Prolog.
Becka Wallace är flickan hela den här historian kommer att handla om.
Hennes liv skulle förändras helt och hållet av bara några penndrag på en identitetshandling.
Aldrig skulle hon bli så förödmjukad som hon blev den där dagen när hon bytte namn, liv och skola.
Allt hon önskade sig var ett liv fyllt av musik, och någon som brydde sig om henne.
Ägnade en trånande blick åt hennes håll, log åt flickan i sin mundering.
Hon hade alltid varit en pojkflicka som gick i byxor och smutsade ner sig medan de andra flickorna bar rosa klänningar och lekte med dockor.
Nu ville hennes pappa att hon skulle bli något hon försökt att bli, men hon skulle ju inte kunna göra den viljan till lags. Hon ville inte.
Hon ville inte ta på sig skoluniformen, bli människan någon hittat på, gömma sin flickkropp i ett skal avbildat som en pojke.
Men så blev fallet.
Hon förlorade allt, vänner, tron på att hennes pappa älskade henne, inte som en maskin utan som någon av kött och blod.
Hayworth hette den sliskiga, stinkande, groteska skolan, och hon förbannade den med hela sitt hjärta, sin själ och sitt liv.
Hayworth skulle slita hennes redan sargade själ i bitar och hänga upp den på ett klädräcke så vinden tog den, och flög iväg.
Men det var hennes stora chans.
Att bli någon.
Att vara någon.
Men Becka kanske inte ville bli någon, kanske inte vara någon, men hennes pappa ville, och om inte han skulle ha bestämt, och ändrat skulle det här aldrig blivit skrivet.
Det här är sagan om Becka.