Mörkret föll snabbt den här kvällen. Månen lyste starkt på den svart himlen och den kala vinden svepte över träden utanför. Jag kunde höra bladen prassla mot varandra. Jag kunde höra vindens tjut där jag låg. Ensam, alltid så ensam. Jag drog täcket hårdare om mig. Jag var inte trött, och jag visste mycket väl vad som väntade om jag somnade. Mardrömmen, jag ryste till. Men när jag låg där hade jag alldeles för mycket plats i mitt huvud. Jag behövde inte längre anstränga mig för att stänga av den delen av mina tankar. Men nu, när jag inte hade någon att låtsas för. När jag bara var jag, ensam. Vinden blåste rakt in genom det öppna fönstret och fick min hud att knottra sig där jag låg. Det påminde mig om när.. jag förbannade mig själv för att ens våga tänka den tanken. Men såret hade redan börjat bulta. Mitt hjärta var trasigt och mina lungor kunde inte dra in tillräckligt med luft. Jag låg där länge och bara lät det komma. Jag låg där och blödde,ensam.