Kapitel 1 – En skugga

Ron tittade ner på ett pergament med instuderingsfrågor. "Vem var den första kända metamorfmagusen?" frågade han och tittade på Hermione.

"Falco Aesalon," svarade Hermione direkt.

"Rätt! Hur förvand.."

"Falco Aesalon var den förste kände animagusen," rättade Nathaniel trött. Han satt bredvid Ron, mittemot Hermione, och läste The Daily Prophet.

"Men McGonagall sa att.."

"Hon måste ha blandat ihop det, sånt händer," mumlade han och vände blad.

Hermione reste sig snabbt och gick bort till en av bokhyllorna i biblioteket. Efter en stunds sökande hittade hon rätt bok och slog upp den. När hon kom tillbaka till bordet såg hon lätt besviken ut.

"Nathaniel har rätt," muttrade hon. "Vi lär säga det till McGonagall imorgon, så att resten av klassen får reda på det." Harry och Ron instämde. McGonagall hade verkat rätt distraherad på sistone, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på hennes kommande bröllop.

Nathaniel reste sig tvärt upp. "Jag tror jag går och lägger mig," mumlade han innan han gick.

Ron tittade frågande på Hermione och hon ryckte på axlarna. Nathaniel hade betett sig udda sedan de kommit tillbaka till Hogwarts. Hermione misstänkte att han kanske träffade en tjej i smyg, och skämdes när hon kände ett stygn av avundsjuka. Jag har Ron nu, tänkte hon bestämt. Ron var omtänksam, snäll och rolig, men han skulle, rent utseendemässigt, aldrig kunna mäta sig med Nathaniel. Efter sommaren hade hans bleka hy fått en lätt solbränna, och hans kolsvarta hår hade blekts så att han fått mörkbruna slingor. Tack vare en förtrollning som han lärt sig hade hans ögon fått en normalare silvergrå färg, och ormen som slingrade sig runt hans vänstra öga var borta. Tjejerna på Hogwarts jagade honom ständigt, och det var bara en tidsfråga innan han skulle hitta en som han tyckte om. Inte för att hon hade något att säga till om, men hon skulle föredra om tjejen inte kom från Blackfield. Eleverna därifrån hade visat sig vara tio gånger värre än Slytherineleverna, dock inte lika hemska som dödsätarna, nu när Voldemort var borta.

Efter en stund tyckte hon att det var dags att sova. Harry satt redan och halvsov med huvudet på bordet och Hermione kunde alla frågor utantill, om Ron lyckats lära sig något var dock osäkert. Efter att ha skakat liv i Harry gick de mot uppehållsrummet. Hogwarts trappor och korridorer var nästan tomma på elever och om bara några minuter skulle prefekterna börja patrullera korridorerna (det var Rawenclawprefekternas tur).

Harry gäspade. "Hur kan ni vara så pigga?" muttrade han.

"För att vi, till skillnad från dig, sover på nätterna." Ron flinade och puffade Harry med armbågen.

Harry rodnade. "J-Jag har ingen aning om vad du pratar om," haspade han ur sig.

Hermione undvek Rons blick. Om han insåg att det var hans egen syster som höll Harry vaken skulle han troligtvis svimma.

"Jag har nog märkt hur du smyger ut om nätterna. Kan du inte bara berätta vem det är du träffar? Är hon från Gryffindor? Det är säkert någon tjej från Slytherin, det är väl därför du inte berättar? Är det Pasny Parkinson? Nej, det är säkert någon ännu hemskare.." Ron skulle ha fortsatt om inte Harry avbrutit honom.

"Ron, jag har ingen tjej!"

"En kille då?" sa Ron med spelad chock.

"Ron, ärligt talat. Han kanske pluggar om nätterna? Det skulle du också behövt göra, speciellt trolldryckslära." Hermiones kommentar hade fått avsedd effekt, och lett in Ron på en lång klagosång om Snape och hans lektioner.

Nathaniel grinade illa. Det kändes som om någon tryckte ett glödande brännjärn mot hans arm. När han steg in i badrummet på sjätte våningen såg han att Draco redan var där, skakande på golvet. Ljuden han utstötte påminde om en gnällande hund.

"Ta dig samman," muttrade Nathaniel.

Draco tittade upp. Tårarna rann nerför hans kinder och hans ansikte var förvridet av smärta. "Hjälp." Nathaniel kunde knappt höra vad han sa. Han suckade och tog tag i Dracos vänstra arm, så som han tvingats göra flera gånger under terminen. "Tack," muttrade Draco motvilligt. Nathaniel kunde känna hur Draco slappnade av.

"Vi borde gå till sjukhusflygeln," sa Nathaniel för hundraelfte gången.

Draco ryckte till och tittade upp på honom. "Glöm det. Jag tänker inte berätta för någon att jag var dödsätare."

Nathaniel suckade och drog bryskt med sig Draco till väggen. De var inte vänner, långt därifrån, och desto mer tid de tillbringade tillsammans desto säkrare blev Nathaniel att de aldrig skulle bli det. Draco tänkte inte för ett ögonblick på det faktum att Nathaniel kanske inte ville dras med smärtan resten av livet, både hans egen och Dracos. Först efter att han hotat med att sluta hjälpa Draco hade han börjat säga tack.

"Som om de inte redan vet," mumlade Nathaniel och slog sig ner på golvet bredvid Draco. Han blundade och lutade ryggen mot den kalla kakelväggen. Trots att hans arm gjorde fruktansvärt ont lyckades han behålla en oberörd min. Aldrig att han skulle låta en Malfoy se honom i smärta.

"Du är inte mänsklig." Dracos kommentar kändes som ett slag i ansiktet. Har Lucius berättat? "Hur kan du bara sitta där, utan att röra en min?"

Nathaniel lyckades med nöd och näppe undvika att pusta ut av lättnad. "Självkontroll," sa han kort.

"Självkontroll?" muttrade Draco, hans röst dröp av vantro. "Knappast. Det är något fel på dig. Du borde prata med en psykolog."

Han hade faktiskt pratat med en psykolog i början av skolåret. Ministeriet ville försäkra sig om att han inte utgjorde en fara för de andra eleverna. Han är stabil, hade kvinnan som pratat med honom skrivit i ett brev, ett brev som sedan skickats direkt till Scrimgeour. "Ha ha," sa han torrt. "Roligt, Malfoy."

Draco svarade inte utan tittade istället ut genom ett fönster. Solen hade gått ner för länge sedan och utegångsförbudet hade troligtvis börjat gälla. Det fanns dock inget som de kunde göra eftersom Draco vägrade gå till rektorn eller sjukhusflygeln, och deras respektive sovsalar var uteslutna.

"Jag hatar dig."

Nathaniel öppnade ögonen och tittade förvånat på Draco. Bitterheten i hans röst hade inte direkt varit subtil. "Jaha?"

"Jag iakttog dig de få gånger du närvarade på de möten min far höll. Alla respekterade dig. Det var som om du ledde oss, och inte Voldemort. Jag beundrade dig, och så hamnar du i Gryffindor, med Potter!" Harrys namn hade uttalades som om han pratade om något äckligt han klivit i. "Och inte nog med det, du umgås med en smutsskalle som om.." Dracos ansikte blev plötsligt likblekt.

"Du förtjänar inte min hjälp," sa Nathaniel kyligt och reste sig för att gå. Han hade ingen lust att förklara för Draco att den person han beundrat inte var Nathaniel, utan Voldemort själv.

"Nej, snälla," gnydde Draco. Han hade huggit tag i Nathaniels byxben

"Gå till Dumbledore om du vill ha hjälp," muttrade han och drog sig loss från Draco. I dörröppningen blev han dock stående. För bara några månader skulle han inte ha haft något emot att lämna Draco där på badrumsgolvet, men nu när han inte längre påverkades av Voldemort kände han att det var fel. Trots att den blonde pojken var bland de otrevligaste och mest otacksamma personer han mött kunde han inte bara lämna honom när han hade ont.

Med en suck gick han tillbaka och tog tag i Dracos vänstra arm igen. Hans egen smärta ökade påtagligt, men Draco slappnade av. "Vi ska gå till Dumbledore, nu," proklamerade han innan han drog upp Draco från golvet och släpade honom med sig bort mot rektorns kontor.

Draco gjorde sitt bästa för att slingra sig ur Nathaniels grepp, vilket bara resulterade i att greppet runt hans arm hårdnade tills han gnydde igen.

"Släpp mig!"

"Nej." Nathaniel tittade upp på fågelstatyn som markerade ingången till Dumbledores kontor. "Ismöss." Genast började fågeln snurra uppåt, som en skruv. Med ett ryck drog han med sig Draco upp på trappan.

"Varför kan du lösenordet?" Dracos röst hade gått förbi gnällig till något som nästan var plågsamt att lyssna på.

"Jag är här ofta," sa Nathaniel så lugnt han kunde. "Och försök inte skämta om det är du snäll, din humor är urusel."

"Jaså?" Det var rektorn som talat. Han stod redan i dörröppningen, som om han väntat på dem. "Det måste du ha fått från din far, mr Malfoy." En gest med armen visade att de skulle komma in och sätta sig på varsin stol. Dumbledore i pyjamas och nattmössa var en minst sagt märklig syn.

"Förlåt om vi väcker er."

"Ingen fara mr Knightblade," sa rektorn roat. "Snape tog hand om det för en halvtimme sen."

Som på given signal gled en svartklädd figur ut ur skuggan. Snape, självklart, och han höll en flaska i handen som han räckte till Draco. "Drick," sa han bestämt.

Draco slängde en misstänksam blick på flaskan. "Vad är det här?"

"Det är en trolldryck som tar bort smärt.." Snape hann inte avsluta meningen innan Draco tagit två stora klunkar. Hade inte Nathaniel fångat flaskan skulle den ha krossats mot stengolvet. Draco föll ihop som en påse med ben, oförmögen att röra sig.

"En förlamande trolldryck - debilito att döma av färgen - som tar bort all känsel," muttrade Nathaniel och släppte Dracos arm. "Farlig om man tar för stora doser."

"Om du försöker tigga till dig elevhemspoäng.." började Snape med en hotfull ton.

"Ta det lugnt Severus," förmanade Dumbledore. "Nathaniel, jag föreslår att du dricker en klunk. En liten klunk." Han tittade menande på Draco, som för att bekräfta det rektorn sagt åstadkom ett gurglande ljud.

"Nej, tack." Han gav tillbaka flaskan till Snape. "Jag antar att du också känner det?"

"Ja," sa han kort med en ton som inte tillät ytterligare frågor.

Dumbledore harklade sig. "Severus, du bör nog ta mr Malfoy till sjukhusflygeln."

Efter att Snape burit ut Draco satte sig Nathaniel på en av de stolar som stod framför Dumbledores skrivbord. Kontoret var fullt med märkliga grejer som han knappt kunde gissa namnen på. Varje rektor hade bidragit med saker från sin tid, och en del av det skulle ha passat bättre på ett museum.

"Varför?" frågade Nathaniel. "Märket borde ha försvunnit tillsammans med Voldemort."

Dumbledore ställde sig vid ett av fönstren och tittade ut. Det svaga månljuset gjorde att man kunde utskilja både båthuset och Hagrids stuga långt nedanför. "Voldemort är inte borta än," mumlade han utan att vända sig om. "Möjligheten finns att han fortfarande kan använda vissa av sina krafter."

Nathaniel suckade. "Han kommer alltså att bli starkare?"

Dumbledore vände sig om. Ljuset från eldstaden lämnade långa skuggor i rektorns ansikte och förstärkte hans redan allvarliga ansiktsuttryck. "Ja, med all säkerhet." Han lutade sig närmare Nathaniel. "När du känner av honom igen måste du komma till mig, genast."

Han rös. Trots vetskapen om att Voldemort inte var död, bara oförmögen att återvända till sin kropp, hade Nathaniel lyckats inbilla sig att han var fri. Dumbledore hade sagt när, inte om. "Jag ska."

Dumbledore rättade på sig och log. "Bra. Skynda dig tillbaka till uppehållsrummet nu, det är sent." Nathaniel reste sig för att gå. "Är du säker på att du inte vill ha något mot smärtan?" undrade rektorn vänligt.

"Nej. Får jag berätta för Harry? Han borde få veta."

"Det är upp till dig," sa Dumbledore innan Nathaniel gick ut från kontoret och nerför trappan.

Hon suckade högt. Alla hennes saker låg utspridda över hennes säng, hennes koffert var tom. Halsbandet var borta. Hon hade tagit ett bad i prefekternas badrum och lämnat sina kläder och smycken i en prydlig hög på en bänk. Antingen hade halsbandet tagits av narglar eller så hade de andra eleverna roat sig med att sno hennes saker igen. Det andra alternativet var mest troligt eftersom hennes skor och armband försvunnit samtidigt som halsbandet. Egentligen borde hon ha varit tacksam eftersom de lämnat kvar hennes kläder, men halsbandet hade tillhört hennes mor och hon ville ha tillbaka det.

Det var sent, och hon borde lägga sig, men en gnagande känsla i magen sade åt henne att gå ner till badrummet en sista gång, för säkerhets skull. Efter att hon lagt tillbaka allting i sin koffert, och låst den med en formel, gick hon ner till Rawenclaws sällskapsrum och ut genom porträtthålet. Det var ingen som märkte att hon gick.

Hogwarts var vackrast på nätterna, det hade hon alltid tyckt. När hon gick ensam längs de mörka korridorerna kändes skolan mycket större. Korridorerna tycktes sträcka ut sig i oändlighet och i de största rummen försvann taket i mörkret.

Fotsteg längre fram fick henne att tvärstanna. Prefekterna borde ha kommit tillbaka från sina rundor redan. Filch, tänkte hon irriterat. Hon såg sig omkring men det fanns ingenstans att gömma sig. Om hon försökte springa skulle han höra och komma efter henne på en gång. I brist på andra idéer tryckte hon sig mot väggen och hoppades att det skulle vara tillräckligt mörkt för att vaktmästaren inte skulle se henne. När stegen kom närmare slöt hon ögonen. När Filch stod precis framför henne stannade han.

Snälla, snälla se mig inte!

"Umm.. Vad håller du på med?"

Luna blinkade förvånat. Hon hade hört rösten förut, han var kompis med Harry, men hon hade aldrig pratat med honom. Gryffindors slagman, drog hon sig till minnes. "Gömmer mig." Hans konturer var knappt synliga i mörkret.

"Du syns" sa han roat samtidigt som han gjorde en gest mot hennes huvud. Hon hade helt glömt det självlysande hårbandet.

När hon sträckte upp trollstaven för att släcka det orangea ljuset började han skratta. Snart skulle han troligtvis säga något otrevligt.. Eller så kanske han skulle låta bli, eftersom han var kompis med Harry. Luna stirrade förvånat när han höll fram handen. Efter att tafatt ha stoppat ner trollstaven i fickan tog hon hans hand och skakade den. "Luna Lovegood," sa hon artigt. Det kändes fruktansvärt formellt att skaka hand.

"Nathaniel Knightblade. Trevligt att träffas. Du är vän med Ginny, eller hur?"

Om han var kompis med Harry var det väl bara naturligt att han kände Ginny också. "Ja, vi är vänner."

"Va trevligt." Han lät inte ironisk. "Varför är du uppe så sent?"

"Jag letar efter mitt halsband."

"Och dina skor?" sa han med en frågande blick på hennes nakna fötter.

"Dem också."

"Vill du ha hjälp?"

Erbjöd han sig att hjälpa henne? Vanligtvis så brukade ingen hjälpa henne att leta, inte ens Ginny. De visste att grejerna bara skulle försvinna igen i alla fall. "Du har väl viktigare saker för dig?"

Han ryckte på axlarna. "Nej, faktiskt inte. Testat accio?"

"Nej, det brukar inte funka," mumlade hon, medveten om att hennes formler gick fel rätt ofta.

Han höll ut handen med handflatan uppåt. "Accio Lunas skor!" Ingenting hände.

"Du måste veta hur skorna ser ut för att kunna.." plötsligt hördes ett skrammel från det håll Nathaniel kommit.

"Skor på ingång." Problemet var bara att det inte var ett par skor som kom farandes mot dem, utan ett dussin. De landade i en hög vid hans fötter. "Hoppsan," mumlade han. "Ser du dem du letade efter?"

"Lumos." Toppen på Lunas trollstav sken upp. Det paret hon letade efter var faktiskt där, tillsammans med flera andra skor som försvunnit under åren. Hon satte på sig skorna. "Tack."

"Ingen orsak. Vad var det för halsband du letade efter?"

"Det var min mammas," mumlade hon och började knyta ihop skosnörena på alla skor, så att de skulle bli lättare att bära. "En silverkedja med en blå sten på."

Nathaniel sträckte ut handen igen. "Accio Lunas försvunna halsband!" Den här gången gick det bättre, bara två halsband landade i hans hand. Han räckte dem mot Luna och hon ryckte snabbt åt sig rätt halsband. "Jag antar att det var rätt?" Han log ett stort, kritvitt leende.

Hon nickade tacksamt. "Det andra halsbandet är inte mitt."

Han stirrade på halsbandet. "Antar att jag får lägga den i 'upphittat' lådan."

"Ja.." Hon sneglade försiktigt upp på hans ansikte. Han var väldigt vacker.

"Vad är det?" frågade han vänligt.

Luna tittade snabbt ner på sina fötter. "Det börjar bli sent. Tack för hjälpen!" Med snabba steg gick hon tillbaka längs korridoren, med skokedjan över axeln.

"Vänta, Luna!"

Hon vände sig förvånat om. "Ja?"

Ljuset från hennes trollstav speglades i hans ögon, de såg nästan ut att vara gjorda av silver. "Du gör ett jätte bra jobb som quidditchkommentator." Han vände sig om och började gå. "Godnatt!" ropade han över axeln innan han rundade ett hörn och försvann.

"Godnatt," mumlade hon med ett leende. Det var första gången någon sagt det till henne.