PRONGS RUNS AGAIN

KAPITEL ETT: DÖD OCH BEGRAVEN

Det började helt plötsligt med en känsla. En känsla – han hade haft dem förut, känslor. Förnimmelser. Den började sprida sig, en ny men ändå bekant känsla som blev starkare och starkare. För stunden var han egentligen ingenting. Eller kanske övergick han från ingenting till någonting. Känslan blev större och större tills det kändes som att han hade för lite plats. Han befann sig i ett utrymme som var alldeles för litet, för komprimerat. Han kunde inte andas. Det var som att banka på en stängd dörr när man visste att om man stannade där längre så skulle man förmodligen dö. Men han dog inte.

Istället nådde känslan av att vara instängd och ihop-pressad, till en klimax. Ett litet "pop" hade passat in på hur det kändes när bubblan ljudlöst sprack och känslan omedelbart spred sig över honom. Värmen som forsade ut i varje del utav honom.

James vaknade till med ett ryck, och för ett ögonblick förstod han ingenting alls. Han visste inte hur länge han låg kvar där i mörkret och kände hur känslan och värmen spred sig. Men han började samtidigt bli medveten om omvärlden. Det första han kände, var att han låg på någonting hårt. Ryggen gjorde ont, när han rörde lite på sina ben kunde han höra hur de knakade. Han satte sig upp och grimaserade genast när hans lemmar protesterade våldsamt med blind smärta. Hans leder knakade högljutt i protest, och det kändes som att hans knän verkligen skulle gnissla som ett par sönderrostade gångjärn när han rörde på dem.

När den värsta smärtan lagt sig, började han treva sig runt i rummet. Han kunde knappt se någonting, för det var så mörkt. Men snart, när hans ögon vant sig vid mörkret insåg han att han låg i en hall, som han mycket väl kände till. Det var hans egen hall. Han ställde sig upp och insåg att den inte såg riktigt ut som den brukade. Ett bord var fällt, det låg löv på marken och trappan som fanns lite längre in var halvt bortsprängd. Faktum var att halva huset verkade vara borta.

Hans ben skakade våldsamt när han gick fram till helfigursspegeln som hängde på väggen. Det blev snarare en halvfigurspegel, en diagonal spricka tycktes ha dragits tvärs över spegeln och den undre hälften låg som stoft i en hög på marken. Han såg helt hemsk ut. Han drog en hand igenom håret, lät den vara kvar där medan han blundade och försökte bli av med den blixtrande huvudvärken. Vad tusan var det som hade hänt egentligen?

HPHPHP

"Fidelius-besvärjelsen är ni redan bekanta med, skulle jag tro." sa Dumbledore med en lätt ton. Hans ögon vittnade däremot om allvaret i situationen. Stämningen inne på rektorn över Hogwarts kontor var allt annat än lätt. Även ifall solens varma vårstrålar riktigt sken in genom fönstren, tycktes det finnas långa skuggor av gnagande oro i rummet. Det tickade från en klocka, och kom snarkningar från en tavla på väggen.

James och Lily nickade som svar på hans påstående. James tog tag i hennes hand som låg på armstödet till hennes stol. De greppade båda lika hårt om varandras fingrar, tills de vitnade.

"Då vet ni också båda hur viktigt det är med hemlighetsväktaren." fortsatte professorn. "Skulle personen i fråga råka undslippa er plats till fel person, skulle era liv omedelbart vara i fara." Han gjorde en mycket kort paus och tillade sedan "Och Harrys."

James riktigt rös åt tanken på vad som skulle tänkas kunna hända vid en sådan situation.

"Med tanke på situationens allvarhet" började rektorn säga, och tog ännu en kort paus för att se dem båda rakt i ögonen. "vill jag erbjuda mig själv som hemlighetsväktare."

För ett ögonblick visste han inte alls vad han skulle säga. Lily hade slutat trycka hans hand lika krampaktigt, förmodligen i samma temporära chocktillstånd som han själv befann sig i. Professor Dumbledore som hemlighetsväktare? Han visste inte alls vad han skulle säga. Förvirring tog honom omedelbart i sitt grepp och han kände sig lättad när hon lutade sig framåt bredvid honom, såg snabbt på James innan hon pratade.

"Professorn, vi har redan pratat om den här möjligheten. Och vi har kommit överens om att Sirius ska bli hemlighetsväktare." sa hon mjukt. Dumbledore såg på henne och log trött.

"Det är förstås ert alldeles egna beslut." Började han säga, och innan han hann säga någonting mer sa hon någonting igen. "Vi vet att Sirius aldrig skulle förråda oss." Hennes blick mötte professorns stadigt som nickade lugnt.

"Det tror jag inte heller." Sa han enkelt.

HPHPHP

"Lita på mig." sa Sirius med beslutsamma ögon. Han kände sig tveksam, och det såg Sirius med en gång.

"Det är för uppenbart att låta mig vara väktaren James. Jag har blivit förföljd två gånger idag…" började Sirius.

"Om du känner dig rädd är det en annan sak." Avbröt James. "Det är en väldig sak att be dig om det här, det är vi medvetna om. Det är självklart farligt. Sirius, du måste veta att vi inte håller av dig mindre om du inte känner att du vill fortsätta…"

"Var inte dum!" fräste Sirius samtidigt som han hjälpte Harry att balansera på sina fötter på matsalsbordet.

"Det handlar självfallet inte om det. Ni är min familj, jag skulle offra mina familjejuveler för att hålla er säkra. Och du vet hur mycket jag håller av mina juveler…" sa Sirius med en snabb blinkning och tillhörande flin. "Så det handlar inte om att jag är rädd eller inte vågar. Det är bara det att de naturligtvis vet om att jag är hemlighetsväktaren. Om jag blir tillfångatagen…" sa han. "Jag säger bara om!" tillade han när James såg ut att vilja protestera. "Jag kommer naturligtvis inte bli det eftersom att jag är alldeles för smart, fantastisk och rent ut sagt begåvad för någon av de där dumjönsarna som kallar sig Dödsätare någonsin skulle kunna få tag i mig."

"Men om jag blir tillfångatagen lär de definitivt försöka torterat platsen ur mig, vilket naturligtvis inte skulle lyckas. Jag dör hellre än ger dem det. Men vore det inte fantastiskt om Voldemort då insåg att jag faktiskt inte är hemlighetsväktaren, utan att det är Peter, som vid det laget har gömt sig och inte på något sätt kan nås." Sa Sirius med eftertryck.

Efter en stund tillade han i en ganska munter ton: "Det vore det ultimata skämtet. Tänk att se hans min när han kom på det. Då skulle jag kunna dö lycklig. Eller ja, skadeglad i alla fall."

Både två fäste blickarna på Harry som stod och böjde och sträckte på benen medan Sirius höll ett fast grepp om honom. Han vevade lite på armarna och skrynklade ihop ansiktet till en grimas.

"Jag ska prata med Lily." sa James tyst.

Sirius nickade. "Han växer verkligen så att det knakar." sa han glatt och nickade åt Harry, glad att prata om någonting annat än kriget.

HPHPHP

Det var nog en känsla han aldrig skulle glömma. Den, när han insåg att någonting hade gått fruktansvärt fel. Det ögonblicket då oförståelsen, förnekandet och slutligen hopplösheten och nederlaget nådde honom på samma gång, det var det värsta i hans liv. Trodde han. Tills han insåg att han lämnat sin trollstav i lådan till nattduksbordet på övervåningen. Det var försent. Voldemort stod redan framför honom, med höjd stav. Kylan som tagit tag i honom förlamade honom för stunden. Han undrade om det handlade om sekunder, eller minuter tills allting var över. Han hade ju ingen trollstav, hur skulle han kunna ta dem ut ur det här? Det enkla svaret var, att det inte gick.

"Lily!" Ropade han, så högt han bara förmådde. "SPRING!"

Hastiga, panikslagna steg rörde sig på ovanvåningen. Hon kunde fly. Hon kunde överleva. Värme spreds ur hans hjärta när han bestämde sig för att han inte förlorat ännu. Han kunde fortfarande kämpa. Hoppet pulserade runt i hans kropp när han beslutsamt ställde sig i vägen för Voldemort. Förtvivlat hoppades han att Lily skulle klara sig, förtvivlat hoppades han att de skulle ta sig därifrån. Han ignorerade faktumet att det var omöjligt.

Jag älskar dig Lily.

En grön stråle sköt ut mot honom och han var borta innan hans tomma kropp nått golvet.

HPHPHP

När James hittade tillbaka till verkligheten i det förfallna huset var det som att doppas i ett kar av iskallt vatten. Han frös. Blodet och värmen som spritt sig i kroppen på honom tycktes försvinna och lämnade ett blekt, tomt skal efter sig. Harry och Lily. Han måste få tag på dem.

All smärta var som bortblåst och han såg mot den halvt bortsprängda trappan. Den knakade oroväckande, och rörde på sig när han satte ned sina fötter på den. Trots känslan av fasa inför vad han skulle hitta i sovrummet, gick han dit. Dörröppningen var inte längre en dörröppning, utan snarare ett hål som upptog större delen av väggen till rummet. Det fanns ingen där, förutom han själv, och hans spegelbild i en sprucken spegel som hängde på väggen. Golvet tycktes vaja något när han gick över det mot det lilla nattduksbordet bredvid dubbelsängen, som varken hade madrass, tyg eller kuddar över sig. Endast stommen stod kvar. Nattduksbordet var omkullvält, och när han kämpade med att dra ut den gnisslande lilla lådan, såg han att det var tomt.

Han satte sig ned bredvid det och kände hur förtvivlan spred sig som ett kallt gift i kroppen. En snyftning var nära att bryta sig ut när han såg sig om. Det låg löv på golvet. Byrån var omkullkastad. Hela huset var förstört. Hans trollstav var borta. Vad hade hänt? Plötsligt, när han just krupit ihop till en boll och dragit händerna över håret och just skulle ge sig hän till att bara låta tårarna flöda, såg han den. Under den omkullvälta byrån, vid listen – hans trollstav. När han fick handen om den, kände han hur värmen, och hoppet tändes igen. Han torkade sina våta ögon under glasögonen och ställde sig upp igen.

Han måste tänka rationellt. Vad gör man när man vaknar upp utan fru och barn i sitt sönderbombade hus? Svaret låg framför honom i en krossad ram. Sirius, Remus, Peter, Lily och han själv stod och log och vinkade mot kameran. Han måste få tag på någon utav dem. Sirius hade varit det självklara valet. Det hade han alltid varit. Hemlighetsväktare. Det gjorde ont. Det knöt sig i magen. Han mådde illa av att ens tänkta tanken på att misstro Sirius. Men samtidigt kunde han inte veta. På något sätt hade de blivit förrådda. Det var Sirius som övertalade dem att byta till Peter. Han kände hur hans huvud svämmade över vid tanken och bestämde sig för att skjuta tanken åt sidan. Han kunde inte hantera de tankarna just nu. Han måste bara få tag på någon.

Om inte Sirius och inte Peter, så återstod bara en. Remus var det alltså. Han gick ut ur sovrummet igen, med snabba lätta steg, för golvet vajade mer än det hade gjort på vägen in. Han kom ut ur hallen och höll ögonen rakt fram, utan att titta in i det som tidigare varit Harrys rum. Han fortsatte bara rakt ned för trappan, ut genom ytterdörren och runt huset genom det höga, vildvuxna gräset till trädgården på baksidan. Han tog ett lugnande andetag, blundade och höjde trollstaven. Sedan vände han sig om och sköt rakt igenom tiden och rummet.

Han landade framför en stuga, som låg ensligt vid en skog. Det syntes varken andra hus eller ljus i närheten. Perfekt hus för en varulv. Precis det som Mr och Mrs Lupin hade tänkt när de köpt det något år efter att Remus fyllt sex. James hade varit här förut och hälsat på under ett sommarlov. Det såg annorlunda ut än vad han kom ihåg. Färgen flagnade på fasaden, en trasig takränna var temporärt lagad med några plankor och gräset och växterna som växte i rabatterna under fönstren var vilda och otyglade. Någonting rörde sig på andra sidan av huset, sedan var det helt stilla. Med trollstaven i handen höll James andan medan han lyssnade. Det hördes ingenting. Till slut hoade en uggla, och det fladdrade till i luften när den flög iväg. Han släppte andan.

Varmt ljus flödade ur alla fönster på undervåningen. Det fanns ingen mening i att tveka. Han närmade sig försiktigt huset och behöll trollstaven i sin hand istället för att lägga den i klädnaden. Med en kall näve bankade han på dörren så hårt att det nästan gjorde ont.

HPHPHP

Remus plockade upp brevet från Sirius medan han smuttade på sitt te. Det var fortfarande för varmt för att dricka, så han ställde ifrån sig det för att svalna ytterligare. Sirius hade förklarat, med mycket väl valda ord vad som skulle hända härnäst. Fenixorden var sammankallad igen, ett nytt högkvarter hade inretts, han skulle dit för första gången nästa vecka. Det första mötet Fenixorden haft sedan det förra kriget. Han ville knappt tänka på hur det hade varit.

Han skrev ett snabbt svar på en annan pergamentbit, valde sina ord lika försiktigt och kryptiskt som Sirius hade gjort och gick fram till fönstret för att släppa ut ugglan som nu bar brevet. Remus var noga med att se efter den allteftersom den försvann i horisonten. Han återvände till sitt te och tog en stor, värmande klunk. Mer hann han inte göra förrän det dunkade hårt på dörren. Han grep tag i trollstaven, för det var inte många som kände till vart han bodde. Inte hade väl Sirius varit så dum att han kommit dit?

Med försiktiga steg närmade han sig dörren, tog tag i handtaget och öppnade den helt. Där fann han sig stå öga mot öga med James Potter.

HPHPHP

Ja det är minsann dags för en ny omgång av renskrivningen av den här berättelsen. Jag ska försöka slutföra det den här gången! Det kommer att vara en hel del förändringar i storyn också! 20 augusti 2013

Fiia