Hej, det här är min första Fanfic, hoppas ni gillar den.

Varning: jag äger inget, alla karaktärer tillhör Dreamworks.

Hicke drog åt snörningen till sjömanssäcken och slängde den över axeln innan han reste sig från golvet. Tyst gick han fram till fönstret och såg ut, månen lyste vit där den såg ner på byn från sin plats över himlavalvet.

Hjärtat kändes tungt i bröstet och en suck undslapp hans läppar. Det var dags att ge sig av, hade varit det ett tag nu, ändå fann han det ytters svårt att faktiskt ta det där avgörande steget, varje gång han tänkt göra det hade något hindrat honom, oftast dåligt samvete, men han kunde inte tveka längre.

Det är antingen Tandlöse eller byborna. Tänkte han bittert. Och var han tvungen att välja mellan de människor han växt upp med, eller sin nyvunne vän, skulle det bli Tandlöse, det skulle alltid bli Tandlöse.

Hicke band ett rep vid en sängstolpe och slängde resten av repet genom fönstret, lade en hand mot fönsterbrädet men hejdade sig.

Han vände sig om och granskade rummet, lät blicken glida över diverse möbler för att slutligen stanna vid skrivbordet. Oräkneliga var de gånger han suttit vid det och jobbat till sent in på natten, outtröttligt skissat på någon ny uppfinning han tänkt bygga, hur han börjat på nytt om och om igen då projektet misslyckats eller konstruktionen blev fel.

Ett leende lekte i ena mungipan, då han tänkte på hur han hamnat i den här situationen. Hade han inte på ett sätt försökt underlätta arbetet i smedjan skulle han antagligen aldrig börjat med sina uppfinningar, om han inte byggt något skulle han aldrig kommit på tanken att försöka skjuta ner drakar och då skulle han aldrig ha träffat Tandlöse.

Handen slöt sig hårdare om remmen till sjömanssäcken. Hur man än vänder och vrider på det är det ändå mitt fel, tänkte han bittert. Hade jag inte skjutit ner Tandlöse skulle jag inte haft det här problemet nu. Ilskan slöt sig om hans hjärta och gjorde ögonen mörka. Det spelar ingen roll vad jag tycker, det kan ändå inte göras ogjort.

Skogen var tyst och mörk där han gick på stigar han kände allt för väl. Oftast ljöd skogen av fågelsång eller något annat ljud som hörde naturen till, men nu hördes inget, där han gick över stigen. Ingen fågelsång, inget rassel av ekorrar som lekte i träden eller hasselmöss som förskrämt ilade omkring bland trädens rötter, det var nästan onaturligt.

Viken låg lika tyst som resten av skogen. Tandlöse låg ihopkrupen och sov intill sjön, som en förvuxen gecko. "Psst, Tandlöse." Draken höjde huvudet och såg på honom med skrämmande intelligenta ögon. Snabbt kom han på fötter, skyndade fram till sin ryttare och sniffade förhoppningsfullt, som om han förväntade sig en nyfångad lax.

Hicke sadlade Tandlöse och strök honom över nosen. "Ledsen kompis, ingen fisk ikväll." Tandlöse kved tillbedjande och lade huvudet på sned. Hicke drog fram en tunika ur Tandlöses sadelväska, "hjälp till här kompis", sa han och höll upp tunikan.

Tandlöse som tydligt kände doften av fisk från tunikan, tog den mellan tänderna och drog, tyget slets itu med ett högt RITSCH. Hicke lät Tandlöse fortsatta tills det inte var mer än trasor kvar av tyget, satte sig sedan på knä i gräset och bredde ut det nu sönderrivna tygstycket framför sig.

Tandlöse såg förvirrat på medan Hicke drog fram en kniv han tagit från smedjan, eftersom han förlorat sin egen, under hans och Tandlöses första möte i viken.

Hicke drog upp ärmen och skar upp insidan av handleden, så att blod droppade över tyget. Tandlöse kved oroligt och försökte slicka bort blodet, som rann över Hickes handled. "Lugn Tandlöse, det är ok kompis." Hicke såg upp och gav honom ett leende, "det måste ju se äkta ut", sa han, "eller hur?"

Hicke granskade sitt arbete, varefter han nickade nöjt. Det såg bra ut, ingen skulle komma på tanken att det inte var äkta mord, och om någon gjorde det skulle personen inte våga säga något om det, med risk att låta fullkomligt galen.

Drakar var själlösa, bevingade odjur som inte kände något annat än hat, eller det var i alla fall vad resten av Hickes stam trodde. Själv visste han bättre, sedan han träffat Tandlöse hade Hicke börjat inse att drakar, till skillnad från vad han fått lära sig, inte var annat än stora ödlor, som bara attackerade om de kände sig hotade, vilket delvis var anledningen till att Hicke slängt sin kniv i sjön, då han träffat Tandlöse.

Hickes nya syn på drakar var också anledningen till att han gav sig iväg, han kunde inte döda Monstermaran, inte när han visste att drakar bara tog till våld i självförsvar.

Hicke reste sig och såg ner på sitt arbete, han log, ett glädjelöst leende, innan han svingade sig upp i sadeln. Tandlöse verkade förvirrad, de hade aldrig flugit på natten innan, tydligen fick det honom att undra. Hicke klappade drakens hals. "Det är ok Tandlöse."

Hicke höjde huvudet och såg sig om i viken, han och Tandlöse hade spenderat timmar här tillsammans, Hicke hade tagit med en korg full med lax, torsk och, vid ett tillfälle, en ål. Han kunde sitta i flera timmar och se på hur Tandlöse förgäves försökte fånga en strimma ljus, som bildats när solen träffade ett blankt föremål, eller hur han matat Tandlöse för hand med nyfångad fisk och hur Tandlöse sedan återgäldat det genom att ge honom en tacksam slick över kinden.

Det kändes tungt att lämna den enda plats där han varit riktigt glad, men för varje ny dag han stannade riskerade han Tandlöses liv. Hicke hade än så länge haft tur, men turen kunde när som helst vända, det var bara en fråga om tid så skulle någon till slut avslöja honom, det förstod han. Det blir bäst så här, tänkte han dystert, om jag bara försvinner, då blir ingen annan skadad, det blir bäst så här.

Jag hade först tänkt göra den här historien längre, men är rädd att jag inte skulle kunna avsluta den om jag fortsatt, så den tar slut här, men skicka gärna en kommentar och säg vad ni tycker. Jag har ingen aning om när man började tillverka sjömanssäckar, antagligen inte på Vikingatiden, men tyckte att det måste vara lättare att bära än en hel korg.