Prolog.
Hon duckade undan från de mångfärgade strålar som sköts efter henne, sprang i sicksack för att inte träffas. Hittills hade hon haft tur, men det skulle inte vara länge. Hon höll den vackra guldbägaren hårt i sin hand, önskade att hon aldrig sett den. Inte för att den inte var värd något, den såg väldigt dyr ut, men när hon rört den hade ett tiotal svartklädda män dykt upp, det var en ren tur att hon inte blivit träffad av alla förbannelser. Bägaren verkade fastklistrad vid hennes hand, och på något sätt berövade den henne all magi. Hon dök ner bakom en sten och tittade försiktigt upp. Förföljarna var ett trettiotal meter bakom. Framför henne var skogen, en snårig skog, fylld med taggiga buskar. Där skulle hon kanske vara trygg. En röst skrek om Mörkrets Herre, och hon insåg vilka det var hon hade efter sig. Dödsätare! Hon tog sats mot stenen och sprang mot skogen, kastade sig in bland buskar och träd och rev huden blodig. Hon brydde sig inte om smärtan utan ålade in genom riset. Bredvid henne hördes en explosion, och snart kände hon lukten av rök. Hon ålade fortare. En gren borrade sig in i hennes arm, hon bet sönder läppen för att inte skrika högt. Hon kände hettan från de brinnande buskarna, tack och lov hade det nyligen regnat, annars skulle hon redan ha varit grillad. Med en sista kraftansträngning hävde hon sig ur busken. Högra armen bultade, blodet rann. Helst ville hon bara sätta sig ner och skrika högt, men hon måste bort, och det fort. Ytterligare explosioner hördes bakom henne, hon såg sig om. Dödsätarna hade förvandlat busksnåret till en hög kol, snart skulle de se henne. Hon sprang så tyst hon kunde från träd till träd, snart hörde hon knappt rösterna. Hon vågade dock inte stanna, fann de henne så skulle hon troligtvis dö, plågsamt och utdraget. Hon sprang emellertid inte längre, hon smög. Hon kastade en blick på bägaren i hennes hand. Ett H var ingraverat, och en grävling. Helga Hufflepuffs märke! Den här bägaren måste vara värd nästan hur mycket som helst. Men, den skulle inte vara värd något alls för henne om hon dog. Hon granskade den noga. Svagt, pulserande, skimrade ett mörker över dess yta, knappt synligt. Hon försökte släppa den men fann att hon inte kunde. I ren ilska skakade hon armen, trots att blodet stänkte från såret i armbågen. En droppe blod landade i bägaren. Mörkret pulserade fortare, syntes tydligare. Hon såg sig om. Ingen var i närheten. Hon försökte bända loss högra handens fingrar från bägaren, och till hennes förvåning gick det. Bägaren föll ner på marken med ett skrammel. Mörkret pulserade tydligare. Hon granskade sin handflata. Den såg normal ut. Hon såg ner på bägaren. Nej, den fick ligga. Även om den var värd berg av galleoner, skulle den bara föra död med sig. Hon kastade en sista blick runt sig och transfererade sig bort.
Samtidigt underrättade dödsätarna Mörkrets Herre om att föremålet de satts att bevaka var stulet. En av dem visste av vem, snart var jakten igång.