kooorta kapitel, jag vet! men det skulle vara väldigt skojjigt om någon kommenterade . WHIHOJ, skulle jag säga då! ;D

Amanda Hawkins skrattade och log stort mot sin pojke.

"Liam, din busunge! Nu lämnar du tillbaka Joels byxor medetsamma!"

Men Liam, som var en pojke i tioårsåldern med rufsigt mörkt brunt hår, snickarbyxor och rosiga kinder verkade ha andra planer. Han skrattade högt och gällt och kastade med byxorna framför ögonen på sin bror. Joel var väldigt lik Liam, men med smalare ansikte och mer rena drag. Han satt stelt på sin säng mitt emot sin bror med händerna i hakan.

"Kom an och ta dom då, fegis!" skrek Liam och hoppade upp och ner på sin knakande järnsäng. Amanda, som bar ett stort rutigt förkläde och hade ett moderligt utseende skrattade igen.

"Ja, ta dom då, Joel!" sa hon.

Men Joel rörde sig inte. Han stirrade bara trött ut genom fönstret. Deras mamma suckade åt de både pojkarna och gick ut ur rummet. Liam hoppade ner från sängen och gick fram till fönstret med Joels blick i nacken.

"Vad ska du göra?" pep han.

"Ingenting, ingenting!" sa han med långsam röst. Han öppnade fönstret och slängde ut byxorna. Sedan vände han sig om med ett stort pojkgrin på läpparna som om han verkligen förväntade sig att Joel skulle börja skrika. Men det gjorde han inte. Han grymtade inte ens eller såg irriterad ut. Pojken bara reste sig upp, rättade till sina snickarbyxor och lämnade rummet.

Byxorna hade hamnat i tunnan som allt regnvatten rinner ner i. Joel plockade upp dom och kramade ur dom. Sedan vände han sig om mot skogen. Stammarna stod täta och marken var täckt av vita små blad som ständigt regnade ner från trädkronorna. Den sötaktiga doften var vårlik och fåglarna sjöng idylliskt. Men inget av detta gav intryck på pojken. Han förblev stillastående med ett par droppande byxor i händerna och ett outgrundligt uttryck.

"Middag!" ropade Amanda inifrån huset.

Köket var stort, lantigt och ljust. Där fanns vedspis, en huggkubbe i ett hörn och ett stort bord. Pojkarna satte sig ner bredvid varandra, Liam med en illvillig blick och Joel helt uttryckslöst. Amanda ställde fram var sin tallrik med två pannkakor på åt dom båda, och några minuter senare kom fadern in genom en dörr. Han var lång, kortklippt och bar kostym. Ansiktsdragen var lika rena som Joels förutom hakan som var en aning kraftig.

Han kastade en snabb blick på de våta byxorna som låg på golvet bredvid Joels stol.

"Vad har du gjort med dina byxor, Joel?" undrade han och satte sig ner för att också bli serverad pannkakor (fem stycken).

"Tappade dom i vattentunna, far." Sa Joel uttryckslöst och tog en bit pannkaka.

"Du får vara försiktigare."

Efter maten skulle pojkarna hjälpa till med disken och sedan var det snart läggdags.

En vecka senare var det pojkarnas elvaårsdag. Liam var väldigt entusiastisk över vad han skulle tänkas få medan Joel var ganska likgiltig med det hela. På morgonen väcktes de av fadern, det var en klar och ljummen söndag. Han skakade båda pojkarna till liv. De gäspade och gnuggade sig i ögonen.

"God morgon, mina älsklingar," log fadern.

"God morgon far!" ropade Liam och hoppade ur sin säng. Han sprang fram till fönstret. "Det är underbart väder, Joel!"

"Jag kommer, jag kommer," muttrade Joel och reste sig upp ur sängen. Han gick fram till sin tvillingbror. Det var faktiskt underbart väder. Solen sken starkt och den smaragdgröna gräsmattan bländade dem nästan. Träden stod i blom.

"Kommer ni pojkar, så får ni se vad vi har till er!" sade fadern entusiastisk. Joel och Liam sprang ut ur rummet och nerför trappan. Där, på det oslipade köksbordet låg fyra stycken presenter i två högar. Amanda som just torkade av sig på sitt förkläde pekade på två skålar gröt.

"Ät först, så får ni öppna sedan." Hon log mot sin man och gick fram och la armen om honom. Han log tillbaka.

Liam lutade sig fram över sin grötskål och skyfflade i sig. Blicken hade han fäst vid paketen.

"Vilken hög tror du är din, Joel?"

"Jag har ingen aning. Kanske den vänstra," sa Joel. Han åt också snabbt. När de ätit klart pekade Amanda på den högra högen och sa att det var Liams. Joel flinade åt sin bror som flinade tillbaka. Genast började de slita av det bruna pappret. Joels första present innehöll tre stycken små skrivböcker till deras kommande skolår, och det visade sig att Liams också gjorde det. Med lätt besviken min öppnade han sitt nästa paket. Där låg en radio, stor och otymplig. Liam skrek förtjust och satte armen i vädret.

"Tack far! Och tack mor, också! Den är jättefin!!" skrek han och sprang fram för att krama sina föräldrar.

Joel höll ett par byxor i händerna. Han var besviken men ville inte visa det. Såklart att glade och pratige Liam skulle få en radio. Joel hade ju själv aldrig intresserat sig för annat än skolan och att vara i skogen.

"Tack far, och tack, mor." Sa han artigt och log mot sina föräldrar. De kramade om honom också och vände sig sedan till Liam som redan satt ner och pillade med sin radio. Den gav ifrån sig ett högt brusande och sedan kunde de urskilja en röst som sa: Vädret idag i nordvästra Sverige är klart och varmt…

Men Joel lyssnade inte längre, något annat hade fångat hans uppmärksamhet. Det kom två ugglor flygande över skogsranden. Två stora, bruna ugglor som verkade ha sikte på deras stuga.