läppar som tystade honom. Hon hade egentligen igen aning om vad hon höll på med, hade inte ägnat det en tanke. Men med fingret mot hans läppar följde hon långsamt dess konturer. Han släppte ut en suck.
"Jag fryser, snälla värm mig…?"
Hon var beredd på att åter igen behöva sträcka sig efter hans läppar, men så var han mot henne igen, och långsamt, som om han ändå försökte behärska sig själv tryckte han ner henne mot sängen. Hans varma mjuka händer smekte hennes kropp och hittade kanten på hennes tröja. Hon sträckte hjälpsamt upp ärmarna, varefter hon ivrigt drog av hans skjorta. Under tiden kysste han varje centimeter han kom åt av hennes bleka hy, nedför halsen, hennes nyckelben och klyftan mellan hennes bröst medan fingrarna otåligt letade efter spännet till hennes bh på ryggen. Hon drog händerna över hans starka bröstkorg och fumlade med bältet till hans jeans. Hans tyngd över henne var nästan tryckande och hon visste att hans naglar måste lämna rivmärken över hennes rygg, men allt hon gjorde var att rysa av välbehag, tankar fanns det varken tid eller plats för.
Efter det var inga fler ord nödvändiga, ibland kan handlingar helt enkelt tala för sig själva. Men långt senare när Seth drog henne intill sig och slöt ögonen viskade han tyst i hennes öra.
"Förlåt, men jag ångrar ingenting."