Vad var det med människor och alver som gjorde att det kunde uppstå kärlek mellan dem?
Vanligtvis var det en man av människosläktet och en alvkvinna, men inte alltid.
"Vänta, han kommer inte att lida av smärtor." viskade han åt henne när hon försökt springa till sin morbrors undsättning, men blivit stoppad av honom. Hon mötte hans blick och slutade streta emot. Det var som om en elektrisk stöt skickades från hans hand och han släppte hennes arm. Hon kände det också och ryggade tillbaka, och senare när hon gick igenom vad som hänt, förstod hon. Nu hade hon inte tid att tänka utan hon såg att hennes morbror höll på att falla. Hon rusade fram och fick tag på honom före han träffade marken.
"Jag känner igen ditt ansikte, Éowyn." mumlade den gamle kungen matt. Men när Éowyn såg i hans ansikte såg hon att ålderdomen rann ner från hans kropp och han fick tillbaka styrkan som tagits från honom. Det enda hon kunde var att le med hela ansiktet. Plötsligt lade Theoden märke till Gríma och han lösgjorde sig från Éowyns famn. Éowyn backade, hon visste inte vad som skulle kunna ske.
Kungen jagade ut Gríma och alla följde ut med dem. Alla utom Éowyn och han som hindrat henne från att nå kungen. Éowyn hade varit för upptagen med att tänka på vad som hänt med kungen för att ta en närmare titt på mannen. Nu först märkte hon att han var en alv. Hon rodnade då han såg mot hennes håll, som om han känt sig iakttagen.
"Vem är ni?" var det enda som hon fick fram. Frågan lät barnsligt då den kom från hennes läppar, även alven tyckte det för han log.
"Ni har troligtvis redan märkt att jag hör till alvsläktet, så det svaret räcker inte" svarade han. "Jag kallas Legolas och kommer från Mörkmården." Hon vågade inte fråga fler frågor, men hon behövde inte göra det heller för kungen steg in i hallen med sitt följe.