Detta är min första fanfichistoria. Jag kärnar förstås inte pengar på detta och äger inget förutom kannibalerna.
det är väldigt korta kapitel, mer som en novell egentligen xD skicka en review och säg om du gillar den eller inte !
Någonstans i regnskogen vid Amazonas, i en glänta, hade ett nytt läger byggts upp. Den stora svarta kitteln i mitten kokade och spred ånga uppför träden, ett litet svarthårigt barn kilade mellan två av husen, men annars var det folktomt. I ett av husen av bambu stod Gura intryckt i ett mörkt hörn.
– Oh, Gura… viskade hennes man.
– Men Duro då! Fnittrade hon när han lät handen smeka uppför hennes lår. Hon böjde sig fram och kysste honom. Duro log när hennes tunga lekte med hans mun. Det fortsatte så fast folk där utanför hade börjat bli högljudda. Efter några minuter blev han irriterad. Kvinnan ville inte sluta flärpa med tungan mot hans läppar och tänder. Han morrade hotfullt.
– Gura!
Han spottade lite och bet fast i hennes tunga med tänderna. I ett enda ryck slet han av den. Guras ögon glittrade. Han log försmädligt och började tugga på tungbiten, sedan svalde han den. Blodet rann nerför hennes mun och in i hans när han kysste hennes hals och haka. Hon smekte honom över fjädrarna som satt i håret och vidare neråt.
– Döjö, öh ve vö! Blodet stäckte åt alla håll när hon försökte prata.
– Jag hör tyvärr inte vad du säger älskling. Men jag antar att jag vet vad du vill.
Duro plockade åt sig en mörk trollstav av ebenholts från ett litet bord, pekade på hennes tunga och mumlade "Homes Repares". Genast läktes såret och en ny, tjockare bit av tungan växte fram. Gura skelade när hon såg ner på den och fnös missnöjt.
– Tjocktunga.
– Fettunga heter det älskling, när man bara får äta fläskigt fett.
– Jaja, smaltunga. Suckade hon och återupptog kärleksakten.
Ljudnivån utanför det lilla bambuhuset steg hela tiden och efter ett tag ropade någon:
– Duro! Bytet fångat!
Gura gav upp et tjut och släppte sin fru, som inte hade några kläder på sig längre. Han rusade ut och sällade sig till gruppen. En människa hängde upp och ner på en pinne som två män bar framåt mot kitteln. Han var likblek med kallsvetten rinnandes längs pannan men gjorde bara svaga försök att komma loss. Duro hånlog. Länge sedan nu. Undrar varför han kom hit, tänkte han, här finns inget för någon annan än oss att göra.
– Vad heter du? Frågade han kyligt den okände människan.
– Percy Weasley, svarade människan. Hans hår var kortklippt, välvårdat och flammande rött och han hade fräknar.
– Och vad gör du egentligen här?
– Jag har ett brev med ett meddelande till er eftersom ni är trollstavsbärare om ni behagar släppa ner mig! Skrek rödtotten för full hals.
– Jaså minsann. Så när Ledaren inte är här passar det för Hans Son att låta en trollkarl gå fri. Aldrig så sant som mitt namn kommer från gurdusroten.
Duro slängde bak sitt mörka toviga hår. Istället för att ha sina fjädrar uppåt som indianerna hade de fjädrarna neråt över håret. Kvinnorna hade istället för en röd prick i pannan som i Indien, en svart prick på varje kindkota. Både män, barm och kvinnors läppar var svartfärgade och de bar skinn och fjädervästar.
– Så ni vill inte ha meddelandet mot att jag släpps? Undrade trollkarlen med svag röst. Han var inte längre blek utan röd i ansiktet av att hänga upp och ner.
– Percy Weasley, vi ska ha meddelandet ändå. Spann Gura med silkeslen röst och smög armen och Duros midja. De andra i lägret började bli otåliga.
– Ge oss det. Annars får du en mycket plågsammare död.
Percy Weasley hade tårar i ögonen och viskade bara.
– Voldemort är död. Det är allt. Han är besegrad och dödsätarna kommer spåras upp. SLÄPP MIG NU!
Duro sa åt dem att det inte fanns något att vänta på. En gammal man sprang iväg och hämtade lika gamla instrument som han delade ut till var och en. Någon la mer ved på elden under kitteln och Duro började sjunga med grov röst. Snart sjöng alla och dansade omkring kitteln.
Människan hängde mellan två pinnar rakt över det kokande vattnet, jämrade och vred på sig. När de sjungit klart hade skymningen sänkts sig, lågorna spred sitt fladdrande ljus och Percy Weasley var nästan nere i vattnet, han hörde sig inte längre.
Då hände det.
