Jacob?

KAPITEL 1

Hon växte mer och mer för varje dag. Hon var en underbar liten varelse, full av energi. Faktiskt så mycket energi att man var tvungen att anstränga sig rejält för att hänga med. Nu när allt hade lugnat ner sig var det mycket lättare att koncentrera sig på såna saker man borde fokusera på, nämligen hennes tillväxt. Jag var inte speciellt bekymrad över den längre, så det var mycket lättare att glädjas åt det istället.
Hon älskade att klänga i pälsen på mig och resten av flocken när vi var i vargform. För det mesta slet och drog hon bara i pälsen, men ibland lyckades hon faktiskt ta sig upp. Det var vid såna tillfällen som Rosalie rynkade ogillande på pannan, vilket fick mig att tycka om det ännu mer.

Några veckor efter den stora konfrontationen med Volturi kom hon skuttande mot mig när jag klev in genom dörren till Cullens hus. Jag hade varit i La Push för att besöka min far, något jag inte gjort på väldigt länge. Dels för att det var så svårt för mig att skiljas från den skuttande lilla krabaten som kom hoppande mot mig nu, och dels för att jag fortfarande skämdes över hur jag betett mig under tiden då Bella och Edward planerade sitt bröllop.
Nessie tog ett språng och jag lyfte armarna för att ta emot henne.
"Saknat mig?", skrattade jag och kramade henne.
Hon himlade med ögonen och svarade genom att rufsa till mitt redan rufsiga hår.
Hon lade sin hand mot min hals.
Kom.
Hon hoppade smidigt ner ur min famn och tog min hand. Jag blev en aning förvånad när hon ledde mig till vardagsrummet, och ännu mer förvånad när hon kravlade sig upp på pallen till den stora flygeln.
Jag kastade hastigt en blick bakåt och fick se Edward stå i dörröppningen. Han log stolt.
"Titta då, Jake", sa Nessie med sin klingande röst och återupptog min uppmärksamhet.
Jag gick närmare, och då började hon spela. Det var inget avancerat, men hennes fingrar rörde sig ändå lätta som fjädrar över tangenterna. Det såg ut som om hon skulle kunna spela vilken låt som helst, hur avancerad som helst.
Hon avbröt sig och såg uppfodrande på mig.
"Vad tycker du?", frågade hon.
"Nessie... det är fantastiskt", sa jag, häpet. "Hur kan du... vem har lärt dig?"
"Pappa, såklart."
Jag vände mig om och mötte Edwards blick. Han nickade leende, och det enda jag såg var stolthet. Inte ett spår av den skräck som så länge bott i hans blick.
Han gick genom rummet för att lyfta upp Nessie.
"Du är så duktig", berömde han ömt.
"Jag missade E-dur ackord två gånger i rad", sa hon buttert, antagligen för att jag skulle höra.
"Det tror jag inte", sa jag därför. Ärligt talat, jag hade inte hört något fel alls. "Det lät perfekt."
Hon suckade.
"Du kan ge mig lektioner", sa jag och flinade. "Jag har länge velat spela piano, det vore roligt att lära sig."
Okej, sanningen att säga var att jag inte var ett dugg musikalisk, men det behövde väl inte betyda att jag inte kunde lära mig? Jag hade inte heller velat kunna spela piano, bara den senaste minuten.
"Be pappa", var Nessies kommentar.
Edward skrockade bara.

Det var helt otroligt hur mycket hon lärde sig på så kort tid. Ingen av oss slutade någonsin häpna över hur mycket hon kunde, hur mycket hon förstod. Hon var trots allt inte mer än några månader.

"Rose, jag kan själv", hörde jag hur Nessie en kväll påpekade för Rosalie att hon inte alls behövde hjälpa henne med att borsta håret.
"Men du har så vackert hår", sa Rose till sitt försvar.
"Men jag kan själv."
"Okej då" suckade hon.
Jag log lite. Det var alltid kul när hon blev avvisad.
Jag satt i vardagsrummet och såg ointresserat på när Emmett och Bella spelade schack. Jag hade ingen aning om hur det gick, och jag brydde mig inte speciellt mycket. Faktum var att Emmett hela tiden utmanade Bella på de mest löjliga saker (vem simmar först över till Japan?). Han verkade inte ta så lätt på alla förlorade armbrytningsmatcher , och det verkade som om han försökte ta igen dem på andra sätt.
Bella accepterade hela tiden alla utmaningar med ett leende på läpparna. Jag förstod inte hur hon orkade, men jag inbillade mig själv att det var någon konstig vampyrgrej.
Jag sken upp när Rensmee dök upp, iförd en söt sommarklänning och med håret i två långa flätor.
Jag log brett och sträckte ut armarna. Hon hoppade upp i mitt knä och slätade noga till klänningen.
"Vilken söt klänning på en underbar tjej" sa jag, fortfarande brett leende.
Hon blängde bara på mig innan hon vände blicken mot schackbrädet.
"Hur går det?" frågade hon med sin underbart vackra röst.
"Bra" sa Emmett stolt.
Jag himlade med ögonen. Renesmee satt som klistrad under hela matchen, och återigen häpnade jag över hur mycket hon förstod. För liksom, vilken fyraåring skulle bry sig om och förstå en schackmatch? Jag såg tillgivet på henne där hon satt i mitt knä. De sa att änglar fanns i himlen, men vad gjorde då denna underbara varelse i mitt knä?