Värmen från dom flera hundratals stearinljusen värmde mig inte längre. Vattnet var isande kallt och mitt hjärta lika så. Vad hade jag gjort för att förtjäna allt detta? Raoul fortsatte skrika åt mig, han sa åt mig att låta honom dö. Han bad mig om att låta honom döda honom. Allt för att jag skulle slippa leva ett helt liv med ett monster. Jag kunde inte låta Raoul dö, han hade gjort så mycket för mig. Han älskade mig. Ropen från ovan ekade i sten väggarna, "Ta fast den mördaren" . Repet om Raouls hals drogs ytligare lite hårdare om honom. Min blick drogs mot monstret. Hans ansikte var vanställt, förskräckligt! Hans händer stramade hårt om repet som i vilken sekund som helst kunde döda Raoul. Han skrek åt mig att välja, nu! Antingen skulle jag leva med honom och Raoul skulle bli fri, eller så skulle han släppa mig, och Raoul skulle dö.
"Kasta inte bort ditt liv för min skull, Christine" Raouls röst ekade i mina öron.
"När kommer du se mening igen.." Jag försökte hålla rösten stadig. Han fick inte förstå vad jag bestämde mig för. Jag vände mig mot mitt monster, min ängel. Jag hade aldrig insett vilka val jag hade, han stod där framför mig. Så mystisk, så annorlunda. Jag älskade honom, han älskade mig.
"Du har passerat den punkten där det inte finns någon återvändo" Hans röst blev till sång och jag ryste i hela kroppen. Min musikens ängel. Nu hade jag verkligen passerat punkten där det inte finns någon återvändo, och jag ville aldrig vända om. Jag ville stanna här med honom, och skapa nätternas musik.
"Musikens ängel, Du bedrog mig. Du fläckade mitt sinne blint" Teatern var för Raouls skull, han fick inte veta att jag älskade den här varelsen, inte honom.
"Du äventyrar mitt tålamod, gör ditt val" Jag vadade sakta fram till honom i det kalla vattnet, min klänning var tung och kylan bet i mina fötter. Men framför honom, min älskade. Glömde jag allt det kalla.
"Ynkliga varelse, som levt i mörker. Vilken typ av liv har du upplevt? Gud, ge mig mod att visa dig att du inte är ensam" Jag la båda mina händer runt omkring hans huvud, och kysste honom sedan. Hans läppar kysste mig tillbaka. Hans läppar var så mjuka mot mina, och jag kunde höra båda våra hjärtan sjunga utav glädje. Jag borde ha insett det här från första stund. Nu när jag väl nåt den punkten, var jag lyckligare än någonsin. Jag hade funnit min ängel, mitt personliga mirakel som besökte mig i mina drömmar. Ända sedan då jag var liten, redan då hade våran svåra kärleks historia tagit start. Och nu stod vi här, omfamnade av varandra, lyckligare än någon utav oss någonsin hade varit. Han var min ängel, som kallat på mig genom musiken. Han var musikens ängel. Han var min!