A/N: Detta är första gången på länge som jag faktiskt publicerar något av det jag skrivit. Jag fick inspiration till denna fic från 5x03. Jag började skriva denna just efter jag såg episoden och fick inspiration till slutet av en tragisk novell som jag skriver just nu, så ja. Jag älskar olyckliga slut. Fast Finns/Corys är självklart ett stort undantag.

Disclaimer: Jag äger naturligtvis varken karaktärerna eller Glee.


Kurt fick samtalet mitt under en av hans och Rachels musikalfilmsmaraton-kvällar. Just den kvällen såg de RENT, och mitt under Take me or leave me (och de båda två sjöng tillsammans med karaktärerna,) började Kurts telefon att vibrera. Han övervägde att ignorera samtalet, men sedan såg han att det var hans pappas nummer som visades på displayen. Han kunde inte ignorera det, så han pausade filmen och hälsade på sin pappa med en glad hälsning och klargjorde att det absolut inte var okej att ringa mitt under hans och Rachels traditionella musikalmaraton. Kurt log lite för sig själv åt sitt skämt och väntade på att hans pappa skulle dra något ironiskt skämt, men det Kurt inte var beredd på var att Burt endast svarade med ett hest "okej".

Något var fel med hans röst. Det lät som att hans pappaprecis hade gråtit. Burt grät vanligtvis aldrig. Den senaste gången han hade brutit ihop var under den där hemska natten då Kurts mor hade somnat in för gott.

"Vad är det som är fel, pappa?" frågade Kurt med oro i rösten. Det enda han kunde tänka på var att han innerligt hoppades på att det inte var något som hade att göra med cancern.

"Nej, nej. Det handlar inte om mig." Försäkrade Burt och försökte skratta, men det enda som Kurt hörde var ett hjärtskärande läte. "Det är Finn."

"Vad... vad är det för fel med Finn? Han har väl inte bestämt sig för att gå med i armén igen? Du kan verkligen inte låta honom göra det..." Kurt fortsatte babbla. Han hoppades allvarligt som hade hänt med Finn. Nej, absolut inte. Men varför var hans pappa så ledsen? Något var fel. Väldigt fel.

Puck övertalade honom säkert att göra något riktigt idiotiskt, försökte Kurt att intala sig själv. De stal kanske en bil och blev arresterad. Jo, så måste det vara... vände sig mot Rachel och såg skräcken i hennes ansikte när Kurt nämnde Finn. Vad händer? mimade hon, Kurt skakade på huvudet för att visa att han inte hade någon som helst aning.

"Kurt..." Hörde han sin far säga till slut. "Finn är död."

I just det ögonblicket kändes det som att hans värld krasade isär i tusentals bitar. De tre orden förändrade allt. Kurt försökte att få fram något att säga, men det gick inte. Han kände Rachels brännande blick i ryggen.

"Kurt?" hörde han sin far säga i luren. "Du..."

"Du skämtar!" utbrast Kurt med ett hysteriskt tonfall. Han kände tårarna börja rinna ned längs hans kinder. "Pappa, snälla, säg att du skämtar."

"Nej, Kurt..."

"Nej, nej, nej!" skrek han. Han hade tappat känseln i benen, och helt plötsligt satt han ner på golvet med armarna runt knäna. Hans mobiltelefon låg någonstans på golvet.

"Kurt, vad är det som är fel?" hörde han Rachel viska bredvid honom. Hon hade satt sig bredvid honom och omfamnade honom. Nu förstod även hon att det var något som var fel. Hon försökte få ögonkontakt med honom, men han vände iväg blicken. Hon räckte efter mobiltelefonen som låg på golvet några meter från Kurt och lyfte den med en skakande hand mot örat.