JAG ÄGER INTE TWILIGHT!

Ni kan gärna kommentera och bara så att ni vet så är jag en nybörjare:p

Prolog.

Jasper hade ett hårt tag om min hand medan vi sprang med Kachiri mot mörka fläckar. Men det var hopplöst. Vi skulle inte hinna i tid. Vi sökte upp Kachiri och hennes systrar i hopp om att hitta någon som Renesmee. När vi hade hittat dem skickade jag iväg Zafrina och Senna till Forks. Kachiri stannade med oss och vi började leta efter det vi sökte.

Någon som Renesmee.

Det fanns ingenting.

Jag stannade och började dra in luft i mina lungor. Onödigt men jag behövde luft.

"Jasper, jag ger upp. Det är bara få dagar kvar och vi har ingenting. Om vi har någon nu kommer vi ändå inte komma i tid. Vi skulle komma och se alla brinna upp."

Kachiri vände sig mot mig med sorg i blicken.

"När du säger det så måste jag gå nu."

Jag visste exakt vad Kachiri ville göra. Om hennes systrar skulle dö skulle hon göra det också.

"Kachiri om det är det du vill får du gå. Tack så mycket för hjälpen. Om du hinner i tid hälsa dem."

Det var ingen idé för oss att åka tillbaka med tomma händer.

Kachiri nickade mot oss och sprang iväg.

Jasper lutade sig mot ett träd och sjönk ihop med sina händer över sitt ansikte. Han började gråta torra tårar. Jag kände mig precis som Jasper och mina ögon blev torra. Desperat drog jag efter andan som fastnade i halsen. Långsamt vek sig mina knän under mig och jag låg på den fuktiga marken.

Det fanns ingen hopp för vår familj. Dem såg säkert inte oss som familj längre efter att vi hade stuckit. Det vore mycket lättare för mig om dem visste varför vi hade stuckit innan dem skulle dö så jag hoppades att Kachiri skulle hinna.

Men nu blev jag tvungen att leva med det vi hade gjort.

Då jag skulle dra in mitt andra andetag fick jag en vision på Bella som satt vid Esmes skrivbord. Hon började skriva med stora bokstäver:

RIO DE JANEIRO

Bella drog in ett djup andetag och lade lappen i min svarta väska som var fylld med pengar och brev.

Ville hon visa mig något?

När den friska nya luften hamnade i mina lungor visste jag exakt vad hon menade. Jag blev fylld av ivrighet och hopp.

Jasper kände mina känslor och tittade på mig med vaksamma ögon.

"Vi måste till Rio de Janeiro-Galeao International Airport! Det är bråttom!"

Jag drog upp honom och började springa med lätta fötter utan att röra marken.

Kap 1.

"Då verkar det som om avgörandet ligger hos mig." mumlade vampyren som kallades Aro.

Då Aro mumlade hörde jag svaga och mjuka dunstar mot marken närma sig gläntan där vi var. Jag ignorerade mina bröders tankar och började lyssna med skarpa öron. Edward rörde sig inte men jag gissade att han visste vad som hände och strunta blankt i det. Jag tog det som ett tecken från honom och bad mina bröder att strunta i det.

"Ja!" väste Edward giftigt.

En lång muskulös kvinna närmade sig Zafrina och Senna och gav dem blickar som gjorde att dem höll munnen stängd.

Aro la sitt huvud på sned med ett flin i ansiktet. Det var tecknet. Vi skulle dö nu. Alla insåg det och väsningar och morrningar hördes överallt.

Med fara i blicken hoppade Edward mot Demitri som var vårt största hot.

Kate som hade Jane som måltavla såg ut att vinna över deras match och rev sönder häxan.

Zafrina, en erfaren krigare med den långa vampyren som hade dykt upp höll borta all slags hot mot Bella som var bakom dem med en koncentrerad min.

Emmett hade en allvarlig och bestämd min när han rev sönder en vampyr på väg mot Rosalie och Esme som samarbetade tillsammans.

Alla vampyrerna såg ut att vara helt inne i sina slagsmål. Ett gyllene ögonblick för mig och Nessie att rymma men vi var kvar. Jag ville inte riskera Nessies liv och väntade på att Edward skulle göra slut på Demitri.

Edward överraskade Demitri och rev sönder honom med snabba rörelser.

Nu var vårt hot borta och Edward blickade snabbt mot oss med sorg och bestämdhet i hans gyllene ögon.

"Gå." mimade Edward och med det vände jag mig om och började springa för hennes liv.

Stora och ljudlösa tårar kom från Nessie som blötte ner min päls. Tårar rann från mig också och vi grät tillsammans medan jag sprang.

Dem mosskläda träden som fanns i Washington försvann och det ersattes av Nevadas torra öken. Jag var trött men fortsatte utan att sakta ner. Vi skulle springa mycket mer innan jag skulle stanna.

Renesmee somnade när solen gick ner. Hennes jämna andetag gav mig ny kraft som gjorde att jag fortsatte.

Innan solen gick upp hade jag sprungit förbi Välkommen Till Texas-skylten. När solen gick ner somnade Renesmee, när solen gick upp vaknade hon.

Då hon vaknade var i El Paso, Texas sydligaste stad i närheten av Mexico.

Hon gled nerför min rygg och vände sig om så att jag kunde förvandla mig till människa. Det enda jag hade var avklippta shorts. Tur att vi var i Texas där det var varmt så att det inte skulle se konstigt ut men jag behövde verkligen en T-shirt om vi skulle fortsätta.

"Jake?"

Genast vände jag mig mot henne och såg att hon hade en väska på sin rygg.

"Vad är det där för något?" frågade jag och pekade på väskan.

"En väska." svarade Renesmee normalt och ryckte svagt på hennes tunna axlar. Jag tog bort ryggsäcken från henne och öppnade den. Den var fylld av pengar och det fanns tre kuvert. Två av dem var brev till Charlie och Renesmee men den ena innehöll papper. Jag öppnade den och hittade födelsebevis för Vanessa Wolfe och Jacob Wolfe.

Jag log bistert åt mig själv. Det fanns även ett körkort till mig, och två pass.

Brevet till Renesmee skulle hon få senare. Jag fortsatte att gräva i väskan och såg en lapp längst ner.

RIO DE JANEIRO, stod det tydligt.

Bella sa att Renesmee hade allt vi behövde så att vi kunde fortsätta vidare med hade pengar och vi hade en destination. Och en massa nödvändiga papper.

Det var för tidigt för affärerna att vara öppna. Ännu värre en resebyrå. Snabbast vore om vi gick till flygplatsen men att gå dit halvnaken var ingen bra idé.

"Kom, Nessie. Vi måste hitta en klädaffär och sen drar vi till Rio."

Jag sträckte min hand som hon tog ivrigt. Vi gick närmare staden långsamt så att staden kunde vakna innan vi var där.

"Varför ska vi till Rio?" frågade Renesmee och tittade på mig med stora, nyfikna ögon.

"Din mamma ville det." svarade jag på hennes fråga och tog upp henne i min famn då jag såg en liten affär som hade öppet.

Enkelt inredd med kläder hängande från trädstångar längst väggarna. Jag tog ner två T-shirtar och gick till kassan med Renesmees huvud på min axel.

Kassörskan log trött mot mig när jag drog fram en sedel ur fickan och gick därifrån. Renesmee släppte sina armar om min hals och jag satte på mig min ena tröja.

"Orka du ha min tröja i din väska?" frågade jag osäkert. Jag ville inte lägga någon extra tyngd på hennes axlar.

Hon nickade och jag la tillbaka ryggsäcken på hennes axlar.

"Kom så letar vi efter en taxi." sa jag och hon tog min hand. Hon började gå med bestämda steg närmare El Pasos centrum.

Det fanns inte så många bilar så där tidigt på morgonen men jag skymtade en taxi. Jag skrek efter den. Chauffören såg hur jag viftade desperat efter honom och började köra mot oss.

"Till flygplatsen är du snäll." bad jag och drog fram ännu mer sedlar åt honom.

"Visst." mumlade han men piggnade till när han såg sedlarna.

"Hur lång är resan dit?"

"En kvart eller så. Beror på chauffören." skrockade han och körde iväg.

"Ness, du kan sova om du vill." viskade jag i hennes öra och hon nickade och blundade.

Bilresan verkade längre än resan från Forks hit men vi kom äntligen fram. Renesmee sov i bilen bredvid och att väcka henne vore inte bra så jag tog henne försiktigt och la hennes huvud på min axel och gick till disken.

"Två biljetter till Rio. Idag vore utmärkt." sa jag kort och tjejen vid disken blickade mot dataskärmen.

"Nästa flyg mot Rio åker om 1 och en halv timme. Har ni något bagage som ni vill lämna hos mig?" frågade hon och tittade snabbt på mig. Jag svarade inte och gav henne pengar för biljetterna.

Hon gav oss biljetterna och pekade mot gaten.

Vi gick förbi flera affärer och stannade framför en bokhandel och väckte Renesmee.

"Vi ska köpa böcker så att vi kan överleva i Rio."

Hon nickade och jag tog en snabb blick på henne då jag såg att hennes kläder var smutsiga."Du måste få rena kläder. Välj någon bok och sen går vi till klädaffären."

Hon lade hennes lilla hand på min kind och log åt hennes fråga.

"Ta vad du vill." försäkrade jag henne och tog hennes hand.

Hon ledde mig genom hela affären och hennes hand smekte böckerna när vi gick förbi. Hon var för smarta för barnböcker och tog flera olika versioner av den engelska -portugisiska ordboken och en ljudbok så att hon kunde lära sig uttala dem portugisiska orden och meningarna rätt.

Att se henne ta dem där böckerna gjorde mig stolt och Bella skulle bli ännu gladare över det.

Att tänka på Bella eller Edward var inte bra. Jag tappade koncentrationen nu när vi inte var säkra. Det enda jag behövde koncentrera på var Rio och att vi skulle dit oskadda så jag suddade bort Bella för stunden och gick vidare i affärerna innan vi gick på planet.

"Jake, du behöver läsa den här boken så att vi kan hitta i Rio och här är det en annan bok så att du kan lära dig språket. Hur lång är resan dit" frågade Renesmee bestämt och gav mig böcker.

"5 timmar ungefär." svarade jag osäkert.

"Vad bra. Då hinner du lära dig enkla användbara fraser. Nu måste jag koncentrera mig på mitt." bestämde hon och började viska för sig själv på portugisiska medan hon lyssnade på hennes ljudbok.

Jag ville inte göra henne arg eller något liknande.

"Ness?"

"Mm…" mumlade hon.

"Kan jag sova?"

"Det är klart." svarade hon och fortsatte med sitt viskande.

Hennes låga röst gjorde mig sömnig och jag somnade i ett ögonblick.

Min sömn var en lugn och bra sömn. Inga mardrömmar eller drömmar. En väldigt tung sömn och Nessie väckte mig inte. Hon kanske försökte och gav upp för jag vaknade inte förrän högtalarna berättade att vi skulle landa om en kvart.

Nessie som fortfarande viskade för sig själv hörde inte men jag vaknade och berättade för henne. Hon nickade igen utan att yttra ett ord. Hon verkade gömma sig i ett skal. Det skalet skulle jag krossa.

Att gömma sig i ett skal efter en olycka är ingenting bra. Att ignorera vore inte heller bra. En bra sak är hennes låga ålder men hon är inte vanlig.

Att krossa det där skalet skulle bli svårt.

Nästa Kapitel kommer snart:)