a/n; Hejsan! ;D

Detta är en fanfic som jag har skrivit och tänkte dela med mig av här, yes, kind of obviosly. Anyway, jag kommer publicera ett kapitel varje tisdag och ett varje torsdag. Totalt har jag skrivit 16 kap, och den är alltså färdigskriven. So, enjoy! ^^

Och, nej, jag är inte President Snow (eller Susanne Collins), jag äger inte Hungerspelen.

Alla hus i Distrikt 7 är gjorda av trä. Det är dem för att det är det distriktet där det finns som mest träd. Vi tillverkar trämöbler här, papper, ja allt som har med trä att göra.

Men om någon en sen höst kväll hade tänt en stor brasa för att hålla mörkret borta är det plötsligt inte lika med bra med trähus, särskilt inte om det råkar ligga en bunt halvdruckna spritflaskor på trasmattan framför eldstaden. Då förvandlas plötsligt hela huset till en enda stor brasa och det enda som återstår är en sotig fläck där huset en gång stått.

Jag stirrade på det stora trädet som rest sig ur askan. Ett plommon träd. Mors favorit träd. Det är därför jag heter Prune, som är ett ord för just plommon på ett gammalt språk som ingen varken längre använder eller känner till.

Det var första gången jag gick hit sedan branden, och precis som jag misstänkt fylldes jag av nostalgi. Det blev för mycket för mig. Jag sjönk ner intill trädet med händerna framför ansiktet och lät tårarna rinna nerför mina kinder likt vattenfall.

Oliver, min lillebror, gick hit varenda dag. Jag förstod inte hur han står ut med det. Men han var så liten när allting hände. Bara sex år. Han mindes förstås inte lika tydligt hur snabbt elden spred sig. Hur snabbt man insåg att man aldrig skulle ta sig levande därifrån. Ändå lyckades vi. Jag och Oliver befann oss på övervåningen när vi hörde mors och Ilanas skrik. Sen såg vi elden som redan slickade trappan till undervåningen. Jag var tio år, och jag mindes allt som om det hände igår. Hur jag slängde upp fönstret och hur vi hoppade. Jag och Oliver. Vi landade mjukt i den stora lövhögen som vi hjälpt far att räfsa ihop tidigare på dagen. Vi överlevde. Så gjorde även vår far. Men varken mor eller Ilana, min syster, bara ett år yngre än mig, gjorde det.
Idag var det fem år sen, precis. Tänk att jag inte hade kommit hit på fem år. Fem långa år hade gått. Far drack inte lika mycket nu. Dels för att det var hans spritflaskor som fått elden att bryta lös, men samtidigt var han tvungen att dricka för att kunna handla med sina skuldkänslor.

"Får man ta ett plommon?"

Jag ryckte till vid den plötsliga rösten. Med suddiga ögon tittade jag upp för att se vems röst det var. En kille stod framför mig, eller framför trädet rättare sagt. Han lutade sig nonchalant mot stammen med händerna i ett par slitna jeans. Hans ansikte ramades in av en lockig, svart hårman. Med tanke på hur otroligt stor han var såg han ut att kunna vara runt sjutton år.

Generat torkade jag min snörvlande näsa mot tröjärmen och reste mig på ostadiga ben. "Nej", sa jag bestämt. "Det får du inte."

"Varför inte?" började killen fråga men jag vände mig om och gick, men han lät mig inte vara så lätt. "Vad heter du?"

Jag ignorerade honom. "Prune", stönade jag tillslut, efter att han upprepat frågan tre gånger, lika retsamt varje gång. "Prune Wright."

"Trevligt att träffas Prune Wright. Jag heter Shadow. Shadow Alexander", sa killen och gjorde en imitering av en bugning.

Jag rynkade pannan. "Vad är vad? Shadow låter inte precis som ett förnamn."

"Det är mitt förnamn", svarade han, en aning irriterad lät det som.

Namnet lät vagt bekant och tillslut slog det mig varifrån jag kände igen honom. Son till Albelena Alexander, en kvinna högt uppsatt i regimen, ogillad, men respekterad, av alla i distriktet. Typiskt henne att döpa sin son till Shadow. Det var många tjejer som tyckte om Shadow, trots hans familj. Men det var väl inte så konstigt egentligen. Shadow var faktiskt riktigt snygg. Fast jag hade faktiskt för mig att han var singel. Jag hade nog aldrig hört ett bra rykte om honom. Han var även redaktör i skolans tidning, om jag inte mindes fel. Ja, så var det. När jag var mindre drömde jag om att få skriva i tidningen. Jag satt ofta under ett träd i skogen med ett block och skrev. Dikter, texter. Men det var innan branden. Sedan dess hade jag knappt skrivit en rad mer än i skolan. Jag saknade det nästan, nu när jag tänkte tillbaka på det. Men, nej. Att skriva tillhörde mitt gamla liv. I det livet existerade endast fred. Och det var långt ifrån vad som existerade i livet idag.

"Så, bor du här?"

Jag vände mig om och stod än en gång öga mot öga med Shadow. Jag hade inte märkt att han fortfarande följt efter mig, och nu hade jag gått hela vägen hem till mitt hus. Mitt nya hus. Huset som vi tilldelats efter branden. "Ja, jag bor här", sa jag kort och klev uppför trappan till verandan och öppnade dörren till hallen.

"Så, ses vi igen?" frågade killen och jag gav till ett skratt.

Man kunde inte precis säga att vi hade 'setts' någon längre tid, och för mig hade det bara inneburit att han följt efter och irriterat mig. "Knappast", svarade jag och slog igen dörren bakom mig.