Den här historien var faktiskt en dröm jag hade natten efter att jag läst ut Harry Potter och Fenixorden (historien kommer dock inte utspela sig under femte året eller ha något med just den specifika delen ur serien att göra). Så jag tänkte helt enkelt köra en Stephenie Meyer och skriva ner min dröm baserad på en bok! (Jag är helt övertygad om att hennes "dröm" om Twilight uppenbarade sig efter att hon läst True Blood, men vem vet…).

Det här är i alla fall min första fanfiction någonsin… Vi får väl se hur det går! Den kommer i alla fall att handla om Isolde som är 15 år gammal och lever ett helt vanligt liv utan magi. Av en ren slump ramlar hon in på perrong 9 ¾ och förs därefter till Hogwarts… Eller var det bara en slump att det var just hon..?

KAPITEL 1 – Ett litet snedsteg.

Hon springer så snabbt benen kan förmå. Den hårda asfalten under hennes sönderslitna Converse får vaderna att värka utöver det normala. Trots sitt val av en tunn bomullsklänning kan hon känna hur svettdropparna sakta sipprar fram från hårfästet. När hon ser King's Cross Station ökar hon tempot. 6 minuter kvar till tåget lämnar perrong 10. Bara tanken av att missa tåget får hennes mage att vrida sig hundra varv och ett lätt illamående börjar tona fram. Isolde hade tidigare varit nervös över att inte hitta perrongen, men när hon väl kommer in på stationen sköljer en våg av lättnad över henne då hon ser en stor tydlig skylt som anvisar henne åt höger. Med andan i halsen skenar hon iväg mot biljettluckan där hon stressat slänger ur sig ett;
"En biljett till Manchester, tack!".
Kvinnan i biljettluckan ler vänligt, tar emot pengarna och räcker över en biljett. När Isolde väl kommer upp på perrongen ser hon på den stora anslagstavlan att tåget är försenat med 45 minuter. En bladning av irritation och glädje sköljer över henne och hon lutar sig sakta mot en sval kakelvägg.

Hon känner plötsligt en skum känsla skölja över henne och i nästa sekund synar hon en främmande miljö. Ett enormt, rött ånglok är ståtligt benägen på hennes högra sida och människor irrar stressigt omkring på perrongen. Hon måste ha slocknat till. Hastigt stiger hon på det praktfulla tåget. När hon inser att det endast finns kupéer knyter det till lite i magen. Hon hade väntat sig vanliga säten, det är enklare så. Då slipper man sitta under pinsam tystnad och uppenbart undvika varandras blickar - till viss del i alla fall. I en kupé är den besvärade stämningen så mycket påtagligare vilket gör hela resan till en smärre mardröm.

Isolde suckar tyst för sig själv och knackar sedan på en av kupéerna som ser folktom ut. När hon inte får något svar gläntar hon på dörren och betraktar till sin glädje två tomma soffliknande kreationer placerade mittemot varandra. Hon öppnar nu dörren på vid gavel och kliver in. Lättad över att ha hittat en tom kupé slår hon sig ner på en av platserna och slänger upp sin kolossala väska på väskhyllan ovanför. Tåget står fortfarande stilla. När hon kollar på klockan får hon en smärre chock. Den är bara tolv, vilket är exakt den tiden tåget ursprungligen skulle ha gått – om det inte hade varit en försening på 45 minuter. Smått förvirrad kommer Isolde till slut fram till att den stora tavlan måste ha visat fel tid, uppenbarligen går tåget enligt förutsatt tid.

Plötsligt slängs dörrarna upp och tre gestalter stiger in i kupén. Alla ser för en sekund chockade ut men de samlar sig snabbt och ler vänligt.

"Är det okej om vi sitter med dig? Det är fullt överallt!" säger en flicka med yvigt, brunt hår. Hon ler mot Isolde som inte kan göra annat än le tillbaks och tyst besvara frågan med ett "okej".

"Jag heter Hermoine Granger. Det här är Harry Potter" säger flickan och pekar mot en leende, mörkhårig pojke med runda glasögon. "och det här är Ronald Weasly, men alla kallar honom Ron" fortsätter flickan och pekar mot en rödhårig, fräknig pojke som ger ifrån sig en nervös grymtning.

"Åh… Vad trevlig att träffas" börjar Isolde tafatt. "Eh… jag heter Isolde. Isolde Lewis"

Flickan som presenterat sig som Hermoine ler vänligt och Isolde ler tillbaka. De tre ungdomarna ser ut att vara i Isoldes ålder och är alla klädda i likadana, svarta kappor vilket Isolde finner lite underligt. Dock håller hon sina tankar för sig själv.

"Så… Vilket år?" frågar den mörkhåriga pojken med ett påtvingat men samtidigt ärligt leende på läpparna.

"Eh… va?" Isolde känner sig förvirrad. Vet de inte vilket år det är?

"Ja… vilket år går du?" frågar pojken men tilläggningen av två ord gör inte Isolde något klokare.

"Jag…" börjar Isolde men dörrarna till kupén slängs ännu en gång upp.

Det är tre killar – även dessa i Isoldes ålder – som står i dörröppningen. Längst fram står en blek pojke med silverblont, välkammat hår. Hans ögon är isblå och ser på något vis ondskefulla ut. Isolde ryser till. Bakom honom står två stora, brunhåriga pojkar med hotfulla kroppsställningar. Isolde känner sig vagt skräckslagen men hon är trots allt på ett allmänt tåg – vad är det värsta som kan hända?

"Jaså Potter" slänger den ljusa killen ur sig med en släpig, vass stämma. Han hånler lite och granskar Isolde från topp till tå. "Jag kan se att du skaffat dig en ny vän. Så, vad är felet med henne? Smutsar hon ner oss renblodiga eller är hon helt enkelt ännu en smutsskalle? Du verkar ju ha fallenhet för sådana…" fortsätter den ljusa pojken giftigt och de större skepnaderna i bakgrunden skrattar.

"Ge dig Malfoy!" ryter den mörkhåriga pojken Harry ifrån. Den ljusa pojken ler triumferande.

"Oh… Känsligt ämne Potter? Antar att vi har ännu en smutsskalle här då!"

"Strunta bara i honom! Han är inte värd det!". Flickan Hermoine försöker tydligen lugna ner de båda pojkarna som båda intagit försvarspositioner. Den rödhårige pojkens öron lyser röda av ilska och den mörkhårige spänner hotfullt käkarna.

"Ja, gör som smutsskallen behagar. Potter och Weasly." säger den blonda och illviljan i hans är märkbar. Han ler elakt.

"Kom igen nu!" säger flickan Hermoine igen och börjar nu låta frustrerad. "Han är verkligen inte värd det!" skjuter hon snabbt in när den rödhårige pojken fattat tag i en lång träkvist. Om inte Isolde misstar sig är det en leksakstrollstav…

Den ljusa pojken skrattar hånfullt.

"Och vad exakt hade du tänk göra med den där? Slå mig?" Skratt hörs från pojkarna i bakgrunden och den ljusa pojken, som tydligen kallas Malfoy, ler belåtet.

"Nej, men om du inte tar tillbaka det du sagt kanske jag förvandlar dig till den grisen du är!" ryter den rödhårige pojken ifrån och de bägge pojkarna som hållit sig i bakgrunden skrattar nu högljutt.

"Skulle DU förvandla MIG till något? Det skulle jag vilja se, Weasly" spydigheten är påkomlig.

Den rödhårige pojken uttalar några ord Isolde inte hinner uppfatta och en hundradels sekund senare flyger träflisor från dörrkarmen. Isolde skriker till. Det där kan inte ha hänt. Det måste ha varit en tillfällighet. En otursam tillfällighet, ingenting annat. Flickan med det yviga håret suckar djupt och irriterat.

"Ron. Vill du verkligen bli relegerad innan du ens har kommit till skolan? Att förvandla en klasskompis till en gris tror jag inte är särskilt populärt hos Dumbledor, även fast det nu råkar vara Malfoy." säger hon smart och den rödhårige pojken sänker huvudet.

"Lyssna på er smutsskalle om ni vet ert eget bästa!" fräser den ljusa pojken ifrån sig och skrattar sedan gement. Han granskar ännu en gång Isolde från topp till tå innan han vinklar till sig sina kompanjoner och sedan försvinner de längs korridoren.

Isolde spelar långsamt upp scenen igen. Hon skakar långsamt på huvudet. Det här måste vara en dröm. Såklart det är en dröm. Det är därför klockan visade fel tid, och det är därför allt kändes så underligt när hon helt plötsligt befann sig på ett ställe hon inte kände igen. Det hade ingenting med att hon var trött och göra, det var helt enkelt bara en dröm! Såklart det var. Nu känns det så självklart, så otroligt självklart. Snart kommer hon att vakna upp!

Efter ett tag av ilskande spänning yttras de första orden från den rödhårige pojken.

"Malfoy… Hogwarts största idiot." muttrar han och den mörkhårige pojken nickar instämmande.