Jag har läst boken Ringaren i Notre Dame, och jag tänkte att så mycket som Disney har gjort om så kan jag lika gärna göra om ytterligare lite till. Varför skall Frollo dö i första filmen när han kan vara med i uppföljaren? "Ringaren i Notre Dame II" blev inte särskilt lyckad enligt min mening, och jag tycker naturligtvis att upplägget "Frollos öde" är mycket intressantare än upplägget "Quasimodo får en flickvän", som originaluppflöjaren bygger på.
Tillägnas Aspergerforum, och då i synnerhet tre av användarna: Isabell som kom på namnet Dieudonne, min själsfrände Milyc och min "älskade fiende" aliasFrollo.
Ett alternativt Ringaren i Notre Dame II - Frollos öde.
PROLOG: Slutstriden i klocktornet; hur Frollo blev besegrad men överlevde. DEL 1.
Domare Claude Frollo tryckte sig mot den halvt inslagna porten och såg hur en brinnande massa från ovan lade sig som en skiljevägg mellan honom och hans män, och mellan honom och allt annat som fanns utanför katedralen. När den första chocken lade sig efter någon sekund började han hugga upp hålet med sitt svärd, så att det blev stort nog för honom att ta sig in.
När han var klar - det gick fort för murbräckan hade redan gjort det mesta - rusade han genom kyrkorummet, till trappan. Han hade knappt satt foten på första trappsteget förrän ärkediakonen Pierre Dieudonne kom gående mot honom nerför trappan.
"Frollo!", sade Dieudonne. "Har du mist förståndet? Jag accepterar inte att du vandaliserar Guds hus!"
Frollo stannade till ett ögonblick, men han tänkte inte lyda ärkediakonen. Inte den här gången. Det spelade ingen roll om Dieudonne hade rätt i att det här var fel; innerst inne visste även Frollo att han hade gått för långt. Men det fanns ingen återvändo, han måste döda häxan, måste döda den fördömda zigenerskan Esmeralda!
Frollo gav ärkediakonen en enda föraktfull blick och sade: "Jasså, din idiot, du börjar misstänka att det är något fel nu? Jag är besatt av Djävulen!" Sedan vräkte han Dieudonne nerför trappan och fortsatte vidare upp mot klocktornet. Frollo brydde sig inte om ifall det sista han sagt var sant. Det fanns ingen återvändo; han måste döda Esmeralda, och han skulle döda sin fosterson ringaren Quasimodo också för att han hade räddat henne från bålet.
Väl uppe stannade Frollo till ett ögonblick igen, för han visste inte exakt var Quasimodo och Esmeralda var, bara att de var någonstans i kyrkan och förmodligen då i klocktornet. Frollo smög och lyssnade efter ljud som kunde förråda deras närvaro, smög som ett rovdjur och vågade knappt andas.
Dörren till Quasimodos sovkammare stod på glänt, och Frollo hörde hur han sade: "Esmeralda? Nej, åh nej", och grät. Frollo skred tyst in i rummet. Esmeralda låg på Quasimodos säng, kvävd av röken av allt att döma och fager in i döden. Quasimodo satt på knä bredvid sängen och grät över hennes döda kropp.
"Du dödade henne!", sade Quasimodo utan att vända sig om.
"Det var min plikt", sade Frollo, "så fruktansvärt hemskt. Jag hoppas du kan förlåta mig." Han lade sin hand på Quasimodos puckel och sade: "Nåja, Quasimodo, det är inte lätt att leva. Men nu har det blivit dags att göra slut på ditt lidande, för alltid!"
Medan han ännu pratade drog Frollo en dolk och måttade för att hugga den i ryggen på Quasimodo, men ringaren reagerade snabbt nog för att gripa tag i domarens handled och hindra honom. Han kastade in Frollo i en vägg så att han tappade dolken, och innan han hade återfått andan efter den våldsamma krocken mot väggen hade Quasimodo tagit dolken.
"Nej! Snälla Quasimodo, lyssna på mig!", sade Frollo. Han tänkte skylla ifrån sig på Djävulen, men det behövde han inte, för Quasimodo sade:
"Nej, du lyssnar! Hela livet har jag fått höra att världen är en mörk grym plats, men nu förstår jag att det som är mörkt och grymt är människor som du!" Quasimodo släppte dolken och skylde ansiktet i händerna.
Då vaknade Esmeralda. "Quasimodo?", sade hon, och Quasimodo sprang fram till henne.
"Hon lever!", utropade Frollo och drog sitt svärd. "Nej!", skrek Quasimodo och sprang ut med Esmeralda i famnen (genom en dörr som fanns på andra sidan rummet, så att han slapp springa förbi Frollo). Frollo reste sig, men det gick ganska långsamt eftersom han hade ordentligt ont och dessutom inte längre var lika rörlig som när han var ung. Han vacklade till när han började springa och höll nästan på att tappa svärdet.
"Typiskt också att min kropp inte är effektivare än så här", muttrade han.
Då kom ärkediakonen Dieudonne in. "Frollo", sade han med mild röst, "lyssna på mig. Du måste kämpa emot Djävulen! Lägg ifrån dig svärdet."
Domare Frollo gjorde en stickrörelse med svärdet mot Dieudonne, som ryggade bakåt. "Inte ett steg närmare", sade Frollo, "för då kan du bli skadad!"
"Snälla Frollo", sade ärkediakonen, "förstår du inte att det skulle vara emot mitt kall som präst att lämna dig och ungdomarna ensamma med Satan och det där svärdet?"
"Djävulen har förgiftat mitt sinne i åratal utan att du har reagerat", sade Frollo, "och du har bett mig att ta hand om kättare och hädare åt dig! Sådan är din heder som präst, precis som min heder som domare: Vi ser ondskan där det passar oss! Det är en personlig förolämpning att du väljer att se den hos mig!"
"Frollo", sade Dieudonne, "hör du inte själv hur ologiskt det där låter? Du säger att du är besatt av Djävulen och att han har förgiftat ditt sinne i åratal, och sedan säger du att det är en förolämpning att jag vill hjälpa dig?"
"Du vill bara göra mig illa! Gå iväg, annars dödar jag dig!"
"Men Frollo, vi är ju vänner! Känner du inte igen mig? Jag är ju din gamle skolkamrat Pierre Dieudonne! Jag skulle aldrig vilja göra dig illa!"
Claude Frollo sänkte svärdet. Han såg trött ut. Pierre Dieudonne gick långsamt ett par steg närmare.
"Frollo", sade han.
Då höjde Frollo hastigt svärdet och dängde flatsidan i huvudet på Dieudonne så att denne föll medvetslös till golvet. Sedan sprang han ut efter Quasimodo och Esmeralda.
