ÄGER INGENTING. INTE ETT SKIT AV DETTA, ALLT TILLHÖR J.K ROWLING.

_HARRY POTTER'S POV_

Harry blundade, men öppnade sakta ögonen igen. Mörkret omfamnade honom i den mörka sovsalen. Hans syn var grumlig utan glasögonen, men med dem kunde han inte somna. Eller han kunde väl inte precis somna ändå.. Hur han än försökte var fortfarande de där grå, smala ögonen framför honom i det mörker som fanns när man lät ögonlocken falla ihop. Han ville inte ha dem framför sig, han ville sluta tänka på ägaren till de grå ögonen. Sluta tänka på den han älskade så mycket.

Harry vände sig om så hans rygg vilade mot madrassen, och såg upp. Hans händer lät han försiktigt ligga på hans mage. Smått motvilligt lät han sina ögonlock sluta sig med varandra, och han såg ögonen igen. Gråa, smala, vackra och oemotståndliga.

"Nej..." Viskade han för sig själv, det lät mer som något gnällande ljud. "Försök ignorera..."

Ofta hade Harry små konversationer med sig själv om nätterna. De var aldrig mer än en viskning, men det kunde höras. Orden kunde inte nå fram till någon mer än han själv, men de hördes som smått viskande svammel. Men han var alltid försiktig med att inte säga namnet på den han älskade, för om någon vaknade och skulle höra, kunde det föra trubbel med sig. Mycket trubbel.

Harry vände sig om på sidan igen och såg ut på det grumliga mörkret framför sig, och lyssnade. Inget ljud mer än de avlägsna små snarkningarna Neville förde med sig i sin sömn hördes.

Försiktigt satte sig Harry upp och stöttade sig med sin vänstra armbåge, för att med sin högra kunna sträcka sig efter glasögonen dom låg på det lilla bordet bredvid hans himmelssäng. När han fick dem över näsan, blev hans syn mycket skarpare, och han såg de andra sängarna i salen. Sakta rörde sig allas täcken upp och ner då de andades. Upp ner, upp ner.

Försiktigt reste han sig, och drog fram sin osynlighetsmantel, som han fick av Dumbledore för flera år sedan. Den hade en gång i tiden tillhört hans far. Han drog den över sig, och såg ner på sina fötter. De syntes inte i mörkret, de gjorde de aldrig. Han visste vart han skulle gå där det alltid var som mörkast, och där ingen skulle se hans kroppslösa fötter vandra omkring i Hogwarts mörka korridorer. Han visste precis vilken runda han skulle gå för att lugna ner sig, för att sluta tänka på de grå ögonen.

Harry gick sakta ut ur pojkarnas sovsal och fram mot tjocka damens porträtt. Han öppnade den sakta, och gick ut ur det så tyst han kunde, allt för att inte väcka någon. Sedan började han gå den ödsliga vägen genom korridorerna. Ner för någon trappa, genom flera korridorer, förbi stängda dörrar och så fortsatte det länge, kanske gick han en timme varje gång han valde att gå sin runda, kanske gick han bara tjugo minuter, men varje gång kändes som flera år. Flera år kändes det som när han skulle få väck tanken ur hans huvud. Bilden på de grå ögonen.

Medan Harry gick där och försökte tänka på annat, kände han något som slog emot, och han for ner i golvet med en dov duns och osynlighetsmantlen flög av honom och landade en bit ifrån hans huvud. Han hörde en lång ramsa av svordomar. Rösten var underbart bekant, och han visste precis vem det var. När han rättade tills sina glasögon såg han honom framför sig. De grå ögonen riktade in i hans egna gröna. Grå, smala ögon. Inramade av blekt blont hår och blek hy. Framför honom stod den vackraste människa Harry visste om. Framför honom i mörkret stod Draco Malfoy.

"Potter..?" Viskade Draco förvirrat. Han såg sedan på osynlighetsmanteln och förstod varför han inte hade sett Harry när han gått genom korridoren i lugn takt.

"Dra-" sa Harry tyst, men insåg felet med namnet innan han avslutat det, och ändrade genast det. "Malfoy...? Vad gör du här..?"

Harry såg att Draco tänkte hårt och intensivt efter ett bra svar att kasta rakt i hans ansikte.

"Tänkte just fråga samma sak." Sa Draco tillslut, efter två sekunders tystnad. "Smyger omkring mitt i natten osynlig och i bara underkläder. Skulle nästan tro du gick i sömnen, Potter."

Harry ryckte till och såg ner på sig själv, och helt rätt satt han där i bara underkläder.. Han hade glömt att ta på sig något när han börjat gå. Direkt kände han sig djupt förödmjukad. Fort drog han manteln till sig, men lade den bara i sitt knä.

"Vad har du med det och göra, Malfoy?" Sa Harry fort. "Svara istället på vad du gör här."

Draco log smått roat innan han öppnade munnen sakta.

"Det vill du allt veta." Sa han och drog sin egna Slytherin mantel om sig mer, och började gå iväg genom korridoren, och log triumferande för sig själv där han gick.

Harry drog manteln åt sig och höll den med ena armen, och reste gick fort. Han halvsprang fort och fram till tjocka damens porträtt och innan han hann säga lösenordet, svängde porträttet upp, och på andra sidan stod Ron. Han hoppade till stort, och stirrade på Harry.

"Vart har du varit..!?" Viskade Ron och såg ut ur porträtthålet och omkring sig i korridoren, som om han var rädd att någon såg på dem och lyssnade. "Jag vaknade för någon minut sedan, och du låg inte i din säng!?"

"Gick i sömnen..." Ursäktade sig Harry och satte handen för munnen för att lotsas att han stoppade en gäspning. Sakta klev han in genom hålet i väggen och såg på Ron, vars hår stod åt alla hål efter den sömn han fått.

"Jaha..." Ron såg måttligt övertygad ut, och ryckte på axlarna. "Men det skrämde livet ur mig... Men vet aldrig vad som kan ha hänt."

Efter det gick de två till pojkarnas sovsal igen och lade sig i sina sängar. De sa godnatt och bara någon minut efter det hörde han Ron's lugna andetag. Men Harry visste att han omöjligt kunde somna nu när han sett Draco springandes i korridorerna mitt i natten. De vackra ögonen skulle aldrig lämna hans näthinna, eller i alla fall inte på hela denna långa natt.

A/N: FÖRSTA DELEN, Vad tycker ni? Detta är min första jag visar för folk...