Världens bästa rovdjur
Jag kramade Edwards hand, släppte den och tog ett steg in i hallen till familjen Cullens hem. En våg av intryck sköljde över mig. Att det var stort borde inte ha varit en överraskning efter promenaden upp mot den imponerande fasaden men det var någonting med ljuset i hallen som förstärkte intrycket. Insidan av huset var smakfullt och stilrent inredd. Allting var modernt och fräscht och kändes långtifrån mitt eget nötta, hemtrevliga och nedsuttna hus. Jag undrade om det syntes på mig att det här var en glamorösare omgivning än vad jag var van vid, och jag fick lägga band på mig för att inte handen skulle åka upp till håret för att släta till det igen. Men egentligen kände jag mig inte fullt så bortkommen som jag kanske borde ha gjort. I det ögonblick jag satt min fot i huset hade en behaglig och hemtam känsla infunnit sig mitt i allt det nya. Jag hade svårt att sätta fingret på den men jag tror att det var någonting med dofterna i huset jag kände igen.
"Hjärtligt välkommen, Bella."
Rösten var djup och fylld av värme. Jag såg mig om och fick syn på Edwards föräldrar, Esme och Charlisle, som leende väntade på om oss. Fortfarande uppfylld av de första intrycken blev jag först osäker på vem det var som hade hälsat mig välkommen. Så sträckte Esme fram handen mot mig och jag bestämde mig för att det måsta ha varit hon. Jag tog handen och mötte samtidigt hennes blick. Den var ljus och klar och den sög sig fast i min. För en stund försvann allting omkring mig och jag förstod inte vad det var som hände. Den välbekanta doften uppfyllde mig fullständigt nu och jag såg förundrat in i de ljusa ögonen. Det var Edwards doft, och ändå inte! Den här doften var Esmes. Den hade en annan ton, men samma essens, och den gjorde mig yr. Hur kunde det vara möjligt att jag kände såhär? Hon var strålande vacker och hennes doft var underbar. Men hon var ju Edwards mamma! Jag rodnade och släppte hennes hand.
"Trevligt att träffas igen, fru Cullen."
"Snälla du, kalla mig Esme."
"Esme."
Innan jag hunnit hämta mig var även Charlisle framme för att hälsa. Han log och jag besvarade osäkert leendet då jag tog hans hand. Återigen stannade världen till och jag blev ännu en gång osäker på vem det var som jag hälsade på. Jag visste ju att det var Charlisle, han stod ju framför mig. Men känslan jag genomfors av var densamma som när jag hade hälsat på Esme. Nej, inte densamma. Doften som slog emot mig var av en annan nyans och ögonen som höll mig fast hade en annan form. Den bedövande vackra varelsen framför mig fick mig att tappa andan och jag kunde inte längre tvivla på vad det var jag kände. Det som bubblade i mitt bröst och rusade i mina ådror var samma sak som Esme fått mig att känna då hon tog min hand nyss och samma sak som Edward fått mig att känna då vi först träffats. Det var kärlek.
Det var först senare jag mindes vad Edward hade sagt den där dagen i skogen. Att han var världens bästa rovdjur. Allting hos honom var lockande för mig; hela han var designad för att locka mig till sig, berusa mig, förföra mig. Jag hade trott då att jag förstod precis vad det var han menade. Jag kände det ju. Allt från hans doft till hans röst och hans rörelser och leende fick mig att älska honom. Jag hade bara inte insett att det fanns fler som fick mig att känna likadant. Inte förrän jag stigit in i familjen Cullens hus hade jag insett att det fanns fler perfekta rovdjur.