AN: Så det här är en liten AU från Hogwarts läser HP: Hemligheternas kammare. Jag ville utforska vad som hade hänt om Sirius inte lyckats fly med hjälp av Krake. För att förstå helt och hållet kan det vara bra ha läst den. Men jag tänker ge en snabb förklaring till vad som hänt och varför.
Hogwarts & några gäster läser Harry Potter böckerna som skickades tillbaka från framtiden, någon i framtiden kastade dock en förbannelse på böckerna som resulterade i att alla skador Harry får i boken drabbar även Harry i salen. Så när de läste kapitlet 'Slytherins arvtagare' så insåg George att Harry skulle få basilisk gift i sig igen och vägrade läsa, så Harry tog boken själv och läste om det. Han började blöda och Sirius som gömt sig i sin animagusform förvandlade sig för att stoppa Harrys blödning och se till att han överlevde. Efter att Harrys skador försvunnit efter han blivit helad i boken försökte Sirius fly men blev infångad och Madam Bones konfiskera trollstaven han hade i sin hand och det är där som den ficen här börjar.
Madam Bones stirrade på staven som hon avväpnat från Sirius Black. "Det här är… en vanlig pinne", sade hon förvånat medan hon stirrade på den.
"Ja, vad trodde du? Jag förlorade min stav när jag blev arresterad. Men jag är smickrad att du tror att jag är smart nog att få tag på en ny trollstav när alla letar efter mig", sade Sirius med en fnysning.
Obemärkt av alla försökte han ta sig ur repen som band hela hans kropp, men det var omöjligt. Hans tankar gick åt alla håll, han visste att han skulle vara tvungen att ta sig ut härifrån snart om han inte ville lida konsekvenserna av hans "handlingar" som "dödsätare". Hans tankar avbröts utav att ett expressbrev flög in i salen, ett av de som alltid flög omkring på Ministeriet enligt Tonks.
Fudge sträckte ut sin hand och fångade det innan han vecklade ut det och läste det snabbt medan ett brett leende spred sig över hans ansikte. De som visste sanningen om Sirius insåg ganska snabbt att vad det än var som stod i det där brevet, så var det inte goda nyheter för dem, och sannerligen inte för Sirius.
"Ah, rättvisa", sade Fudge och vände sig emot Sirius. "En fångvaktare från Azkaban är på väg hit just nu, i sällskap med en Dementor, Black. Det verkar vara dags att betala trots allt."
Sirius frös tillfälligt av skräck, det kunde inte hända. Han var tvungen att ta sig iväg därifrån. Nu. Hur kunde ens en dementor vara på väg till Hogwarts redan. Han hade blivit upptäckt för tio minuter sen. Hur kunde ett bud redan ha nått Azkaban och skickat iväg en dementor så snabbt. Det var inte logiskt, det var nästan som om de hade haft en dementor efterskickat för timmar sen, i förhoppning av att de skulle kunna gripa någon. Hans blick drogs till hans gudson som var alldeles likblek, säkert från förlusten av den stora mängd blod han förlorat. Men det var något i hans ögon, en vilja om att göra något, att hjälpa honom själv, insåg Sirius, och han visste att han inte kunde låta det hända till något pris.
"Jag vill bara klarlägga snabbt att ingen här inne behöver hjälpa mig, jag planerar och kommer ta mig härifrån levande, utan några skador och med min själ kvar."
Harry såg en aning förskräckt på sin gudfar, han visste att han skulle lyssna på honom, följa hans önskning. Men ifall det behövdes så skulle han trotsa sin gudfar, allt för att rädda honom. Sirius var hans sista familjemedlem, den man han såg som sin pappa, han kunde inte tillåta att han blev skadad… hans tankar rycktes snabbt tillbaka till situationen när han hörde Umbridges röst.
"Var inte dum Black, ingen här inne skulle hjälpa dig och du har ingen chans att fly."
"Jag är Sirius Black, madam Padda." Sirius böjde på sitt huvud som om han hälsade henne och visade henne respekt, sanningen var långt därifrån. Ett leende spelade på hans läppar och han skulle aldrig visa henne respekt. Inte efter vad hon hade gjort emot Remus. "Jag vet att jag är hatad av nästan alla, men jag vet även att jag har en del fans och du kan inte förneka det. Det är bara mitt utseende… tja, och det faktum att jag är "farlig", kvinnor verkar gilla det. I alla fall de fem som försökt kontakta mig under de senaste två åren."
"Så Azkaban gjorde dig galen trots allt", påpekade Kingsley en aning road, på ett sätt var han glad att Sirius agerade så där. Det påminde honom om hur Sirius hade agerat i skolan, visst han blev intresserad av Jasmine redan i sitt femte år, och valde definitivt ett bättre sätt att visa det än vad James hade visat sin kärlek för Lily. Medan James frågade ut Lily ständigt hade Sirius börjat med att försöka vara en nära vän som flörtade med henne. Hans hjärta hade tillhört Jasmine helt och hållet ett år senare, även om deras förhållande först startade i slutet av året, och även efter att de startat ett förhållande så hade Sirius fortsatt flörta med andra, men han gick aldrig över gränsen och skulle aldrig vara otrogen mot Jasmine. Han hade älskat henne för mycket för det, och Jasmine hade vetat det och därför inte haft några problem med att han flörta med andra. Det var bara i hans natur. Å andra sidan så blev han orolig över hur Sirius agerade, han retade bara upp ministern och Umbridge och det kunde slå tillbaka emot honom.
"Åh inte alls, jag svamlar bara för att komma på ett sätt att mig ut härifrån…få se…", sade Sirius tankfullt, en plan började formas i sitt huvud, men för att det skulle fungera så var han tvungen att se till att han prata så länge att de blev ointresserad i vad han hade att säga. "Vad sägs som en deal? Lia här upphäver sin förtrollning, jag får tjugo sekunders försprång innan vem som än vill får jaga efter mig för att utkräva sin händ. Oddsen borde bli minst en mot hundra. Jag kan även slänga in att jag berättar allt jag vet om dagens läge gällande Voldemort. Oddsen talar emot mig, vad säger ni?
"Du menar att han lever. Att du utför hans order just nu?" flämtar en fjärdeårselev från Ravenclaw skrämt och viskningar bröt ut mellan eleverna i salen, alla av dem undrade samma sak. Hade Harry Potter talat sanning hela tiden?
"Klart han lever, Harry Potter dödade honom aldrig, han fick honom endast att försvinna tillfälligt", sade Sirius och himla med ögonen. "Men nej, jag utför inte hans order. Låt oss säga att han hatar mig och troligtvis vill se mig död. Ni vet, jag gjorde några beslut som ledde till vissa händelser… ja… och den känslan av hat kommer bara förvärras om han någonsin träffar Bellatrix igen", avslutade han fundersamt, han hoppades innerligt att Voldemort och Bellatrix aldrig skulle återförenas.
"Merlin, vad gjorde den där idioten i Azkaban egentligen?" stönade Remus lågt medan olika scenarion utspelade sig i hans huvud, det ena värre än det andra.
"Han är död och du vet det", fräser Fudge. "Och vi gör inga avtal med dödsätare!"
Sirius höjde ett ögonbryn, och beslutade att medan han fortfarande hade tid så kunde han plantera små frön av tvivel hos alla när det kom till Fudges kompetens. "Där är du misstagen, du förstår jag har hört att guld byter händer mellan dig och Lucy Malfoy. Alla mina källor säger samma sak, att han är en dödsätare. Du kan ju bara tänka dig vad de andra fångarna i Azkaban anser om att han slingra sig undan.
"Du känner till andra dödsätares namn", konstaterade madam Bones medan hon blängde på mannan framför sig, om hon avskydde någon så var det han, för vad han gjort, för hans förräderi.
"Det beror på… jag har mött en hel del personer i mitt liv, Lia, och jag kan inte garantera att vissa inte bara är rykten."
"Kalla mig inte det avskum. Du förlorade rätten till det när du utplåna min familj."
Sirius kände hur hans strupe drog ihop sig. "Amelia, jag må ha tagit en del liv, men jag lovar att jag inte hade någon hand i din familjs död."
"Ditt ord betyder inte mycket. Du lovade att hålla familjen Potter säker. Se vad som hände med dem", väste hon och Sirius ryckte till, att bli påmind om att han var en av anledningarna till varför de var döda, till varför Harry var föräldralös var en av de värsta känslorna, men han visste att han förtjänade det, så han höll tyst.
"Varför gjorde du det? Säg mig, vad erbjöd han dig som var värt att kasta bort dina vänners liv, din frus liv?" Sirius stirrade envist ner i marken medan han kämpade för att hålla tillbaka tårarna medan det kändes som om hon huggit ner en kniv i hans bröst och långsamt vred om i ett försök att krossa, att utplåna hans hjärta tills allt som bestod var en smörja av köttet det var gjort av och blodet som pumpades genom det. "Var det värt det?" fortsätter hon och Harry blängde ilsket på henne medan han skakade av undertryckt ilska. Hur kunde hon stå och säga det till Sirius, han hade inget att göra med det. Han var oskyldig.
"Sluta", viskade Sirius tillslut medan han blinkade bort tårarna i sina ögon, han kunde inte tillåta att någon såg dem.
"Jag sade var det värt det? Veta att du förstörde en pojkes framtid, du ryckte ifrån honom hans föräldrar och sände honom till ett liv hos mugglare där han var hatad. Du bär inte bara ansvaret för att James och Lily Potter dog, du sände även James syster till döden, din egna fru, när du valde att ansluta dig till Voldemort. Visste du om att de planerade att attackera henne, tortera henne och vanställa hennes kropp så hon blev oigenkännlig. Gav du dem adressen till vart ni bodde, stod du vid sidan av och tittade på medan de stal hennes liv? Skratta du när alla tre Potters dog pågrund av dig så som du skratta när du eliminera Peter?"
"Nej!" utbrast Sirius och till allas förvåning såg de tårar falla från hans ögon, rulla snabbt ner för hans kinder medan hela hans kropp skakade medan han mumlade order "nej" om och om igen. Harry var tillbaka hållen av Hermione och Ron, för att hindra honom från att attackera Madam Bones, även om de själva hade lust att göra samma sak. Den äldre häxan borde inte ha sagt såna saker till Sirius, de var lögner.
"Madam Bones, sluta med det här", väser Tonks medan hon tar ett steg närmare sin chef. "Du är väldigt orättvis. Du kanske hatar honom, och du får göra det om du vill, jag bryr mig inte, men vad du gör nu är inte rättvist. Du spekulerar och drar slutsatser i ett försök att såra honom. Och jag vet vad du tänker, han förtjänar det. Men du talar lögner. Vi alla kanske inte kände honom så väl som jag trodde, men jag vet en sak och det är att den här mannen, Sirius Black, älskade Jasmine helt och hållet. Han skulle inte tillåta någon skada henne om han kunde förändra det. Så antingen fortsätter du med ditt förhör och får de riktiga svaren eller så lämnar du honom ifred."
"Du försvarar honom?" kräver Umbridge och lutar sig ivrigt framåt.
"Han är min mammas kusin, dessutom tycker jag något är fel med hela historien. Okej, han förrådde familjen Potter, inklusive Jasmine, han dödade Pettigrew och bröt sig tolv år senare ut från Azkaban för att döda Harry… och nu räddar han honom? Är det inte någon annan än jag som tycker det låter konstigt. Varför skulle han plötsligt vilja rädda Harrys liv?" kräver Tonks medan Sirius äntligen lyckats få tillbaka sin kontroll och stoppat flödet av tårar.
"Och hur kunde han ta sig in i slottet. Jag trodde framtiden kontrollera vem som tog sig in och ut. Varför skulle de tillåta honom komma in i slottet om han ville mörda Harry?" frågar Ginny triumferande, men Dumbledores röst dödade snabbt hennes glädje.
"Cornelius, jag vädjar. Du kan inte ta in en Dementor i slottet eller avrätta honom framför barnen."
"Han ska möta sitt öde. Öppna portarna till slottet Albus", väser Umbridge och Fudge nickar bakom henne.
"Vänta ett tag Cornelius, Dolores. De drog upp viktiga punkter, och personligen vill jag veta hur han bröt sig ut ur Azkaban. Professor Snape, du råkar inte ha lite Veritaserum?"
"På mitt kontor", sade Snape kort, medan han reste sig och började gå ut ur salen för att leda vägen.
"Nå väl, Black, jag tror det är dags vi har ett förhör."
"Led vägen och jag följer frivilligt utan några krav med", sade Sirius ärlig. Det här var hans chans att bli fri, Amelia skulle säkert ställa frågor som ledde till hans frigivning och efter det kunde han skaffa vårdnaden om Harry. Han kunde känna att i princip alla i salen stirrade misstänksamt på honom medan de försökte lista ut varför han var så samarbetsvillig. Under tiden så fick madam Bones Sirius att flyta över till dörrarna in till stora salen innan hon avbröt förtrollningen.
Madam Bones rynkade på pannan medan hon tänkte över situationen. Antingen kunde hon få Sirius att sväva ut, men då skulle hon inte kunna använda sin stav om det behövdes. Eller så kunde hon ta bort repen som band honom, men då skulle han vara fri att fly. Det fanns egentligen bara en lösning. Och till allas förvåning så försvann repen som band hela hans kropp så att det enda som lämnades kvar var ett rep som band hans händer bakom sin rygg.
"Börja gå Black. Minerva McGonagalls kontor, du borde veta vart det ligger. Om jag minns rätt var du där allt för ofta under din skoltid", beordrade hon och Sirius tar förvånat några snubblande steg ut ur salen medan de förvånade och förskräckta skriken ekade runt honom.
"Amelia, vad håller du på med. Du släpper Black fri!" skrek Fudge och madam Bones vände sig om mot honom medan Sirius stannade till strax utanför dörrarna och såg osäkert in i salen.
"Jag gör det bästa av situationen, Cornelius. Jag behöver mitt spö och Merlin vet varför, men jag litar på att Black inte ska göra något. Från vad jag kan se så verkar han vilja bli förhörd."
"För att vi ska erkänna hans onda gärningar!" skrek Umbridge och madam Bones rös som om hon klivit ner i en tunna med iskallt vatten, säkerligen en reaktion från hennes gälla ton.
"Vilket gör att vi har mer att döma honom för", sade madam Bones otåligt medan hon ignorerade lusten att försöka få tillbaka värme i sin kropp. Hon kunde inte förstå varför allt kändes så hopplöst och varför hon frös så mycket.
Under tiden hade Harry stelnat till. Harry som nyss varit fylld av glädje vid tanken på att Sirius äntligen skulle få sin rättegång kunde känna den blekna bort för att fyllas av ett tomt, kallt mörker inom sig. Ett symptom som han kände till alldeles för väl. Tiden runt om honom rörde sig i slowmotion, han kunde se dementorn komma inom synhåll och han kunde i ögonvrån se att de flesta öppnade sina munnar för att skrika, men han hörde inget. Deras skrik drunknade i bruset i hans öron, ersattes i stället av skriken från hans föräldrar, Voldemorts befallning om att döda Cedric och senare hans hån. Men han skakade bestämt på huvudet, han kunde inte bli distraherade nu, inte när Sirius var fara. Hans ögon fann hans och Harrys hjärta krossades när han stirrade in i sin gudfars ögon. Ögon som var fyllda av skräck, beslutsamhet, bedjande om förlåtelse och… och kärlek. Så mycket kärlek medan de i fem korta sekunder såg varandra rakt in i ögon, rakt in i varandras själar. Sirius läppar formade ord och till sin chock lyckades Harry reda ut det; "Jag älskar dig, var stark, min son", innan dementorn gick emellan så att Harry inte längre kunde se sin gudfar, greppade hans armar och det kändes som om någon vred runt Harrys hjärta, det kunde inte nu. Han kunde inte förlora Sirius.
Nästan som i transtillstånd drog han sin stav och skrek Expecto Patronum medan han flög upp från sin plats, den skinande silver kronhjorten sprang ur hans stav och galopperade i väg mot dementorn som hade släppt huvan och sänkt sitt huvud emot Sirius som verkade vara stel av skräck, förlorad i sina hemskaste minnen medan han darrade i hela kroppen. Till slut, efter vad för Harry var en halv evighet, kolliderade hans patronusen med dementorn som släppte sitt tag om Sirius armar och drog sig bakåt, försvann utom synhåll. I samma sekund som dementorn släppt taget om Sirius föll han till marken helt orörlig. Tystnaden som tidigare pressat mot hans öron och han kunde åter igen höra normalt. Höra de skrämda skriken från alla i salen, men det spelade ingen roll nu.
Harry släppte ut ett fasansfullt skrik och började springa, han kunde känna någon gripa tag honom runt midjan, hålla honom tillbaka, pressade honom mot sin bröstkorg. Harry sparkade med benen och vred sig så mycket han kunde, fast besluten att ta sig ur mannens grepp…
"Harry, det är inget du kan göra", kunde han höra Remus ropa men han ignorerade det. Det kunde inte vara sant. Det var inte sant, allt det här var en hemsk mardröm och han skulle snart vakna upp i sin säng, gå ner till frukosten där han skulle träffa Sirius som mådde bra.
Harrys försök att ta sig loss ökade i styrka när han såg att madam Bones började närma sig Sirius, och till sist tog han sig loss och han sprang det fortaste han kunde genom salen, duckade undan från Kingsley armar, kasta sig ner på golvet och gled förbi en prefekt från Hufflepuff och stannade bredvid Sirius.
"Nej, nej, nej", mumlade han frenetiskt medan han lyfta upp Sirius slappa huvud och placerade det i sitt knä och strök undan hårlockarna som var i hans ansikte. "Nej, du mår bra. Du är fin. Kom igen Sirius, vakna, snälla vakna."
"Harry, det är för sent, du kan inte göra något. Ingen eller inget kan föra tillbaka någon från det", sade Hermione med tjock röst och tårar vällande ner för kinderna. Under tiden så hade alla lärare kastat sina egna patronusar, för att se till att ingen dementor kunde komma tillbaka.
"Nej, han är inte borta!" röt Harry och försökte fokusera sin blick på sin vän, men det var omöjligt. Tårarna i hans ögon gjorde hans syn alldeles för grumlig. "Han mår bra. Han är bara avsvimmad. Han kommer vakna när som helst. Han är inte borta, han kan inte. Han lovade, vi kommer vara en familj. Han lovade."
"Mr Potter, kliv undan från Blacks kropp!" beordrade Umbridge lyckligt.
"Ni får honom inte. Han finns fortfarande härinne. Han är inte död", skrek Harry medan han praktiskt taget lade sig skyddande över Sirius bröst. Han kunde höra hjärtat slå under honom, men det var för långsamt för att det skulle betyda något. Det var mekaniskt, och hans ögon, som alltid hade liv i dem trots vad han gått igenom, var döda. Det fanns inget i dem, inget liv alls. De var bara kalla och oseende. Hans hud hade förlorat all sin färg och antagit en blek grå, sjuklig färg medan all värme tycktes ha lämnat kroppen. I det ögonblicket accepterade Harry sanningen, Sirius var borta. Det enda som återstod var hans kropp, ett tomt skal. Slutligen hade Sirius mött ett öde värre än döden. En flämtande snyftning slet sig ur hans strupe och han blinkade vilt för att inte släppa fram tårarna men det var lönlöst. De strömmade nerför hans kinder och droppade ner på Sirius ansikte. Han kunde inte få någon luft och hans kropp skakade av snyftningar, han hade förlorat Sirius. Förlorat sin koppling till sina föräldrar, förlorat sin gudfar. Förlorat den man som var som en förälder till honom, den man som blivit hans pappa. Efter två år, efter att äntligen trott att något i hans liv kunde vara perfekt, så togs den personen ifrån honom. Åter igen var han ensam, helt ensam. Den man som endast brytt sig om hans bästa, gjort allt för att hålla honom säker var borta, död.
"Harry, gå undan från honom. Han är en mördare, du behöver inte by dig om honom", sade Angelina i en skrämd röst medan hon betraktade hur Harry strök sina tummar över Sirius Blacks ansikte, strök undan hår kärleksfullt, stirrade på hans kropp som om den var centrumet i hans universum, allt medan hans tårar fortsatte strömma nerför hans kinder. Hon kunde inte förstå det.
"Han är min gudfar. Han skulle ge mig ett hem!" skrek Harry medan han stirrade upp ilsket, ögonen röda av tårar och hans hår mer rörigt än vanligt. Nästan alla i salen drog efter andan när de hörde det, Sirius Black; ökänd massmördare var Harry Potters gudfar, och Harry ville bo hos honom. För de flesta vad det sista pusselbiten i pusslet. Harry var galen så som ministeriet och Daily Prophet hävdade, eller var påväg att bli ond.
"Harry, han är en massmördare!" utbrast Dean misstroget.
"Han var oskyldig. Och ni dödade honom!" skrek Harry medan han blängde på Fudge och Umbridge. "Ni dödade en oskyldig man. Ni dödades honom."
"Oskyldig, Potter", sade madam Bones hårt och vände sig emot tonåringen som satt på golvet och försökte skymma Sirius kropp. "Du verkar inte veta vad han…"
"Harry vet mycket väl vad han gjort och inte gjort", sade Ron medan han beskyddande ställde sig framför Harry. "Tro oss, Sirius Black var oskyldig, han erkände det för två år sen samtidigt som Pettigrew erkände att han var ansvarig för allt Sirius var anklagad för."
"Ifall Black var oskyldig skulle vi veta det", sade McLaggen hånande.
"Hur, han fick ingen rättegång", fräste Hermione och åter igen gick en gemensam flämtning genom salen.
"Jag hoppas att ni är nöjda nu. Ni tog nyss ifrån Harry den man han såg som en förälder", sade Ginny samtidigt medan hon såg hånfullt på Fudge och Umbridge.
"Han är inte borta än. Ni måste fixa det här", sade Harry bestämt medan han fortfarande höll Sirius i ett hårt grepp, som om det var hans livlina. Och kanske var det så, ifall han släppte Sirius skulle det innebära att han gav upp, att han accepterade Sirius öde. Han kunde inte göra det, det var tvungen att finnas något sätt att ändra det, men om han släppte Sirius så skulle han medge till sig själv att situationen var hopplös. Att Sirius var borta.
"Harry, de kan inte göra något. Ingen kan omvända konsekvenserna av en dementorkyss", sade Remus lågmält, han var själv likblek i ansiktet. Han var återigen helt ensam, alla hans vänner var döda.
"De måste göra något. De kan inte… han var oskyldig. Oskyldig!" skrek Harry. "En tidvändare, de kan använda en tidvändare", flämtade han desperat.
"Mr Potter, det tar veckor att fixa fram en tidvändare, du har max tolv timmar på dig innan det är försent."
"Så ni tänker bara låta honom dö!" skrek Harry medan han blängde mordiskt på madam Bones. "Ni fixar det här eller… eller så lämnar jag den här världen."
"Harry, du kan inte mena det. Du hör hemma här. Du älskar magi, Hogwarts är ditt hem", sade Oliver chockat.
"Hör hemma här! Hogwarts borde inte vara mitt hem, jag kunde ha fått ett hem med Sirius, han erbjöd mig ett hem. Vad för anledning har jag att stanna här? Magi fick nästan mina vänner dödade. Magi såg till att jag var hatad när jag växte upp. Magi fick mina föräldrar dödade. Magi fick Sirius dödad. Vad för anledning har jag att stanna kvar? Ni fixar det, ni ser till att föra tillbaka Sirius eller så slutar jag på Hogwarts, lämnar er i Voldemorts händer", sade Harry medan han med en darrande hand pekade på Fudge.
"Voldemort är död!" skrek Umbridge "Och Black fick vad han förtjänade", innan någon hann reagera så blev hon träffad av en lamslå och föll medvetslös till marken.
"Vem gjorde det?" skrek Fudge och Harry höjde bestämt sin hand, följd utav Ron och Hermione, något som fick tvillingarna och Ginny och Luna att höja sina händer och inom några sekunder hade även Neville, Oliver, Lee och jagarna höjt sina händer, de sista mest av lojalitet för Harry; för även om de inte förstod hela situationen så visste de att Harry var väldigt upprörd över att Sirius Black blivit utsatt för dementorkyssen och att Umbridge inte borde ha sagt det, så de tog alla på sig skulden för att förhäxat Umbridge.
"Säg aldrig mer något sådant om min gudfar. Han förtjänade inget av vad han genomlidit. Han var en god person. Ni torterade honom, ni jagade honom, ni smutskastade hans namn. Men det räckte inte, ni var tvungna att ta hans själ med!" skrek Harry, och hans röst skar sig pågrund av dem rena sorgen i hans röst och volymen av den.
"Kom igen Harry", sade George medan han tog ett grepp under Harrys armar och drog upp honom på benen, noga med att se till att vad som återstod av Sirius inte blev skadad på något sätt. "Låt oss gå härifrån."
"Jag kan inte lämna Sirius, de kommer att göra sig av med honom. De kommer inte ens försöka rädda honom", lyckades Harry få ur sig mellan sina snyftningar och han snubblade till medan han försökte nå Sirius, desperat att inte lämna honom
"Jag tar honom. Vi tänker inte Fudge och hans likar få tag i honom, vi vet vad han betyder", sade Fred kallt medan han blängde upp mot lärarbordet innan han plockade fram sin stav, svängde på den och fick Sirius kropp att sakta sväva uppåt tills den var i midjehöjd.
"Ni fixar det här, jag bryr mig inte om hur eller om ni behöver bryta lagar för att göra det. Men ni ser till att Sirius får tillbaks sin själ, annars kan vi garantera att ni alla kommer ha större problem än Voldemort på era händer", fräste Ginny innan hon tillsammans med Ron, Hermione och tvillingarna, som förde med sig Sirius och Harry, gick ut ur salen och försvann. De lämnade en knäpptyst samling bakom sig, där ingen, vare sig vuxna som barn, hade någon aning om vad de skulle göra eller säga. Så de stirrade tysta på platsen där de sist sett gruppen medan de försökte reda ut vad som nyss ägt rum.
Hermione, Ron, Ginny, George som stödde Harry och Fred som höll Sirius kropp flytande i luften klämde sig igenom den smala ingången och hamnade i den lila grottliknande rummet de hade gjort iordning. Medan gången ner till Hogsmeade var oanvändbar var det fortfarande en stor yta de hade att röra sig på och de hade för länge sen ställt in möbler där så att de hade någonstans att koppla av.
Fred sänkte ner Sirius på den mjuka soffan och Harry greppade genast tag i sin gudfars arm och begravde sitt ansikte i sidan på mannen. De andra såg sorgset på varandra utan att ha någon aning om vad de kunde göra. Det var inte som om de kunde ge Harry några tröstande ord.
"Han kommer vakna upp, han måste göra det", sade Harry hest medan han ilsket torkade bort tårarna med ena handen.
"Harry, det där var dementorkyssen. Får vi inte tag i en tidvändare inom tolv timmar är det inget vi kan göra. Och det är inte ens säkert att det kommer hjälpa. Jag vet inte om man kan förändra något sådant här", sade Hermione. Hon önskade att hon kunde säga att Harry hade rätt, men hon kunde inte ge honom något falskt hopp.
"Den kanske inte tog hans själ. Min partronus var på den på direkten… han, han kanske bara är i tillfällig koma. Han kommer vakna, han skulle inte göra så här. Han skulle inte lämna mig", sade Harry desperat. "Det var inte ens tio sekunder. Han kan inte ha förlorat själen."
"Harry, kompis", sade Ron försiktigt. "Inget av det här borde ha hänt. Men jag har aldrig hört om någon som återhämtat sig från dementorkyssen, oavsett om den var lång eller kort." En bedövande tystnad fyllde rummet efter hans ord och Harry begravde åter igen sitt ansikte i sidan på Sirius kropp medan alla andra såg på honom utan att säga något ord.
"Det här är mitt fel", viskade Harry tillslut efter flera minuters tystnad. "Ifall jag inte tagit boken och läst så hade han inte behövt förvandla sig, ifall jag inte drabbats av den här förbannelsen hade han inte behövt förvandla sig. Han dog pågrund av mig. Han hade levt om det inte var för mig."
"Han hade varit i Azkaban om det inte var för dig", avbröt Ginny hårt.
"Han hade åtminstone varit levande", fräste Harry tillbaka och snörvlade till. "Jag anklagade Fudge, men om jag varit mer uppmärksam hade jag kunnat stoppa allt det här, jag hade räddat honom. Jag var självisk som ville att han skulle bli fri så jag kunde bo med honom. Jag borde inte ha önskat det, jag borde ha nöjt mig med att han var levande."
"Jag tror att ifall han kunde få välja sätt att dö skulle det här vara det han valde. Han dog för att rädda dig. För att hålla dig säker, det var allt han ville", sade Fred försiktigt.
"De sista orden han sade till mig var 'jag älskar dig, var stark, min son', men hur kan jag vara stark när jag förlorade honom. Jag vet inte hur jag kan fortsätta", sade Harry innan han åter igen bröt ihop. Tårarna strömmade nerför hans kinder floder, han hyperventilerade av sin sorg medan han hela tiden höll sig nära Sirius, som om han var fastlimmad vid hans sida.
Hans vänner såg på honom desperat. De visste mycket väl att det här kunde vara det sista strået för Harry. Hur skulle han kunna ta sig vidare från det här när han klandrade sig själv för Sirius död, när de visste att oavsett vad de sade så skulle han inte sluta beskylla sig själv, klandra sig själv för att inte rädda Sirius. Harry hade varit så nära att bryta ihop helt och hållet när Cedric dog, hur skulle han då klara av att inte gå under, inte krossas i bitar som aldrig skulle kunna klistras ihop igen ordentligt för att han förlorade Sirius, sin pappa för alltid. Det här var troligtvis Harrys undergång, och i längden även resten av Storbritanniens undergång. Allt på grund av att Fudge kalla på en dementor och lät den komma in i slottet utan någon som kontrollerade den när Sirius hade en order om att bli kysst på fläcken. Hade Fudge bara lyssnat hade Sirius inte behövt dö, inte behövt förlora sin själ. Och Harrys hjärta skulle inte ha blivit krossat, skadat för alltid. Genom ett drag hade allas framtid äventyrats pågrund av att Ministeriet såg till att en pojke förlorade sin tredje och sista förälder. För varför skulle Harry riskera sitt liv och kämpa emot Voldemort och hans anhängare när det var Ministeriet som råna honom på hans lycka. De såg alla bistert på varandra medan deras öron tog in Harrys hjärtskärande snyftningar och hans viskade ord bedjandes om förlåtelse, bedjande om att han inte menade att få honom dödad, bedjandes om att vakna upp. Att han skulle göra vad som än krävdes. Men han fick aldrig något svar och det enda som fortsatte att bryta tystnaden i rummet var hans läten av sorg.
AN: Så det var det. Det finns en chans att jag skriver ett till kapitel där jag utforskar vad som hände i salen efter gruppen lämnade den, deras försök att hitta en lösning och rädda Sirius själ. Ifall de lyckas rädda honom har jag dock inte bestämt ännu. Men är det något ni skulle vilja se, eller ska jag bara lämna det som det är?
Sist men inte minst. Grattis Fred och George Weasley på eran födelsedag. Ni är nu 37 år gamla :D
