Sammanfattning: Efter HBP. Ron och Harry letar efter horrokruxer och Hermione är kvar på Hogwarts för att hjälpa Ordern göra det säkert för de andra eleverna. Draco tvingas av Snape att bo på Hogwarts för hans egen säkerhet, men han kan inte lämna rummet han placeras i; Grangers rum. Hermione är den enda som får den här informationen, så hon och Malfoy delar det lilla utrymmet, och Draco försöker undvika vansinne medan han blir alltmer isolerad med bara Smutsskallen som sällskap. Någonting måste ge efter...
Moget innehåll och teman, och stötande språk.
Disclaimer: All rights go to Bex-chan, the writer of this story. I have tried to stay as close to the original as possible, but as always when you translate from one language to another, there will be minor changes due to differences in expressions, sentence structure etc. However, the base of the story is unchanged.
Disclaimer: Alla rättigheter går till Bex-chan, författaren av den här berättelsen. Jag har försökt hålla mig så nära som möjligt till originalet, men som alltid när man översätter från ett språk till ett annat, blir det små skillnader på grund av olikheter i uttryck, meningsuppbyggnad o.s.v. Men, berättelsen är i grund och botten oförändrad.
ISOLERAD
~.~
Kapitel 1: Fristad
.
Människor sa ofta att i oroliga tider, lärde man sig att uppskatta det lilla. Poetiska och originella saker som solnedgångar, fågelsång och de varierande färgerna på nätta blommor.
Hermione kunde med säkerhet berätta för de människorna att allt det var skitsnack.
Skitsnack, skitsnack, skitsnack.
Solnedgångar var i stort sett likadana varje gång, skrikande fåglar var faktiskt väldigt irriterande och gav henne huvudvärk, och hon kunde inte bry sig mindre om färgskiftningar och toner på blommor. De skulle ändå dö allihop; vissnade till fula, skrynkliga former. Särskilt som vintern hade börjat kväva livet ur världen.
Eleverna på Hogwarts drunknade i melankoli. Allihop.
Eller rättare sagt, de som hade fått komma tillbaka.
Hon hade räknat ut att det var strax över en fjärdedel av det vanliga antalet elever, och alla var rädda; strykandes längs de ödsliga korridorerna med dystra miner och viskande röster. Men lektionerna hölls fortfarande, liksom Quidditch-matcherna och andra tillställningar, även om det var bländande uppenbart att eleverna hade förlorat viljan att tävla, umgås och till och med att lära.
McGonagall gjorde sitt bästa för att hålla allt konsekvent och välbekant, men det var lönlöst. Hogwarts var en låtsasskola nu; bara ett skal av uråldriga murar som människor en gång trott varit säkra. Men det var såklart skitsnack det också.
Den var den första oktober, vilket betydde att Hermione bara hade varit tillbaka på skolan i några veckor, men det kändes längre. Det betydde också att Dumbledore hade varit död i exakt fem månader. Nej, Hogwarts var definitivt inte säkert, och alla visste det. Dödsätarna hade brutit sig in i skolan, tack vare Draco jävla Malfoy, och sen hade Snape mördat den mest briljanta mannen hon någonsin skulle få lära känna.
Voldemort var tillbaka. Tja, han hade varit tillbaka i några år nu, men plågan av hans återkomst blev värre och mer hotfull för varje dag som gick. Hon var livrädd. Ja. Åt helvete med stereotyperna som följde med hennes Gryffindor-färger, ibland var det förnuftigt att vara rädd.
Det hjälpte inte heller att hennes två så kallade bästa vänner hade lämnat henne ensam. Ja, Harry och Ron traskade runt i hela landet och letade efter horrokruxer. Utan henne. Hon visste inte hur tankegångarna hade gått i det beslutet men det hade varit Lupins förslag. Hon älskade sina vänner djupt, men om hon hade rätt hade Harry antagligen ett mentalt sammanbrott varje timme och Ron snubblade säkert över sina egna fötter.
Hon visste att det inte hade varit deras beslut, men hon kunde inte hjälpa att känna ilskan som hade grävt sig in i hennes hjärna. De hade åtminstone varandra.
Hon hade lämnats kvar här för att hjälpa McGonagall förvandla Hogwarts till en tillflyktsort. En säker plats. Det fanns några få andra Ordensmedlemmar här, som Seamus och Dean, och Ginny hjälpte de andra professorerna. Den yngsta Weaslyn var snäll och så, men hon kunde inte fylla tomrummet som pojkarna hade lämnat henne med. För det mesta kände sig Hermione helt ensam.
Hon hade såklart blivit tilldelad titeln Översteprefekt, kanske för att hon skulle kunna ha ett eget rum att hjälpa till med Orderns planer i. Eller för att hon skulle ha friheten att låsa in sig själv i biblioteket om nätterna med förhoppningarna om att kunna hjälpa till. Eller kanske det var för att hon var den berömda Harry Potters bästa vän, och förväntades vara en symbol för hopp hos de eländiga själarna som hemsökte Hogwarts. Vilket det än var, var hon glad att kunna hjälpa till, men hon hade hellre stannat med Ron och Harry.
Michael Corner var också Översteprefekt, men hon hade inte fått reda på varför just han blivit utvald. Antagligen var det bara för att han varit prefekt och medlem i Dumbledores armé, men hon tvivlade på att han gjorde speciellt mycket för att förbereda Ordern. Hon kunde fråga honom förstås eller försöka prata med någon av de andra eleverna, men den enda personen som hon faktiskt pratade med numera var McGonagall. Hon var för upptagen… för försjunken i sin desperation att hjälpa till.
Hennes Översteprefekt- sovsal kändes tom. Urholkad.
Nära Gryffindortornet, där fanns hennes sovrum, ett litet kök och vardagsrum, badrummet och ännu ett sovrum. Ett sovrum som Harry antagligen skulle ha bott i om han också valts till Översteprefekt. Corner hade sin egen sovsal nära Ravenclawtornet, och för det var hon tacksam. Om hon skulle vara arg och orolig över tillståndet i världen, ville hon inte att någon annan än Harry och Ron skulle veta om det.
Men, som hon noterat så många gånger, de var inte här. De skickade henne ett brev varannan vecka, försiktiga med att inte skicka fler ugglor ifall Voldemort skulle bli underrättad om deras horrokruxjakt.
Så, ja. Allt var dåligt. Riktigt dåligt.
Så dåligt att orden framför henne bara gled över hjärnan och undkom hennes uppmärksamhet. Det hade varit strax efter midnatt när hon hade hasat sig till biblioteket för att forska om horrokruxer igen, pådriven av hennes passionerade insomnia.
Klockan var minst två på morgonen nu. Platsen var uppenbarligen tom, och bara den svaga glöden av hennes Lumos gav någon som helst indikation till liv i labyrinten av bokhyllor. Hon gnuggade sina trötta ögon och försökte fokusera på de suddiga bokstäverna och formerna, men det var svårt.
"Okej," mumlade hon för sig själv och följde meningen med pekfingret för att fokusera blicken. "Den första kända trollkarlen att skapa en horrokrux var Herpo den Otäcke, och de kan bara bli…"
Fan…
Hon hade redan läst den meningen två gånger.
.
.
"Du är sinnessjuk," spottade han skarpt och stannade. "Jag vet inte vilken av dina galna trolldrycker du har hällt i dig, men det finns inte en chans att jag går tillbaka dit."
"Och jag antar att du har en bättre idé?" Snape vände sig långsamt om mot sin följeslagare och betraktade den unge mannen otåligt.
"Har du glömt vad vi gjorde där?" undrade han och reste sin hand som skakade av ilska för att peka på den svagt upplysta skolan. "Jag blir dödad omedelbart om jag så mycket som sätter en fot på det där stället!"
"Vi har inte tid för de här diskussionerna, Draco," den före detta professorn hånlog och tog tag i den yngre trollkarlens krage. "Jag avlade en ed att skydda dig och det här är den enda platsen där du kommer vara säker-"
"Försvinn från mig!" fräste han och försökte krångla sig ur greppet medan Snape marscherade mot Hogwarts. Han försökte gräva ner hälarna i marken och bända upp greppet om sina rock, men det var förgäves. "Din jävla blodförrädare!"
Snape saktade ner och justerade greppet om Dracos kläder för att kunna föra deras ansikten nära varandra. Hans ansikte visade ingenting, men Malfoy kände sig plötsligt varsam om den farliga blicken i trollkarlens ögon, men han ryggade inte tillbaka. Han var en blodförrädare. Punkt.
Snape och han själv hade hållit sig gömda de senaste månaderna efter… händelserna i astronomitornet. Draco var inte dum. Han visste att hans misslyckande skulle få konsekvenser, men han hade aldrig kunnat föreställa sig omfattningen av dem. Mörkrets herre ville se honom död.
Han hade inte talat med sina föräldrar sen händelsen, och han visste inte vad som hade hänt dem. Han hade knappt varit utanför det skjul på Shetlandsöarna som varit hans hem, det enda sällskapet bestående av den flottiga och kusliga mannen som just nu stirrade med tortyr i blicken på honom. Och han hade ett pris på sitt huvud. Båda sidorna ville ha honom död. Perfekt.
Och då hade Snape berättat för honom att han var spion; att han förrått de alla och var en av dem. Draco hade spytt upp de knappt smälta matresterna de lyckats rädda den dagen och spenderat resten av kvällen med att försöka fly från deras skotska gömställe.
Men vart skulle han ta vägen?
Om det inte varit för det faktum att Voldemort ville ha honom Avadad snart som möjligt skulle han ha avslöjat den där hemligheten för egen vinning. Men han hade ingen plats hos dödsätarna längre, vilket gjorde honom rejält irriterad; tvingad att följa blodförrädaren som berättat att han inte längre kunde skydda honom.
Helvete.
Och nu hade han tagit honom till Hogwarts.
Han hade försökt ställa frågor om till vilken utsträckning Snape var inblandad i Ordern, men den jäveln hade karaktärsenligt gett honom minimalt med information. Draco hade undrat om inte galenskapen hade kommit ikapp den äldre mannen; att hela spionkonceptet var hysteriskt babbel från en vansinnig. Han hade trots allt mördat Dumbledore. Men varför hade han då tagit honom till Hogwarts om han inte hade haft något slags inflytande över McGonagall och Ordern?
Alla frågorna och oron bultade mot hans tinning och dunkade med ekande påminnelser i hans öron. Men han hade inga svar. Inga löften. Ingenting. Han var fast i en värkande limbo och undrade när allting hade blivit så komplicerat.
Fem månader i ett skrangligt skjul på en avlägsen Shetlandsö, med bara bräkandet av får att bryta tystnaden, hade lämnat honom mer än bara lite… spänd. Självklart hjälpte det inte att ha världens mäktigaste trollkarl jagandes efter ens lik.
Vilken skitvecka. Skitmånad. Skitår.
"Jag försöker skydda dig, Draco", snäste den lömske mannen och hårdnade sitt grepp om Dracos rock. "Det här är den enda platsen som du kommer vara säker-"
"Jag kommer inte vara säker här," morrade den blonde med äcklad min. "Jag är deras jävla fiende-"
"Du är en fiende till båda sidorna nu," påpekade Snape och fortsatte gå mot Hogwarts, släpandes på Malfoys arvinge. "Men den här sidan är minst trolig att döda dig. Professor McGonagall har redan gått med på detta."
"Dumma kossa," röt Draco och förtjänade en kvävande ryck. "Så jag ska anförtro min säkerhet till den där galna haggan?"
"Du har inget val."
Hans protester avbröts.
.
.
Hon huttrade.
Hösten hade smugit sig fram till slottet för fort och den öste sin kyla på hennes nacke. Hennes andedräkt lämnade munnen i glänsande moln och hon greppade tyget på sin tröja för att skydda sina fingrar.
Hermione hoppade till när hon hörde biblioteksdörren öppnas, följt av lunkande steg. Hon tog sin trollstav, avslutade tyst sin Lumos-trollformel och lyssnade noga på de inkräktande dunsarna mot golvbrädorna. Hon andades så tyst som möjligt och lyckades resa sig från stolen helt ljudlöst. Hon kikade genom mellanrummen i bokhyllorna, sökande efter en skymt av något som inte var som vanligt. Skuggorna förenades till enda en massa av svart, så hon koncentrerade sig på ljuden. Vem det än var dröjde fortfarande vid dörren men rörde sig sakta längre in i biblioteket. Hennes hand spändes kring staven.
"Miss Granger?" ropade en välkänd röst och hon slappnade av i axlarna. "Är du här?"
"Lumos," suckade häxan, hennes fötter följde den vänliga rösten. "Här är jag Professor Snigelhorn."
"Åh, där är du," den nerviga mannen log när han fick syn på henne. "Vet du, vi har letat överallt efter dig. Du borde inte vara ute så här sent, även om du är Översteprefekt."
"Är allt som det ska?" undrade hon och ignorerade hans kommentar.
"Professor McGonagall vill prata med dig", svarade han enkelt och ledde henne ut ur biblioteket. "Hon är på sitt kontor."
"Är någonting på tok?" hennes ögonbryn rynkades bekymrat. Varför behövde McGonagall henne klockan två på morgonen?
"Jag vet inte riktigt vad som är på gång, Miss Granger," erkände han med en harmlös axelryckning. "Jag är säker på att allt är som det ska, annars skulle vi ha blivit informerade."
"Jag antar det," nickade hon frånvarande och stack ner händerna i fickorna. "Det verkar bara lite konstigt."
"I tider som dessa, Miss Granger," andades han, och hon kunde höra hur trött mannen var. De var alla så trötta. "Är jag förvånad över att du fortfarande kan se saker som konstiga."
"Du har en poäng."
"Jag går med dig till kontoret," berättade han för henne med en röst som kraxade av utmattning. "Vill du att jag väntar utanför så att jag säkert kan ta dig till din sovsal?"
"Det är inte nödvändigt," avvisade hon honom med en lätt skakning på huvudet. "Mitt rum är bara en kort promenad från McGonagalls kontor. Dessutom ser du väldigt trött ut, Sir."
"Jag blev väckt ganska abrupt," erkände han och dolde en gäspning i sin ärm. "Men du satt och läst i biblioteket. Sover du som du ska, Miss Granger?"
"Bra nog," ljög hon.
"Får jag lov att rekommendera lite Drömlös Sömndryck," föreslog han och gav henne en menande blick. "Jag kan brygga lite åt dig imorgon?"
"Nej, tack," hon gav honom ett blekt leende. "Jag har lite mugglarsömnpiller som jag kan ta om jag verkligen behöver det, men jag mår bra Professorn. På riktigt."
"Om du säger det, Miss Granger," han mjuknade och stannade när de nådde dörren till passagen som skulle ta henne till McGonagalls kontor. "Då lämnar jag dig här."
"Tack, Professor Snigelhorn," nickade hon artigt och väntade tills trollkarlen hade försvunnit i korridoren innan hon mumlade lösenordet. "Randig katt."
.
.
Draco satt i en alldeles för stor fåtölj och gnisslade tänder och tuggade på sin tunga. De två professorerna käbblade framför honom och det hade tagit all hans självkontroll att inte skrika på dem. Om inte McGonagall defensivt hade greppat sin stav, hade han antagligen kastat en besvärjelse på dem, eller i alla fall uttalat några tystnadsbesvärjelser för att blockera deras raspiga röster.
"Jag gick med på att träffa dig, Severus," sa häxan skarpt. "Jag har inte lovat att han faktiskt skulle få stanna här."
"Det finns ingen annan plats," konstaterade Snape lugnt och vände sin blick mot Draco ett ögonblick. "Om Mörkrets herre hittar honom kommer han bli dödad, Minerva."
"Och du förväntar dig att jag ska försätta de andra eleverna i fara?" fräste hon, hennes skotska accent var stark och påminde Draco om sin hemska vistelse i norr. Alltid undangömd…
"Du försöker skydda eleverna," sa den buttra trollkarlen. "Han behöver beskyddas mer än någon annan-"
"Den pojken är anledningen till att den här platsen blev attackerad!" skrek hon och pekade anklagande på honom. "Den pojken-"
"Är ett barn," avbröt Snape och ignorerade den förnärmade grymtningen från den annars tysta tonåringen. "Han blev förledd, Minerva."
Dracos ögon sköt upp vid de orden och han betraktade den man som han en gång litat på med varsam skepsis. Det kändes underligt och förnedrande att bli försvarad av någon han nu avskydde.
"Han visste vad han höll på med," sa rektorn tyst, hennes försiktiga ton var tillbaka. "Och om han inte varit så dåraktig hade saker sett annorlunda ut-"
"Mörkrets herre skulle ändå varit ett hot," resonerade han lugnt, "Du vet att Albus-"
"Du skulle bara våga att muta mig med minnet av honom!" varnade hon medan hennes röst steg till en decibel som till och med plågade hennes egna öron. "Du skulle bara våga, Severus-"
"Du vet att jag har rätt," sa han med en subtil kraft. "Du vet mycket väl hur fast besluten han var om att inte Draco skulle följa… den vägen."
Malfoys arvinge kände sin käke falla. De oundvikliga frågorna svämmade över hans hjärna för fort och han väste luften mellan sina tänder. Hade den gamla idioten haft ett intresse av honom? Hade han velat hålla honom borta från den mörka vägen? Och Snape visste om det? Bara fler hemligheter; fler skärvor i hans hjärna.
"Vad i helvete-"
"Jag varnade dig att hålla din mun stängd," sa Snape släpigt utan att ens bry sig om att snegla på honom. "Minerva, du vet att Albus hade låtit honom stanna-"
"Jaja", suckade hon och masserade sin panna med rynkiga fingrar. "Albus välvilja kan ses som hans undergång, bredvid hans vilja att se det goda i varje människa."
Snape utstötte ett ljud av överensstämmelse. "Det må hända," mumlade han tyst. "Jag håller på att få slut på tid. Han behöver en plats långt ifrån Mörkrets herre."
Den gamla häxan spände sina läppar och flyttade sin visa blick för att studera den yngsta i rummet. Draco försökte hålla kvar sin blick men kom på sig själv med att stirra ner i sitt knä, hans ögonlock var tunga av utmattning. Han hade inte lyckats få en enda hyfsad nattsömn sen natten den första juni, fyra dagar före hans sjuttonårsdag. Kalla det kylan som krupit in i sprickorna på deras gömställe eller den smärtsamma hunger han plågats av i fem månader, eller kanske de bräckliga kvarlevorna av hans samvete.
Sömn var en bortglömd lyx, precis som en riktig måltid. Och en säng. Och en dusch. Och värme…
"Nåväl," mumlade McGonagall till slut och höll sitt huvud lite högre när hon pratade. "Han får stanna. Men jag har mina villkor, Mr Malfoy, och om något av de bryts, kommer du få klara dig själv."
Draco tittade sakta upp för att betrakta kvinnan med en irriterad blick. Vem var hon att sätta upp en lista med regler? Som om hon gjorde honom någon slags tjänst. Han ville inte vara här. Han behövde inte hennes jävla hjälp. Hon kunde stoppa upp det i…
"Din stav, Mr Malfoy," krävde hon lugnt och sträckte ut handen.
Han fnös. "Dra åt helvete," muttrade han kallt, men han kände något röra sig i sidan och han såg med sina vansinniga ögon hur hans stav lämnade fickan och landade i hennes hand.
"Du kommer inte få tillåtelse att delta i några lektioner med de andra eleverna," sa hon skarpt. "Jag skulle tro att anledningarna är ganska självklara. Du ska förbli osedd, och jag är säker på att du inte skulle bli välkomnad av de andra eleverna ändå."
Han himlade med ögonen. Han hatade människor som kände det nödvändigt att säga det uppenbara.
"Du ska inte lämna rummet som du blir tilldelad," fortsatte hon raskt, hennes mun hopsnörpt av stress. "Om du tar ett steg utanför Hogwarts kommer du inte komma in igen. Någonsin."
Draco gned sin haka och tittade på Snape som betraktade honom med det vanliga otåliga stirrandet. Han ville be dem båda att dra åt helvete; att sköta sitt eget, men han visste att det här erbjudandet inte var valfritt. Han påminde sig själv igen att han inte hade någonstans att ta vägen. Så det var det. Ännu en plats han inte kunde lämna. Ännu ett förstånds- tömmande fängelse. Merlin, hjälp honom att rädda sitt sinne.
"Kommer han stanna här?" frågade Snape, och avbröt tystnaden. "Med dig?"
"Jag har alldeles för mycket att göra för att agera förkläde, Severus," förklarade häxan korthuggen ton. "Jag har tänkt att någon annan ska se efter honom."
Snape rynkade pannan. "Snigelhorn?" gissade han. "En av professorerna?"
"Du vet själv att de inte skulle ha tid för det,"svarade hon med ett höjt ögonbryn. "Med tanke på omständigheterna, Severus, finns det bara en handfull människor som jag litar helt och fullt på, och om du vill att Mr Malfoys tillhåll ska förbli hemligt, kommer han att vara hos Miss Granger."
Dracos ögon fördubblades i storlek och hans mun blev torr. "Den jävla Smutsskallen-"
"Det skulle vara klokt att vårda ditt språk, Mr Malfoy," hotade hon med en skarp ton. "Jag tror jag har klargjort att ditt uppehälle här är villkorligt-"
"Tror du det är säkert att stoppa in mig i ett rum med henne?" ifrågasatte han med en tvivlande min. "Om det är någon annan än Mörkrets herre som vill se mig död, så är det Smutsskallen-"
"Du ska inte använda det ordet mer," upprepade häxan med ett varnande finger. "Jag är säker på att Miss Granger kommer hantera den här… situationen moget."
Draco utstötte ett glädjelöst skratt och skakade på huvudet. "Du är ju helt rubbad."
"Ja tydligen," instämde hon. "Men om jag var du skulle jag inte uppmuntra mig att tänka om om det här beslutet."
Han blängde med smala ögon och vände sig mot Snape med ett uttryck som visade ren avsky. "Är det här uppfattning av skydd?" spottade han mellan sina blottade tänder. "Att överlämna mig till de här dårarna-"
"Nu är det nog," tystade han honom stilla medan han behöll sin nyfikna blick på McGonagall. "Är du säker på att Miss Granger är det klokaste alternativet, Minerva?"
"Hon är det enda alternativet," konstaterade hon bestämt. "Hon är den enda eleven som jag helt litar på."
"Men någon av professorerna skulle väl vara mer lämplig."
"Professorerna har nog att göra med att hålla ett öga på de andra eleverna," sa rektorn med en udd av otålighet. "Miss Granger är fullt kapabel och hon råkar även ha ett extra rum i sin sovsal-"
"Det här är ett skämt," morrade Draco och rynkade näsan av förakt. "Jag vägrar att bo med den där-"
"Jag kommer inte säga åt dig att hålla mun en gång till," hånlog Snape och tog ett långt kliv för att slå till honom i bakhuvudet.
"Du ska göra som du blir tillsagd, Mr Malfoy," varnade häxan stelt. "Du kommer bara få ett erbjudande från oss och sen får du klara dig själv."
Han kände en längtan efter att utmana häxan stiga i hans strupe, kittla hans halsmandlar, men han var så utmattad. Hogwarts var så mycket varmare än skjulet och värmen var som ett lugnande medel. Plyschstolen absorberade honom, hur mycket han än försökte ignorera det. Lukten av mat dröjde kvar i luften också, och det gjorde förrädiska saker med hans tomma mage.
"Ska jag se din tystnad som att du accepterar vårt erbjudande?"
Erbjudande. Han frustade. Det var inte ett erbjudande hon gav honom, och alla i rummet visste om det. Det var ett ultimatum. Stanna hos fienden eller riskera att dö. Viljan att leva besegrade nätt och jämt hans stolthet. Okej då, låt dem mata honom och förse honom med ett uråldrigt tak över huvudet. Han föräldrar skulle leta efter honom. Hans far skulle övertala Mörkrets herre att ha överseende med hans… missöde. Kanske.
"Han accepterar," Snape talade för honom och gav sin före detta elev en sträng blick som utmanade honom att protestera.
"Så skall ske," suckade McGonagall med all fruktan av en demon-köpslådd själ. "Har du några ägodelar?"
Hans blick föll till sitt knä igen. Det enkla svaret var nej. Nej, han hade inte en enda jävla tillhörighet att kalla sin egen. Bara de slitna kläder som flertalet gånger blivit piskade och som han haft på sig sen den där natten, och en uppsättning klädnader som han fått av Snape. Han var avskalad från alla tecken på rikedom; de symboler som representerade hans ökända arv, och han hatade det.
"Nej," spottade han snabbt och stängde ögonen.
"Då ska jag se till att husalferna plockar fram något åt dig," sa hon utan att hennes röst blev mjukare. "Jag ska se till att de skickas till Miss Grangers rum någon gång imorgon."
"Och Miss Granger har gått med på det här arrangemanget?" frågade den äldre trollkarlen med skeptisk röst.
"Inte än."
Dracos gyllene ögonbryn sköt högt upp på hans panna. Inte än? Kvinnan grävde hans grav fortare än Voldemort.
.
.
Hon drog sina ångestbitna fingertoppar över de gamla tegelstenarna medan hon drog sina fötter nedför korridoren, hennes andra hand höll hårt i den glödande staven för att visa vägen. Hon hade klurat ut varför McGonagall tillkallat henne nu. Det fanns bara ett alternativ.
Dåliga nyheter.
Någon hade dött. Eller blivit skadad. Kanske hade Harry och Rons planer blivit upptäckta. Kanske var skolan under ännu ett hot. Eller så hade Voldemort hittar Orderns huvudkvarter.
Det fanns hundratals möjligheter, och alla var dåliga.
Hon sörjde sin optimism; önskade att den inte hade blivit stulen av astronomitornets mörka minne och avsaknaden av hennes bästa vänner. Hennes sorgsna tankar om den natten avbröts när McGonagalls förvridna röst letade sig fram i passagen, och just som ekot avtog, anslöt sig en annan röst till hennes. En manlig röst.
Hennes grepp om trollstaven hårdnade och hon skyndade på stegen, ljudet av hennes fotsteg lät högt bland akustiken. Hon kunde inte utskilja ord eller ens om det kanske var en tredje röst som vibrerade längs väggarna nu. Med ett ryck med staven och ett viskande av lösenordet igen smällde den tjocka dörren upp. Hennes ögon vidgades när hon tog in scenen.
Snape. Här. På Hogwarts.
Hon lade inte ens märke till Malfoy.
Tre huvuden rycktes mot henne, men hon såg bara ett. Han. Mannen som dödat den bästa mannen hon nånsin träffat. Hon kände lågor slå ut i sitt bröst.
"Du," andades hon, hennes ansiktsuttryck sträcktes ut av chock för ett ögonblick innan de ilskan drog rynkor i hennes ansikte. Hennes stavarm sträcktes ut med en upprörd knäpp i armbågen och hennes ögon blev farligt smala. "Impedimenta!"
Han blockerade hennes trollformel obesvärat, och det gjorde henne ännu argare. Häxans vrede bultade i hennes öronen och tystade McGonagalls begäran att hon skulle lugna sig. Hennes magi bultade i fingertopparna, redo för hämnd. Hon skött iväg en lamslagningsbesvärjelse, men den blev avledd precis som den förra attacken.
Draco studerade duellen i tystnad med sina beräknande ögon, undrande varför Snape deltog i den överhuvudtaget. En snabb petrificus skulle sätta den fjäskiga Smutsskallen på plats. Hon hade inte lagt märke till honom; hade inte en enda gång slitit blicken från den andra trollkarlen. Han skulle ha satsat hela sin familjeförmögenhet på att hennes lilla raseriutbrott knappast skulle lugna henne om hon såg honom.
Snape betraktade flickan lugnt och sköt en tyst avväpningsbesvärjelse åt hennes håll och beslöt att det var bäst att avsluta det innan det gick överstyr. Han höjde ett imponerat ögonbryn när det inte fick någon effekt och vacklade när ännu en av hennes trollformler fick honom att snubbla till. Hon hade övat. När hade hon lärt sig tysta skyddsbesvärjelser?
"Nu är det nog!" McGonagall försökte blanda sig i, men Hermiones ögon rörde sig knapp mot kvinnan. "Miss Granger, lugna ner dig och låt mig förklara-"
Den unga häxan blinkade inte ens. "Confrin-"
Hennes stav flög ur hennes hand och hennes förvirrade och svikna blick förflyttades till rektorn. Hon kände förtrollade rep slingras runt henne för att förhindra henne att röra sig, och frustrerade tårar släntrade nerför kinderna. Den äldre häxan gav henne en ursäktande blick innan hon ryckte i sin trollstav igen, och Hermione kände sina fötter lämna golvet innan hon flög bakåt, in i en garderob.
Dörren stängdes efter henne med en tvär smäll, och hon förblev stilla i mörkret för ett ögonblick innan hon började kämpa med allt hon hade och skrek tills hennes hals kändes som om den var avskalad med blekmedel. Varför gjorde McGonagall så här? Hon hostade på en kränkt snyftning och svalde skriken som fastnat i luftröret.
Vad i helvete var det som pågick?
På andra sidan dörren sjönk Draco tillbaka ner i stolen och himlade med ögonen. Han tittade på de båda professorerna medan de delade en tvivlande blick och motstod impulsen att skaka på huvudet eller skratta åt deras dumhet. Hur kunde de bli förvånade över hennes reaktion? Han var verkligen omringad av idioter.
"Tja," kommenterade han med raspig men sarkastisk röst. "Det där gick ju bra."
