¤Prolog¤
Lovegood in Love (LL/GW), prologen:
Det var precis som om vädret visste om vilket humör hon var på, för regnet som bara fortsatte att ösa ner och vinden som rev och slet ute på området återspeglade känslorna inom Luna Lovegood perfekt. Det var en tidig fredagsmorgon i oktober, och Luna befann sig i biblioteket. Hennes enda sällskap var mrs Norris som kurade i ett hörn, inte ens madam Pince hade stigit upp än. Vilket Luna tyckte var ganska skönt, så hon slapp ha henne flåsande i nacken. Framför sig hade hon en bok uppslagen, men hon hade bara läst några rader innan hon kom in på andra tankar. Men det var ju så det var, det var bara så här tidigt på morgonen som hon fick vara ensam, och bara när hon var ensam kunde hon få tid till reflektion. Annars var det svårt att tänka. Svårt att hinna, och orka. Och så fick hon ju det där drömmande uttrycket över ögonen när hon tänkte, vilket gjorde att de flesta började pesta henne ännu mer.
En tår rullade sakta nerför hennes kind, och hon torkade ilsket bort den. Men det kom flera. Luna suckade djupt och tittade långt ut över quidditchplanen och den förbjudna sjön. Bläckfisken sträckte på en av sina tentakler långt där borta. Hon visste allt vad de kallade henne. Stolliga Lovegood. Äckliga Lovegood. Konstiga Lovegood. Stolliga, äckliga, konstiga, fula, ointelligenta Lovegood. Men det måste väl finnas någon som kunde se bortom allt det där? Någon som faktiskt insåg att hon hade fler egenskaper än de negativa? Att det kanske inte spelade så stor roll ifall hon inte var vacker, för att hon hade andra goda egenskaper? Eva hade brukat säga så till henne. Eva, hennes vackra, vänliga mamma. "Luna, du ser inte mycket ut på ytan, men du har ett gott hjärta, och det är sådant som räknas."
"Jag längtar till den dagen då folk börjar inse det" mumlade Luna för sig själv. Framförallt en person fanns det som hon ville skulle inse den saken.
Vid blotta tanken på "den personen" högg det till någonstans mellan hjärtat och halsgropen, och det började surra lätt i huvudet, på samma sätt som huden började vibrera om hon råkade snudda vid hennes arm. Tänk att få komma henne nära, att få smeka henne över det där silkeslena håret, att… att få kyssa henne.
Luna skakade kraftigt på huvudet för att jaga bort fantasierna. Bäst att förtränga det, om någon nu skulle lägga märke till det och sprida ut det över skolan. Och hon ville ju knappast bli känd igen som den stolliga, äckliga, konstiga, fula, ointelligenta flatan Lovegood. Det gick redan en del rykten om att hon skulle vara upp över öronen i såväl som Ron Weasley som Harry Potter, men Luna skrattade bara åt påståendena. Ron var trevlig, visst, men han visade tydligt att han tillhörde skaran som tyckte att hon var ganska konstig. Harry uppskattade hon mycket som en vän, för hon hade lagt märke till hans sympati året innan när hon efterlyste sina saker, och dessutom kunde han prata med henne utan att ständigt befinna sig på en femårings nivå. Men nej, föremålet för hennes ömma känslor var någon helt annan: Ginny Weasley, Ron Weasleys lillasyster.
"Om de får reda på det här är jag dödens" tänkte Luna och såg med en snabb blick på klockan att det var dags att gå ner i Stora Salen för en snabb frukost innan de andra vaknade.