Det var inte förrän Mikkel hade svalt sin femte öl den kvällen som han la märke till henne. Han hade sett henne, det gick inte att missa henne där hon satt vid bardisken, men han hade inte lagt märke till henne. Han hade inte noterat hur skimrande hennes askblonda hår var eller hur förföriskt hennes leende var. Inte heller hur klänningen smet åt över hennes bröst, midja och lår. Det hade han inte sett. Inte heller de små förföriska blickarna hon emellanåt sände i hans riktning. Hon var något speciellt, hur hade han kunnat missa det så länge? Han reste sig upp och gick självsäkert fram till henne, lutade sig mot bardisken och log.
– Det enda dina ögon inte sagt mig är ditt namn.
Hon ignorerade honom till en början, men Mikkel kände till det spelet, hade spelat det många kvällar genom åren. Han satte sig i stolen bredvid henne och presenterade sig.
– Madsen heter jag. Mikkel Madsen. Du har säkert hört talats om mig.
Hennes ögon slukade honom, han kände det. Stannade en halv sekund längre vid hans tillgångar, det var han säker på. Och han hade rikliga tillgångar.
– Snygging, vad säger du om att gå hem till mig och förbättra våra mattekunskaper?
Hon höjde ett ögonbryn och han visste att han började komma någonstans, snart skulle hon vara som smält smör i hans händer. Han lutade sig närmare.
– Vi adderar en säng, subtraherar våra kläder och sen multiplicerar vi oss.
Hon suckade. Djupt. Åh, hon ville ha honom, han visste det nu. Och vem skulle inte vilja det? Han var, trots allt, perfekt. Han tog tag i hennes arm och hon vände sig mot honom.
– Vad gör du, ditt äckel?!
Såklart, hon måste hålla charaden uppe lite till, annars skulle hon verka desperat. Han la armen över hennes axlar och drog henne intill sig.
– Oroa dig inte, baby, de förstår om du inte kan motstå mig.
– Har du sett dig själv i en spegel på sistone?
– Mhm, och det enda som saknades var du vid min sida.
– Ursäkta.
Barpersonalen. Mikkel suckade. De skulle alltid komma och lägga sig i just när det började gå bra.
– Stör han dig?
Hon drog sig undan från honom, spel för galleriet, och gav honom en lekfull knuff. Mikkel fångade henne igen, men kärringen bakom bardisken gled över disken, tvingade honom att släppa henne och tryckte ner honom över disken.
– Ey, lägg ner va. Ge dig inte på folk bara för att du är avundsjuk.
– Avundsjuk? På en sån som dig?
Alla kvinnor drogs till hans charm, det var en förbannelse vid sådana här tillfällen. Hon släppte taget om honom och han log mot kärringen.
– Det finns tillräckligt för dig också.
Tre sekunder senare flög han med huvudet först ut genom dörren. Gatustenarna var kalla och fuktiga efter kvällens regn och han reste sig kvickt igen, försökte komma tillbaka in för hon var ju fortfarande där inne och hon skulle ju följa med honom hem. Hon hade praktiskt taget lovat det. Två stora, klumpiga gorillor stoppade honom, knuffade ut honom på trottoaren igen.
– Tyvärr, du får inte komma in här.
– Men hon är ju fortfarande där inne.
– Ledsen, vi har våra order. Du får komma tillbaka imorgon.
Imorgon skulle hon kanske inte vara kvar, men det var lugnt, han kunde hitta någon annan. Alla ville ju trots allt ha honom. Han såg in i baren en gång till innan han vände ryggen mot den.
– De har bättre öl på O'Learys i alla fall.