Det jag ska berätta är sant ända ut i punkterna.

Aldrig hade jag väl trott att det med att jag aldrig brydde mig om tjejer kunde vara ett tecken. Ett tecken på att något inte var rätt. Ett tecken på att något inte stämde...

Jag som alltid hade varit en så glad och framåt person.

Det började med blickarna jag tycktes få från någon som inte ville bli sedd, och fortsatte fram till det att jag knappt ville fortsätta. Nedtryckt av känslan av att vara bevakad men att inte behövas. Bedövad av dom tomma orden som ständigt tycktes eka i mitt huvud. Hur kunde det ha blivit så här? Och varför är den där rösten inne i mitt huvud så tilldragande? Är det kanske det som är felet? Att jag verkar ha förälskat mig i en röst utan kropp eller medlidande?

Det verkar inte bättre en så...