VARNING! LÄS DETTA INNAN DU BÖRJAR LÄSA BERÄTTELSEN!

DH-SPOLIER!

Även då jag älskade den sjunde boken så blev jag väldigt ledsen när Voldemort dog (jag är galen), så jag bestämde mig för att skriva en berättelse där Voldemort faktikst lyckas döda Harry. Så för alla er som har läst DH; Den här berättelsen följer den sjunde boken fram till kapitel 34. Alltså, Voldemort dödar Harry och Harry vaknar inte igen! Dödsätarna vinner!

Så, jag hoppes det är klart för er nu.

TORTYR/SEX/VÅLDTÄCK/ÅNGEST/SJÄLVDESTRUKTION-VARNING

Eftersom detta återkommer i nästan varje kapitel så varnar jag er bara en gång. Om ni inte klarar av sånt, börja inte ens läsa! Det är för mycket ni måste hoppa över annars!

P.S

Jag äger ingen av karktärerna i den här berättelsen, och jag tjänar inga pengar på den.


Prolog – Ett nytt slut

"Jag väljer henne."

Dess tre ord mötes av flera protester, tjut och gråt. Voldemort ignorerade dem allihop. Han såg bara kallt på dem och det stoppade genast protesterna. Men tjuten och gråten fanns kvar.

Hans dödsätare som hade protesterat tog genast hand om de som tjöt och snart far allt som hördes ett lätt snyftande.

Voldemort suckade. Förbannade Potter. Tack vare honom så hade han inga horrokruxer kvar, förutom Nagini. Nu var han tvungen att komma på något nytt sätt att se till så att han överlevde, turligt nog så hade han en idé som i alla fall skulle göra så att hans blod fortfarande fanns kvar i världen.

Det var väl det allt det här handlade om egentligen. Blod.

Han hade visserligen lovat att han inte skulle skada någon mer om Potter gav upp frivilligt, men en liten flicka till spelade inge roll. Det var ju inte som om någon skulle sakna henne! Dessutom var hon redan dömd för att ha hjälp Potter. Som väldigt många andra.

Han såg sig omkring och fick se Nagini festa på resterna av Longbottom. Pojken hade varit dum nog att försöka döda Nagini. Nåja, han fick tillbaka nu.

"Jag vill att någon ordnar en gravsten åt Potter," fortsatte Voldemort "Det ska vara en avskräckare för alla som försöker trotsa mig igen.
Han sa det inte till någon särkilt, men han förväntade sig att orden skulle uppfyllas omedelbart.

Det gjorde den också.

Han fortsatte genom slagfältet och fram till Minerva McGonagall som stod halvböjd över ett bord. Hon verkad ha väldigt svårt att andas.

"Jag är mycket besviken," sa han kallt "Men jag antar att jag inte har råd att förlora dig, Minerva."

Minerva verkade försöka samla ihop sitt mod.

"Så länge det finns elever här så tänker jag fortsätta hjälpa dem."

Voldemort log mot henne "Såklart du ska. Så fort ni har städat upp här ska vi ha ett långt samtal om några nya reformer jag tänkt göra inom skolvärlden."

Hon såg känslolöst på honom.

"Vi måste ha en ny rektor till att börja med."

"Vad har hänt med Severus?"

"Åh, jag dödade honom," Voldemort lämnade henne flämtandes och gick vidare till vad som verkade vara spillrorna av Fenixorden.

"Herre, vi har fem skadade här, resten är döda eller försvunna," sa en dödsätare.

Voldemort såg ner på dem. Tre av dem hade rött hår.

"Weaslys," fnyste han "Blodsförrädare… nåväl, vi får inte slösa med blod…"

Han såg ner på den rödhåriga flickan som låg halvt medvetslös i sin mammas armar. Den tredje var en ung man som verkade ha förlorat sitt öra.

Voldemort tänkte efter.

"Hitta en lämplig partner åt flickan, se till så att hennes barn inte blir blodsförrädare."

Mamma Weasly flämtade till "Nej! Ni kan inte…"

"Avada Kedavra," sa han uttråkat och pekade på kvinnan. Hon hade redan satt tillräckligt många ungar till världen.

Han skulle precis gå vidare när Lucius Malfoy hindrade honom.

"Herre… förlåt om jag lägger mig i, men verkar inte Weaslyflickan vara bättre för er? De är kända för att få många barn och de är trots allt renblodiga…"

Voldemort funderade på om han skulle tortera Lucius lite grann för att han lade sig i, men kom på att han inte hade tid.

"För det första så har jag redan lekt tillräckligt mycket med Weaslyflickan, för det andra tänker jag inte röra något som Potter har använt och för det tredje är hon rödhårig. Lucius, jag vill inte att mina barn ska vara rödhåriga."

"Såklart inte herre men… varför hon? Ni måste väl kunna hitta någon bättre? Varför smuttskallen?"

Voldemort fortsatte gå "Jag har mina anledningar, Lucius, men jag tänker inte berätta dem för dig."

Han gick vidare genom den förstörda salen. Överallt sprang folk omkring och hjälpte sårade. Det spelade inte så stor roll längre vilken sida de hade slagits på, Voldemort hade vunnit. Det sista hotet mot honom var borta.

Mörkrets Herre gick tillbaka till utgångspunkten och såg ner på flickan han hade valt. Hon satt böjd över kroppen på en annan rödhårig trollkarl. Stället var verkligen fyllt av sådana.

"Kom hit," sa han till flickan.

Hon såg på honom med stora bruna ögon "Aldrig!"

Med en lätt rörelse hade han gripit tag i hennes hår och drog upp henne. Hon tjöt till.

"Du kommer snart få lära dig att jag inte accepterar när folk vägrar lyda mina order," sa han kallt "Tro inte att bara för att jag har valt dig så kan du göra som du vill. Du är speciell, men inte så speciell, Hermione Granger."

Efter det skrek han några order till sina dödsätare och transfererade sig och den vettskrämda flickan därifrån.

Harry Potters död hade varit ljuv.