Full Moon, Fullmåne.
När månen är full och står högt på himlen, då träder smärtan in i kroppen. Öron och tänder förlängs, ben knäcks och mörkt brunt hår växer ut på kroppen. Skrik ekar i tystnaden som dväljs kring en. Tankarna virvlar i huvudet tillsammans med en tyst bön om död. Vad skulle någon kunna göra för att förtjäna detta? Kanske mörda, att ta någon annans liv… Men att långsamt plågas i en tortyr som återvänder en gång per månad i resten av sitt liv är överflödigt. Men det är nog bara de som känt den fulla smärtan av en förvandling som förstår det.
Jag förstår det och jag kan inte tänka mig hur någon kan ge en annan den förbannelsen, särskilt en som känner den smärtan som jag gör. Ens av misstag, man tänker väl efter innan man går in i skogarna, tar några säkerhetsåtgärder. Ett barn kan det inte i alla fall. Själv var jag bara sju år! Jag visste inget om trollkarsvärlden och dess varelser, än mindre om varulvar. För det är vad jag är.
Kanske är allt det här ett konstigt sätt att börja på när man ska skriva en dagbok(även fast den kanske är lite annorlunda till sättet att skriva)? Men det handlar ju om mig och mitt liv kretsar praktiskt taget kring att jag är varulv, kanske lite annat också då...
Men det finns i alla fall en anledning till att jag börjar skriva just nu och inte senare. Tro det eller ej men jag har accepterats på Hogwarts skola för trolldom och häxkraft! Och, hallå jag är ju en varulv! Jag ska få gå på Hogwarts och trolla och äta god mat och lära mig saker! Jag kanske till och med får vänner… men… Jag borde inte ens hoppas.
Det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Vänner är inte till för varulvar… Nå, jag för i alla gå i skola vilket jag uppskattar enormt. Många varma tankar till Albus Dumbledore, rektorn på Hogwarts som gjort detta möjligt. Nu är det i alla fall så att jag ska åka i morgon och allting blir galet om jag inte packar nu.