Först kände hon ingenting.
Men sen kom smärtan, samma som hon mindes den.
Det kändes som om hela hennes kropp stod i lågor och hon skrek ut smärtan.
Genast kände hon någon vid sin sida, någon som strök henne över håret, någon som viskade tröstande ord, någon som fick henne att hålla ut.
Allt hon såg var ett mörker, inget lent mjukt mörker, utan ett vasst och kantigt.
Hon kämpade sig upp ur mörkret, allt för att se honom sitta där bredvid henne, sitta dör och stryka henne over håret, sitta där och viska tröstande ord till henne.
Hon kämpade sig upp för att se den vackraste av dem alla.