Jag från en annan dimestion .tmnt-fanfic
Kapitel 1:
smärtan
Hela dagen var det endast Kendo, tävlingar. Den stora dagen för mig hade varit förbi, jag vet att jag har kämpat mycket idag. min snygga blåmärken är beviset. Visst trodde skulle jag att jag skulle dö på kuppen ,men som sagt nu står jag här, uppradad ,först i ledet ,med min kendo grupp bakom. Den stor stunden var inne, prisutdelningen.
Jag har visserligen aldrig varit med om något sånthär förut, jag är lite nervös, men jag vet att min kompis, Petra, står två huvuden bakom mig.
Prisutdelaren Eric, står cirka fem steg framför oss, han själv tittade ut över all kendokas som finns i salen ,umeåbor, skellefio-länningar och örebro-länningar.
Eric vet precis vad han skulle säga och vad som skulle ske härnäst.
-Ja, som nu alla vet så, är det prisutdelningen ,och jag börjar med den bästa junior kendoka ,nämligen Jonas --!!Grattis du kan komma fram.-
Alla applåderade ,med stoltas applåderar vi.
Jonas -- är väldigt bra kendoka ,han hade verkligen förkännat sitt första pris, en guldmedalj….. Jonas själv hade mörk blåa ögon och brunt hår, han är verkligen snabb när det gäller Kendo.
Underligt nog känner jag mig lite stolt över Jonas, men det är nog därför att vi går i samma klubb.
Prisutdelningen fortsatte med andra och tredje bästa junior pris.
-Ja och då så har vi ett speciellt pris, nämligen bästa-fighting-spirit och det är Hanna Rindeskog!-
Jag blev chokad av att höra mitt namn, nämnas av Erics läppar.
Jag kände mig varm innebords och gick stol fram och pressade fram mitt största leende ,för att ta imot mitt pris,jag blev lite besviken när jag såg mitt pris, Kina-pinnar och en skål.
Jag bugade djup, när jag tog imot mitt pris, jag vände snabbt på klacken och gick till mitt pesketiva plast, längst fram av Umeå kendo förenings led.
Mitt hjärta klappade fortare i bröstet, det kanske är efter-nervösen tänkte jag och torkade mig i pannan.
Prisutdelningen fortsatte.
-Nu är det dags med prisutdelningen för Senoierna, förta pris går till..-
Jag försjönk mig i mina egna tankar,
-värst vad varm det har blivit -undrade jag, medans hjärtat klappade ännu fortare.
Jag märkte att mina andningar började bli fortare och kroppen kändes varmare
-v-vad är det här?-
Jag vet inte vad som händer, men jag gillar det inte.
För varje sekunder kände jag att det blev svårare att konsertera sig
Det kändes som om jag hade sprungit flera meter. Fast isjälvavärket så visste jag mycket väl om att inte har rört en muskel, sen jag tog imot mitt pris.
-Jag kan inte se klart nu, börjar jag bli blind?-
Plösligt kände jag en märklig ond känsla ,knuten runt mitt hjärta.
-Får jag en hjärtattack nu ochså?-
Jag stönade av smärtan, jag blundade hårt för att försöka visa att jag inte hade ont, men det var lönlöst.
Det gjorde ont igen ,fast den här gången var det större och smärtsammare, än förra gången.
Det kändes som om mitt huvud skulle explodera och kroppen att brinna upp.
-J-jag klarar snart ingen mer...-
Mina ben vek sig, jag sjönk ner till golvet.
I all den smärtan ,visste jag att jag hade allas blickar på mig, det var så pinsamt. Jag visade svaghet framföra all de starka kendokas, jag vill att den här smärtan ska ta slut!
Jag små gnydde av smärtan som slet inom mig.
Jag hörde någons röst, men jag kunde inte höra den så klart ,jag tro att den tillhör min Sensei.
Min Sensei heter Stefan Sandström, han är en barnslig vuxen på ett bra sett, han studerar ochså till läkare, så det är nog därför han försöker ta kontakt med mig.
Det ända jag kunde höra var:
-Mår...u?...Älpa..dig...säg...va...smä...r...-
Jag halvlång nu på golvet och nästan skrek ,bara nästan skrek ut min smärta. Allt blev svart.
tbc...
----------------------