Kapitel 1, Gänget återförenas
James Potter slog upp dörrarna till kupén och stod sedan kvar i dörren med armarna utsträckta i luften med slutna ögon som om han tog emot publikens öronbedövande jubel. Det enda som hördes var dock ett par få ironiska klapp som bara gjorde tystnaden ännu mer påtaglig.
James slog upp ögonen och blängde på sin bäste vän Michael Derwent som satt vid fönsterplatsen, det råkade också vara han som klappat händerna.
– Mike, du gör mig besviken, jag trodde du skulle föreställa mitt största fan, sa James besviket samtidigt som han slog sig ner bredvid Andrew Widmore som, trots att han satt med näsan i en bok, även han hade sett till att ta en av fönsterplatserna. När James slog sig ner så lyfte han ena handen som för att säga hej, och det var det.
Dom tre pojkarna var helt klart mycket olika, både till utseende och personlighet. James liknande sin far Harry mer än vad han liknande sin mor med brunt hår precis tillräckligt långt för att det skulle kunna ostyrigt och stålgrå ögon som va nästan silver skimrande. När James frågade vem han hade fått sina ögon ifrån brukade hans pappa säga att hans ögonfärg var något underligt spratt som han hade kokat ihop redan innan han föddes. Leendet, brukade man dock säga var hans mors, Ginnys. Kanske hade han fått kroppsbyggnaden från sin mors sida också, för precis som männen i Weasley familjen var han lång och gänglig. Ett faktum som Michael hade en ovana att störa sig på då han själv var kortare, även om han nästan kompenserade det med längden på sitt svarta, smålockiga hår som han oftast hade det i en hästsvans bak i nacken. Och det var sannerligen en bråkig samling, för Andrew, den tredje pojken i kupén hade halmblont hår, även om han såklart inte heller hade någon ordning på håret. Men Michael behövde i alla fall inte gnälla över att vara kortast, för Andrew var ungefär lika lång.
– Åh förlåt, du store mästare, jag ska genast dräpa en gigantisk björn och offra till er ära, muttrade Mike ironisk och såg ut genom fönstret på det gråa landskapet som passerade.
James vände sig till Andrew vid sin sida istället och höjde frågande på ögonbrynen.
– Han såg Mary och Charles Bane, den där stroppen från Hufflepuff tillsammans på perrongen. Dom verkade tydligen ganska tajta, sa Andrew utan att höja blicken från boken.
– Tajta?! Dom slingrade sig om varandra som… som… blodiglar!
Michael hade rest sig upp och gestikulerade vilt med händerna i luften.
– Min famn har inte ens hunnit kallna innan hon är inte bara är över mig, utan verkar ha glömt att jag någonsin existerat!
Han satte
sig åter igen ner och återgick till att stirra ut på den grå
himlen. Var det någonting som var värt att veta om Michael så var
det att han var passionerad i allt han åtog sig, särskilt när det
gällde kärlek, och Mary hade varit hans livs kärlek i sju månader,
två veckor, och tretton dagar. James suckade och skakade på
huvudet.
– Mike… Ni gjorde slut… när var det nu… efter
jul någon gång?
– Den 2 februari, fyllde Mike i med korthuggen stämma.
– Den 2 februari, det är på tiden att hon går vidare och det är verkligen på tiden att du gör det, eller tänkte du vara ensam tills du är gammal och grå?
James fick inte mer än ett tyst muttrande till svar och han suckade, för tillfället var det tydligen inte värt att ens försöka diskutera det med honom. Han gav Andrew en hoppfull blick, men han visade fortfarande inga tecken på att vilja släppa boken med blicken. Han var ganska säker på att det fanns likkistor som hade fått mer entusiastiska välkomnanden.
Istället för att tjata så sjönk han dock ner ordentligt på sätet och letade upp en chokladgroda ur sin axelväska. Precis när han öppnat förpackningen slogs dock kupédörren upp på nytt. Med tanke på hur den här dagen börjat var han inte precis överraskad när chokladgrodan slapp ur hans grepp och hoppade ut i korridoren utanför. Han blängde på flickgestalten i dörren.
Flickan var bara några centimeter kortare än Michael och Andrew, men det röda burret på huvudet gav henne ytterligare någon centimeter. Hon var redan klädd i en svart skoldräkt med gryffindorsymbolen på bröstet, men blicken var grön med en alltid smått busig glimt. När den nu gled över sällskapet i kupén verkade den dock skeptisk.
– Jag vet att sommarlovet är slut, men ni ska trots allt föreställa bästa vänner som inte träffats på flera veckor, och jag har sett min gammelfarmor ha roligare än så här, sa hon med en nästan anklagande röst.
– Mary är tillsammans med Charles Bane och du släppte just ut min chokladgroda genom dörren, sa James samtidigt som han fortfarande spanade efter den nämnda grodan. Andrew höjde handen på ett liknande vis som han gjort när James anlänt.
Flickans blick mjuknade genast och efter att ha slagit igen dörren framför näsan på James slog hon sig ner bredvid Michael samtidigt som hon klappade honom tröstande på axeln.
– Du visste att det skulle hända förr eller senare, sa hon med en sådant där mjukt tonfall som alla flickor verkade ha på lager för när det behövdes.
James viftade avvärjande med handen i luften mot dom.
– Slösa inte energi på honom Becky, han är en sådan där tragisk konstnärs typ som lider för konstens skull. Du borde ge dig ut och leta upp grodan du just släppte ut istället!
Becky verkade inte höra honom alls utan mumlade små tröstande ord till Michael. Han suckade igen och vände sig till Andrew. Först när han stirrat på honom i en minut lade Andrew ner boken och höjde smått irriterat blicken. Han kunde dock inte hålla masken när James såg storögt på honom och brast ut i skratt.
– Det är faktiskt härligt att se dig igen, sommaren har varit allt för fridfull, sa Andrew med ett flin på läpparna, det kunde dock inte mäta sig med James leende.
– Men nu är gänget samlat igen.