Viljan att leva

Kapitel 1 – En ny elev

(Det börjar i sluten av sjätte året. Ingenting i Harry Potter och Halvblodsprinsen har hänt, inga horrokruxer, ingen Snigelhorn, ingen halvblodsprins och ingen död Dumbledore!)

Det var knäpptyst i stora salen. Alla elever stirrade på Dumbledore som om han blivit galen. När dörren knarrade vände de sig om för att se Snape och McGonagall komma in, båda såg mycket allvarliga ut. Efter dem följde en ung man som såg ut att vara ungefär 19, Dumbledore hade dock, i sitt tal innan, informerat eleverna om att han skulle börja i årskurs 6, han var alltså bara 16 år. Han hade svart, rufsigt hår som glänste i skenet från de svävande ljusen. Hans uniform hade ännu inte fått sina elevhemsfärger. I tystnad gick han fram och ställde sig bredvid Dumbledore. McGonagall och Snape satte sig bakom lärarbordet på sina vanliga platser.

"Ja, som jag sa innan. Det här är vår nye elev.." sa Dumbledore och log. ".. Nathaniel Knightblade."

"Umm.. Hermione?" viskade Harry så tyst han kunde. Hon vände sig om med frågande blick.

"Varför reagerar alla så konstigt på honom?" Hermione spärrade upp ögonen av förvåning. Hon hade troligen förväntat sig att Harry redan skulle veta vem Nathaniel var.

"Berättar sen," mimade hon.

Dumbledore hade nu tagit fram sorteringshatten och skulle just sätta den på Nathaniels huvud när han avbröts av Professor Sinistra som hastigt reste sig.

"Förlåt Albus, men jag klarar inte av det här," mumlade hon och gick. Alla stirrade efter henne tills dörrarna smällde igen bakom henne.

Hatten gäspade stort. "Jag har aldrig varit med om en så märklig sortering. Nåväl, det är väl bara att sätta igång." Dumbledore harklade sig för att återfå elevernas uppmärksamhet, sedan satte han sorteringshatten på Nathaniels huvud.

"Hmm.. I vanliga fall skulle jag utan tvekan sätta dig i Slytherin, men jag tror inte att du kan nå din fulla potential där. Du bär mycket mörker inom dig. Kanske kan Gryffindor lysa upp dit hjärta. Tappra Gryffindorelever är vana att tampas med mörkret." Hatten tystnade för en stund och utbrast sedan: "GRYFFINDOR!" Om Nathaniel hade någon åsikt om elevhemmet märktes inte, hans ansiktsuttryck var fullständigt neutralt.

"Det kan inte vara sant," viskade Ron panikslaget. Harry blev mer och mer oroad för varje sekund som gick. Han ångrade att han inte läst The Daily Prophet noggrannare under sommarlovet.

Vanligtvis hade de andra Gryffindoreleverna jublat över att få ett nytt tillskott, men ingen applåderade, de såg inte ens glada ut. Detta förbryllade Harry då vännerna från hans elevhem oftast behandlade varandra så vänligt de kunde, han hade aldrig sett Gryffindorelever frysa ut någon förut.

"Hermione Granger och Ron Weasley stannar kvar. Ni andra kan återvända till era elevhem." Så fort Dumbledore avslutat meningen rusade alla upp och skyndade sig ut ur stora salen. Till och med lärarna verkade ha bråttom ut. Harry, Ron, Hermione, Nathaniel och Dumbledore var de enda som stannade kvar.

"Harry, du behöver inte stanna kvar om du inte vill," sa Dumbledore och log, väl medveten om att Harry aldrig frivilligt lämnade sina vänners sida.

"Jag stannar gärna." Dumbledore nickade och vände sig mot Ron och Hermione.

"Eftersom ni är prefekter vill jag att ni tar hand om Nathaniel. Visar honom runt och lär honom reglerna."

Rons ansikte antog en sjukligt blek nyans. "Va?" sa han med pipig röst. Han såg oroligt på Nathaniel.

Hermione tryckte in en vass armbåge mellan hans revben. "Självklart, det är ju en av prefekternas uppgifter." Hon försökte le mot Nathaniel men hennes leende slocknade när han vägrade möta hennes blick. Faktum var att han stod med ögonen slutna.

"Men då så. Nu föreslår jag att ni skyndar er till ert uppehållsrum, det börjar bli sent och jag tyckte mig höra Severus säga något om ett prov imorgon."

Harry suckade. Han hade helt glömt bort provet. Ron hade troligtvis också gjort det. men han var så koncentrerad på Nathaniel att han inte hört vad Dumbledore just sagt.

"Godnatt," sa Dumbledore och lämnade stora salen innan någon av dem hann svara.

Hermione var den som först tog till orda. "Han har rätt, vi borde gå upp till uppehållsrummet. Jag måste kolla igenom trolldrycksboken en sista gång innan jag går och lägger mig, och det borde ni också göra."

Harry nickade och började gå mot uppehållsrummet. De andra följde efter honom. Ett par gånger försökte Harry att prata med Nathaniel men han svarade inte, han öppnade inte ens ögonen för att se vart han gick. Tillslut var det bara Hermione som ibland bröt den tryckande tystnaden genom att peka ut olika klassrum och andra viktiga platser som de passerade. Hon talade om lösenordet för Nathaniel och berättade hur man skulle göra om tjocka damen inte var i sin tavla.

När de kom in i uppehållsrummet gick Nathaniel direkt upp till killarnas sovsal, Harry hade inte ens behövt peka ut den.

"Kan någon snälla berätta vem han är?" frågade Harry så fort han trodde att Nathaniel var utom hörhåll.

"Harry, menar du på allvar att du inte läst tidningen på hela sommaren?" sa Hermione med ett höjt ögonbryn.

"Jag och Ron hade fullt upp," sa han och log vid minnet av allt de gjort under sommaren. Det var den bästa sommar han någonsin haft.

Hermione suckade uppgivet. "Accio The Daily Prophet," sa hon medan hon viftade med trollstaven. Nästan genast kom en tidning susande. Hon höll upp den framför Harry så att han kunde se löpsedeln. Massmördare friad, elever i fara. Under fanns en bild på någon som liknade Nathaniel som stod böjd över en död kropp. På himlen syntes Voldemorts märke.

"Jag kan inte fatta att Dumbledore låter honom börja här! Han är dödsätare!" klagade Lavender.

"Jag vill inte sova i samma sovsal som honom.." mumlade Neville.

"Hur kunde han ens hamna i Gryffindor? Han skulle passa perfekt i Slytherin."

"Lägg av," sa Harry plötsligt. Han visste hur det var att bli utstött och kunde inte se på medan de gjorde så mot Nathaniel. "Visst, han är lite skum, men han kan inte vara någon massmördare, han blev ju friad!" Harry såg sig omkring för att se de andra i ögonen. "Ni hörde vad sorteringshatten sa. Han placerades i Gryffindor av en anledning. Det är vårat uppdrag att försöka hjälpa honom."

"Harry har rätt!" instämde Hermione. "Dumbledore vet vad han gör, och han skulle aldrig utsätta sina elever för fara." De andra verkade inte hålla med, men de slutade att prata om Nathaniel i alla fall. Deras koncentration riktades istället mot Fred och George som delade ut smakprov av deras senaste bidrag till skolkgodispåsen.

"Kom igen, vi går upp och visar honom vilken säng som är hans," sa Hermione efter en stund. Efter att ha sett Rons min tillade hon: "Det är faktiskt en del av att vara prefekt."

"Okej, men han ska sova så långt bort från mig som möjligt."

"Ron!"

"Det är inte du som ska sova i samma rum som honom!" Hermione och Ron fortsatte att bråka medan de gick uppför trappan som ledde till sovsalarna.

Harry blev tvungen att gå först in eftersom Ron vägrade och Hermione för ovanlighetens skull tvekade att gå in i pojkarnas sovsal. Där inne såg de Nathaniel sitta i fönsterkarmen med slutna ögon, han reagerade inte när de steg in och såg ut att sova. Under åren hade Harry också somnat flera gånger sittandes på samma ställe, oroväckande ofta med en trolldrycksbok i handen.

Hermione tvekade först men sedan gick hon fram till honom och lade handen på hans axel.

"Ja?" frågade han utan att se på henne. Hans röst fick Harry att rysa, den var kall och känslolös. Lite som Lucius Malfoys röst, fast yngre och inte lika stroppig.

Hermione drog snabbt åt sig handen och log nervöst, onödigt med tanke på att Nathaniel aldrig öppnade ögonen.

"Vi tänkte visa dig var du ska sova."

Nathaniel svarade inte utan pekade bara på sin koffert som stod vid fotändan på en säng. Hermione vände sig mot Harry för att få någon typ av bekräftelse och han nickade.

"Ja, den sängen är ledig. Vad bra att du gör dig hemmastadd." Hermione var nervös, och det märktes på hennes röst.

".. Jag antar att de är rädda för mig?" sa Nathaniel tveksamt, som om han var rädd för vad de skulle svara.

"Inte särskilt," ljög Harry. "Gryffindorelever är inte speciellt rädda av sig. Gå ner och prata med dem får du se." Han försökte låta så övertygande som han kunde.

Nathaniel skakade på huvudet men sa ingenting mer. Efter att ha kastat nervösa blickar på varandra i ungefär en minut beslöt sig de tre vännerna för att lämna honom ifred. De spenderade resten av kvällen i sällskapsrummet tillsammans med Neville och Seamus för att tränande på trolldrycksprovet.

När klockan närmade sig tolv satt alla killar fortfarande kvar i sällskapsrummet. Flera av dem satt med ögonen halvslutna och ville inget hellre än att gå och lägga sig, men modet räckte inte riktigt till. Harry och Ron var de första som gick upp, tätt följda av Fred och George. Pojkarnas sovsal visade sig dock vara tom när de steg in. Nathaniels säng var orörd och hans koffert stod på samma plats som innan.

"Hur fan kom han ut utan att vi såg honom?" frågade Ron upprört.

Harry skakade på huvudet och pekade på fönstret som stod på glänt. "Han måste ha flugit."

"Hade han en kvast med sig?" Ron såg sig om i rummet och gav ifrån sig ett förskräckt pip.

Harry suckade. "Vad är det?" När han vände sig om såg han vad Ron syftat på. Hans åskvigg var borta.