Avslöjande titel... lite. Part 1 av 2 av min Hungerspelenfanfic, den svenska versionen.
Read and enjoy, people.
Bomberna faller.
Regeringen är nästan snäll idag, det är bara vanlig dynamit. Inga kärnvapen, inga granater som sprider nervdödande eller kvävande gaser när de detonerar. Inga skyfall av frätande gift. Inga målbålgetingssvärmar…
För vanlig dynamit är vi i säkerhet i vår högteknologiska bunker. Är man härmskrikan, rebellernas ledstjärna och maskot, förtjänar man tydligen högsta prioritet när det gäller säkerhet. Och allt som är mitt delar jag med de enda personerna jag älskar och som jag fortfarande har kvar- mor, Prim, Cinna, Gale. För tusende gången bara detta dygn påminns jag om personerna jag saknar så mycket att det gör ont för alltid.
Finnick. Ja, vi skapade ett band mellan oss som lämnade sår hos mig när det bröts. Dumdristiga, övermodiga Finnick. Innanför ögonlocken ser jag återigen hur han rusar nerför en av de tusentals grusade vägarna i distrikt 4, mot ett brinnande våningshus. Inte förens i det ögonblicket förstod jag exakt hur mycket han älskade sin Annie. Han försökte rädda henne och det blev hans död. Annie överlevde inte heller.
Haymitch saknar jag också, men han lever ännu. Han står i spetsen av rebellerna som leder revolutionen och jag har inte pratat eller ens sett honom på flera veckor, men det ser jag än så länge som ett gott tecken.
Effie är död. Min trio assistenter, så lika en trio små glada hundar, är döda. Portia likaså.
Och Peeta… Jag är fortfarande knappt kapabel att ens tänka hans namn. Peeta. Namnet på lappen som drogs för ett och ett halvt år sen på slåtterdagen. Namnet på pojken med brödet. Jag snyftar till, jag kan inte hjälpa det.
Bredvid mig rycker Gale till. Vi sitter hopkrupna sida vd sida mot den bakre väggen i bunkerns skuggigaste del. Allt oftare under dygnen har jag och Gale gjort så. Mor och Prim brukar sitta fastklistrade vid de hypertunna skärmarna som är placerade över hela främre väggen och som sänder info om hur det går för rebellerna. Vi väntar alla på ett meddelande från Haymitch som berättar… ja, vad? Att kriget är över? Att President Snow är död? Kanske är det för mycket att hoppas på. Men vi har alla vuxit upp i distrikt 12 och där är hoppet det sista som överger en, så vi hoppas ändå.
Gale tar genast min hand i sin.
"Katniss". Mitt namn. Det är allt han behöver säga. För genom det enda ordet lyckas hans förmedla tillräckligt för att trösta mig en smula. Peetas död var inte mitt fel. Det fanns inget jag hade kunnat göra. Det fanns inget någon hade kunnat göra. Och han dog i vetskapen om att jag var i säkerhet tillsammans med Gale, vilket antagligen betydde en del för honom. Han plågades inte.
Det var en olyckshändelse. Regeringen hade hållit honom och ett par andra hungerspelsdeltagare som fånge ett par veckor för att pumpa dem på information som han inte hade. Det dröjde inte länge förens de fick veta vad de ville genom Johanna. Inte ens Haymitch ville tala om vad han sett dem göra mot henne, och han var ändå tuffare än de flesta. Johanna hade dött ett par timmar efter de bestämt sig för att avrätta fångarna offentligt, till deras uppenbara förargelse. Detta hände innan vi tvingades ner i denna bunker i avlägsna distrikt 13, jag och Gale befann oss i huvudstaden och mor, Prim och Gales familj var gömda långt ute i skogarna mellan distrikt 12 och 13.
Som sagt, det var en olyckshändelse. Han och de andra fångarna var på väg upp på hustaket till byggnaden där Hungerspelsdeltagarna i alla år bott under förberedelseveckan för att avrättas. Regeringen hade mage att låta allt direktsändas. Fast det hade de med det mesta nuförtiden. De visade alla invånare i Panem vilka grymma öden de gick till mötes genom att revolutionera, de visade de sönderbombade distrikten 8 och 12. Men inte en bild av distrikt 13 som alla fram tills nu trott varit övergivet och obeboeligt. För i distrikt 13 fanns vapen, teknologi och säkerhet för rebellerna tack vare de snabba och enorma leveranserna av material från andra distrikt som skedde i samma sekund kvartsekelskuvningens deltagare räddades.
Jag försöker med avsikt att avleda tankarna från Peeta, men lyckas inte. Min hjärna kommer på mig och tvingar mig att se bilderna från när två stora fredsväktare för fram honom mot takets kant där kraftfältet är avlägsnat och tar sats för att kasta honom över kanten. Haymitch hade en plan för att stoppa dem, han hade placerat ut krypskyttar på taken intill som var så kamouflerade att jag inte såg dem fast jag visste att de var där. De skjuter ihjäl fredsväktarna med ett underligt sorts vapen vars ammunition strålade på en sådan frekvens att de stoppade alla inre organ i kroppen omedelbart. Smärtfritt och effektivt, hade Haymitch lovat när han delgett oss sin plan. Och visst hade det varit lysande, om inte Peeta kastat sig åt sidan och tagit emot en stråle rätt i bröstkorget, avsedd för fredsväktarna bakom dem, i ett försök att fly vad som nu anföll dem. Han dog omedelbart.
Jag kan inte låta bli att önska att jag också blivit tillfångatagen av regeringen, så att jag hade befunnit mig på taket tillsammans med Peeta. Då hade jag kastat mig framför honom för att ta strålen och räddat honom.
Men det skulle aldrig ha hänt, för för min del hade regeringen säkert hittat på något mer förnedrande. De hade säkerligen skjutit mig med den pil härmskrikan bar i näbben på min brosch. Använt mitt vapen mot mig. Och sen skulle de dödat mig i direktsänd TV, för att visa alla upprorsmakare att deras lilla maskot inte var mer än en maskot. Och Peeta skulle dött i vilket fall.
Skärmarna i bunkern lyser upp. Prim flyger upp från stolen hon suttit på och rusar fram till dem, och mor och Cinna kommer efter. Jag reser mig, tar Gales hand i min och drar upp honom. Med armarna om mig leder han fram mig till Prims sida.
Det är Haymitch på skärmen.
"Distrikt 13? Katniss Everdeen, hör du mig?"
"Ja," viskar jag hest, med hjärtat vilt dunkande i bröstet. "Haymitch!"
"Hör här, jag har ont om tid. Snow är död. Vi har kapat Huvudstadens TV-central och kan förmodligen sända ut nyheten över hela landet om ungefär femton minuter". Äntligen ler han. "Det är över, Katniss."
Prim skriker till, men jag tystar henne genom att lägga handen över hennes mun. Men jag ler med hela ansiktet och lättnaden som fyller min kropp är obeskrivlig. Bakom mig hör jag min mor bryta ihop i tårar i Cinnas famn.
"Menar du att vi kan lämna bunkern genast? Men Haymitch, är du verkligen säker?" Han skrockar, och bara det är svar nog.
"Snow är död och av regeringen återstår bara spillror. Trupperna finns förstås kvar ute i landet, men de saknar ledning och har ingen chans att vinna detta ensamma. De är så gott som döda."
Jag kan inte få fram ett ord. Tårar rinner nerför kinderna, och med ett muntert "På återseende, Katniss!" försvinner Haymitch från huvudskärmen. Då flyger jag, och det är i en salig blandning av tårar, skratt och tjut. Gales armar pressar mig hårt mot hans bröstkorg medan han snurrar mig runt, runt. När han tillslut stannar, hejdar han sig en sekund, precis tillräckligt länge för att våra ögon ska mötas. Ögonen är dörrarna till en människas själ. Och Gale är min själsfrände.
Han böjer sig ner och kysser mig, mitt framför ögonen på Prim, mor och Cinna. Jag slår armarna om hans hals och kysser tillbaks, och det är ett ögonblick så fulladdat av känslor att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Att stå stilla har aldrig varit min grej, inser jag nu. Jag vill springa, flyga och till och med dansa av glädje, lättnad och upprymdhet. Men Gale håller mig fånge i sina armar, och hans läppar trycks om och om emot mina, och jag vill aldrig springa ifrån honom, så jag stannar kvar.
Ska jag få göra det resten av livet? Stanna hos Gale? Skrattet bubblar ur strupen på mig, jag skrattar tills jag tvingas stå dubbelvikt.
Gale skrattar också, men han släpper inte taget om mig.
"Vad är det som är så roligt?" fnissar han.
"Jag tror att hon har fått en chock", svarar Cinna dämpat. Fast jag urskiljer genom mina fnitterattacker att hans röst är full av undertryckt skratt.
Nu hoppar Prim och mor på mig och kramar mig.
"Nu behöver du aldrig mer lämna oss, Katniss!" strålar Prim.
"Aldrig mer!" lovar jag med ett brett leende mot min familj. Så vänder jag mig mot Gale, som fortfarande har armarna runt min midja.
"Och jag tänker aldrig mer åka ifrån dig. Jag älskar dig!" kvittrar jag, och Gale bryr sig inte om att svara, han bara kysser mig igen.
En kyss som överträffar alla andra jag någonsin fått, spelade och äkta.
Gale och jag känner varandra utan och innan, så inga ord behövs, men jag märker på honom att han tänker något liknande.
"Jag älskar dig mer, Katta. Mer än någon någonsin gjort". Hans röst är intensiv och enträgen.
Det känns så rätt. Vi ska känna så här, för på något sätt är vi menade för varandra. Om Hungerspelen inte funnits skulle det ha varit det enda rätta. Men nu fanns ju Hungerspelen, och jag och Peeta fann varandra. Men ödet slet oss isär, och kanske var det tvunget att bli så. För jag skulle aldrig kunna älska Peeta så som jag älskar Gale. Och Peeta skulle aldrig älska någon annan än mig.
