Lång, långt, långt, långt bort i en annan värld bodde det en prins i ett stort palats. Hans namn var Edward och han bodde tillsammans med sin broder i ett stort slott. Men i det stora slottet bodde också en gammal arm och benmakerska med sitt barnbarn vid namn...

"WINRYYYYY!!!!"

Hördes ett sorgset och högt rop från en tonårig rustning som rusade nerför den stora spiraltrappan. Det höga tjutet hördes i hela palatset liksom stegen från rustningen. Varje steg gav ifrån sig ett högt tungt, metalliskt ljud som avslöjade var tonåringen tog vägen. Efter den långa färden nerför trappan rusade denne vidare över golvet och ut genom de stora dörrarna som ledde ut till en trädgård. I trädgården stod ett skjul som tillhörde arm och benmakerskan Pinako Rockbell, samt hennes barnbarn Winry. Barnbarnet ifråga var en lång tjej på femton år med skulderlångt hår som sken vackert i solen. Hon var känd för sin besatthet av metallemmar och allehanda metallföremål som kunde komma i hennes väg. Flickans besatthet gjorde henne till en perfekt arm och benmakerska. För tillfället stod hon i skjulet med en metallsåg för att fullända ännu ett av sina "mästerverk" som hon kallade sina arbeten. Ljudet från metallsågen överröstade det nya tjutet som kom från den tonåriga rustningen då han skyndade mot skjulet och slog upp dörren. "WIIIINRYYYYY!!!" Ljudet från sågen fortsatte ett tag till, ett ihållande ljud som skar i öronen. Om tonåringen som tjöt hennes namn hade haft öron hade de irriterats av oljudet. Otåligt stod rustningen i dörröppningen och betraktade henne, innan denne gick in för att sedan lägga sin tunga metallhand på flickans axel. Hon ryckte till av överraskning och såg upp. Ett tag stirrade hon bara oförstående innan hon stängde av metallsågen för att sedan ta av sig ögonskyddet. "Vad är det Al?" Hennes blick var stadigt fäst på metallhuvudet. "Alltså...Edwina är min syster..." Började han innan Winry avbröt honom. "Bror. Edward är din bror." Suckade hon och satte undan metallsågen. "Winry! Lyssna på mig! Jag är kär i Edwina!" utbrast han häftigt och satte händerna framför sitt ansiktet. Den blonda flickan suckade tålmodigt och satte sina händer över höfterna. "Al...är du helt blind eller? Edward är inte en flicka, han är en pojke. P-O-J-K-E, vad är det du inte fattar egentligen!?" Men rustningen hörde inte på, han var för upptagen av sina egna tankar. "Jag vet att det är helt omöjligt...vi är syskon...jag kan aldrig få henne..."

"Det var droppen! Jag står inte ut med att bli kallad Edwina hela tiden!" utbrast en annan blondin i en annan del av slottet. Hans skulderlånga fläta svängde häftigt då han undvek en spark från en medelålders kvinna som var prins Edwards personliga tränare. Hon var en tuff kvinna som kunde mycket om sitt område, nämligen kampsport och den uråldriga kunskapen om alkemi. "Snart får jag väl döpa om mig till Edwina....prins Edwina..." Då han hade avslutat meningen fick han ett konstigt uttryck i ögonen som fick kvinnan att rynka pannan. "Prins Edward?" Frågade hon osäkert och höll tillbaka det slag som var tänkt mot hans mage. "Prins Edward...du vet mycket väl att Alphonses minnen är lite diffusa från det att du försökte återuppliva er mor." En underlig tystnad föll över rummet och den blonde tonåringen såg frånvarande ut då hans blick föll på metallarmen som påminde om det förflutna. En smärtsam bakgrund som hade hållit honom vaken i tankar om nätterna.
"Jag kanske borde bli en flicka...för Als skull." Ett svagt leende fick hans ansikte att se ansträngt glad leende utan riktig glädje och det här upptäckte den mörkhåriga kvinnan som fortfarande höll en rynkad panna i sitt ansikte. Hon suckade svagt och betraktade honom på ett bekymrat sätt, som en moder som inte vet hur hon ska handskas med sitt barn. "Idiot...Du kan inte förändra dig själv för någon annans skull." Blondinen vaknade upp från sina tankar och såg in i hennes ögon. Han hade något bestämt i sin blick och hon kunde inte låta bli att tänka tillbaka till den tiden då hon träffade dem för första gången. Den äldre brodern hade haft en intensiv blick fylld av envishet. En envishet som alltför ofta satte honom i svåra situationer. Hur många gånger hade han inte lämnat riket för att leta efter den mäktiga "De vises sten"? Edward var en oansvarig tonåring som inte tycktes bry sig om rikets bästa och flera gånger hade han satt sitt liv på spel. Det enda vettiga han hade gjort var att lämna sin yngre bror i slottet. "Jag gör bara det jag tror är rätt och om det här gör Al lycklig...så byter jag gärna kön för hans skull."
Med de orden lämnade han rummet utan att avsluta träningspasset. Alla tyngder och träningsredskap lämnade han åt sin tränare att plocka undan. Trots allt var det hennes jobb även om han avskydde att tänka på det sättet. Izumi var mer som en mamma än något annat. Båda hon och Pinako hade betytt mycket för honom men ändå hade han inte kunnat hålla sig borta från det förbjudna, att väcka de döda till liv. Med knutna nävar lämnade han rummet och skyndade iväg för att få vara ifred. I ett palats där det fanns tjänare, en personlig tränare, en gammal tant, en känslig rustning och en mekanikergalning var det mycket svårt att få vara ensam. Speciellt då det kom bud från andra riken som ville att man skulle lösa en del problem. Tydligen var inte vuxna bra på att döma själva. Han lyckades nästan ta sig till sitt privata rum som låg på andra våningen då en dov knackning hördes. Däremot var det ingen hög knackning. Då ingen tycktes dyka upp för att öppna dörrarna bestämde han sig för att själv göra det. Vad skulle man med tjänare till om de ändå inte gjorde sina jobb? Tänkte han lite irriterat och gick fram till de stora dörrarna som påminde honom om hur kort han egentligen var.
"Vi ska inte ha något..." sa han buttert då han väl hade öppnat en av de stora dörrarna. Precis när han hade avslutat meningen trycktes ett fotografi mot hans ansikte. "Är hon inte den sötaste flickan på jorden!?" Hördes en triumferande röst som om han hade vunnit på bingo-lotto. Edward kände sig såpass chockad av den plötsliga fotografiattacken att han inte kunde komma på något att säga. Han slog undan handen som höll i fotot och stirrade på en man som såg ut att vara kring medelåldern med ett långsmalt ansikte, glasögon och skäggväxt. Mannen var klädd i en blå långrock och blåa byxor. Kläderna såg militäriska ut men mannen betedde sig sannerligen inte som någon militär. "V...vem fan är du!?" Utbrast han och fortsatte att stirra på mannen. Det där med fint beteende hade han nog aldrig lärt sig och han tvivlade på att det någonsin skulle gå in. Trots allt hade han växt upp i en någorlunda normal miljö innan deras mamma hade dött. "Håh? Det var inte vidare artigt må jag säga, du måste vara en ny tjänare förstår jag." Mannen lade undan fotot i en innerficka och harklade sig innan han talade på nytt. "Jag har ett viktigt brev från överste Roy Mustang, det är en inbjudan till samtliga högsäten i landet." Medan mannen talade kände Edward av en viss irritation över att bli kallad tjänare. Speciellt av den här...typen. "Du kan hälsa den här Roy Musta..." men innan han hann säga något mer överhuvudtaget räcktes ett brev till honom med ett sigill. "Jag räknar med att husets ägare svarar så snart som möjligt." Sa mannen med ett leende och gjorde en honnör innan han vände om. Sedan vandrade han iväg från slottet, till en bil som stod parkerad utanför muren som omgav trädgården.
Blondinen såg efter honom med en häpen blick och det var inte förrän mannen hade åkt iväg som han såg ner på brevet igen. En inbjudan? Från en överste. Vad var det för inbjudan? Han var inte speciellt förtjust i fester som anordnades av prinsar eller rikemansmänniskor överhuvudtaget. Det kändes så tillgjort och falskt på något vis. Dessutom blev han alltid utsatt av hån när ingen annan hörde eller såg. Var det här ett tillfälle för att få håna en prins? Isåfall vägrade han att sätta sin fot hos den där översten. Utan att ens öppna sigillet slängde han det till marken men i samma stund som han gjorde det hördes ett välbekant tjut. "Syster! Så gör man bara inte!" Massvis med klonkande ljud hördes när den stora rustningen skyndade fram till honom. "Vad är det där?" Frågade Al innan han böjde sig fram och försiktigt tog upp brevet med sigillet. "Något skräp som en konstig gubbe dök upp med..." sa Edward nonchalant och satte händerna på höfterna. Han var inte speciellt nyfiken på den här Roy Mustang eller hans mystiska bjudning. "Skräp? Men syster...det är ju ett kuvert med ett sigill på, det kan vara viktigt." Utbrast den yngre brodern med en upprörd stämma.
av dem? "Det är inget viktigt säger jag ju! Det är någon fånig bal eller något liknande..." muttrade han till svar och himlade med ögonen. Hur kunde folk få för sig att Al var den äldre "Woaahh! En bal? Syster, kan vi inte gå? Snälla?!Snälla!?Snälla!?"
NEJ! Jag hatar att gå på bal!" nästan skrek han och blängde på sin väldigt jobbiga lillebror. Han ångrade sig nästan då han hörde den häftiga inandningen som kom från rustningen. Tystnaden föll mellan dem och han förstod inte riktigt hur han kunde göra fel hela tiden. "Förlåt...förlåt syster...att jag existerar..." Den darriga rösten gjorde honom lätt förvånad. Vad nu då? Al började gå iväg med bokstavligen tunga steg och det verkade som om han var på väg till Winry som höll på att mecka. Brevet hade han tappat till marken. Utan att riktigt tänka böjde sig Edward fram och tog upp brevet. "Idiot..." Han fnös lätt och gick in igen för att sedan stänga dörren. Nu när han höll i brevet med sigillet kände han av en viss nyfikenhet. Vem var den här Roy Mustang egentligen? Säkert en gammal gubbe som tyckte om att berätta torra skämt och dricka en massa sprit. En sådan där typ som tråkar ut en till döds. Så var det flesta viktiga personer och det var många som inte tyckte om Edwards position. En osnuten snorunge med för långt hår och en metallarm. Mycket hade det pratats om hans arm och om Al som alltid bar rustning. Undrar hur de skulle reagera om de fick veta att det var Als själ som var fångad i rustningen och att hans minne inte var helt rätt.
Alphonses prat om syster hit och dit hade bortförklarats som galenskap, men det störde honom ändå att hans bror inte visste vem han var. Medan han hade varit borta i sina tankar hade han gått uppför trappan och hamnat utanför sin rumsdörr. Hans privata rum dit ingen fick gå om det inte var viktigt. Snabbt fick han upp dörren och stängde den efter sig då han väl var inne på sitt rum. Kvickt låste han och vände sig om för att betrakta sin fristad. Ett stort rum med två gigantiskt fönster som släppte in solljuset och på sidorna om dem fanns det vinröda gardiner som han själv hade valt. Vid den vänstra väggen fanns det ett skrivbord och bredvid två stycken bokhyllor med alkemiböcker. På den högra sidan stod en röd himmelssäng och på själva golvet låg anteckningar samt böcker uppslagna. Halvt i sina tankar gick han fram till skrivbordet som stod nära det vänstra fönstret och sedan slog han sig ned. Brevet öppnade han långsamt som om han vore rädd att förstöra pappret och då pappret var befriat från kuvertet vecklade han sakta ut det.

"Bäste prins Edward Elric, det vore mig en ära om ni ville komma till min lilla bjudning. Om jag ska vara ärlig visste jag inte om er existens men nu rättar jag till mitt lilla misstag. Var vänlig infinn er i min enkla boning klockan 8 om tre dagar.

Med vänliga hälsningar Roy Mustang."

"Visste inte om...vad fan!? Driver han med mig?" Utbrast han och kastade iväg brevet innan han satte ansiktet i händerna. Han ville inte gå...Ville verkligen, verkligen inte gå på någon jävla bal. Den där Roy ville säkert inte ens ha honom där. Det kändes snarare som om han blev bjuden för att folk skulle få en chans att driva med honom...men...Al ville så gärna gå och det var länge sedan de hade gjort något tillsammans. Kunde inte någon annan gå? Winry ville säkert gå...Fast Al ville bergis gå med honom dit. Någon annan...Just nu önskade han verkligen att han var någon annan. Någon annan...Någon annan. Chockad över tanken höjde han huvudet från händerna och stirrade rakt ut i luften med en gapande mun. Skulle...skulle folk gå på det? Fundersamt såg han ner på sin egen kropp och kom att tänka på vad Al hela tiden brukade säga. "Syster, syster!" Snabbt grabbade han tag i kuvertet och letade efter en address och nog hittade han den. En snirklig stil på baksidan som var nästan minimal och omöjlig att läsa. Ett tag satt han tyst och bara stirrade på addressen samtidigt som han gick igenom sin plan. Sedan kom ett brett flin a la Edward som förvarnade om att något djävulskap var på gång. "Jadu Al, nu kommer du få en syster."

Det är lätt att vandra på törnen med ett metallben...Eller?

Det var nästan såsom Edward hade förutspått att det skulle vara. En trist tillställningar med tråkiga människor som gjorde tråkiga saker och åt konstig mat. Till och med huset kändes så fruktansvärt tråkigt. Var han än vände blicken var det enbart vuxna som var klädda i strikta men ändå eleganta kläder, som fick honom att vilja gå hem direkt. Varför hade vuxna såna här "fester"? Han såg ingenting intressant eller roligt i det. Med en suck vände han sig halvt om för att tala till rustningen. "Kom igen Al...vi går he..." Men då han väl hade vänt sig om var den yngre brodern borta. "Al? Al?!" Utbrast han överraskat och rynkade pannan medan han försökte se över havet av människohuvuden. Klackarna gjorde honom lite längre men inte tillräckligt lång. "Al!!" Hur kunde man försvinna bara sådär? Tänkte han förbryllat, speciellt då man var en rustning som lät väldigt mycket. Precis när han tänkte gå omkring för att leta efter sin plåtburk till bror kände han en hand på sin axel.
Överraskat av den plötsliga rörelsen ryckte han till och höll på att fälla den som stod bakom honom. "Al din idi..." Halvvägs i meningen var han nu vänd mot en mycket längre man som var klädd i en svart kostym, skjorta och slips samt att han hade ett par slätstrykna byxor i samma färg. Även håret var svart och kortklippt på ett praktiskt sätt så att det inte var ivägen på minsta vis. Av någon anledning gillade han den lätt spretiga luggen och de smala ögonen. "Letar fröken efter någon?" Frågade den mörkhårige och grandskade honom med en fundersam blick. För några sekunder blev han helt stum och bara stirrade men sedan ruskade han lätt på sig.
"Ja, min lillebror...Alphonse...har du sett honom? En stor rustning med en pipig röst, han tjatar hela tiden om sin syster."
Den mörkhårige mannen gav honom ett lätt roat leende, ett leende som Edward inte visste hur han skulle tolka. "Tillhör ni familjen Elric?" Frågan fick honom att bli lätt misstänksam men det fanns ingen anledning till att ljuga. Trots allt var namnet Elric relativt känt, fast den där översten hade tydligen inte hört talas om honom tidigare. "Ja, hur så?" Av någon anledning växte leendet större på den svarthåriges läppar.
"Jag bara undrade med tanke på att namnen Edward och Alphonse Elric står på listan, men jag tror inte att ditt namn står där. Om nu inte prins Edward Elric är en transve..." Innan meningen avslutades avbröt han honom. "Jag är fan ingen transvestit! Jag är Edwina Elric och min tvillingbror hatar såna här tillställningar därför kom han inte." Han började irritera sig på den här mannen som tydligen hade koll på vilka som stod på var den här mannen egentligen? Vad ville han?
"Så du är hans tvillingsyster? Märkligt att jag inte har hört om dig. Jag har bara hört om din dvärg till bror."

"Käften!" Utbrast han högt så att ett flertal i närheten ryckte till, vilket fick mannen att le större. "Vilket ovårdat språk ni använder." Orden fick blondinen att rodna lätt medan han grimaserade. "Min bror tycker inte om att bli kallad för kort...." Sa han undvikande och vände på klacken för att leta rätt på sin lillebror. Den svarthårige gjorde ingenting för att stoppa honom utan stod bara kvar på samma ställe med ett roat leende. "Yo Mustang, jag har letat efter dig hela kvällen." Hördes en munter stämma varpå en hand landade på mannens axel. Mannen som blev tilltalad vände sig om och betraktade den andre mannen som log brett. "Vad ville du Hughes?" Frågade han, fortfarande med ett leende som vilade på läpparna. Hughes som den andre hette tog av sig sina glasögon för att putsa dem medan han såg på överste Roy Mustang. "Tja, det finns kanske hopp om att du hittar en vacker hustru och jag vill gärna se henne först." Sa han varpå ett brett flin syntes i hans ansikte. En lätt suck undslapp den yngre mannen. "Hughes, du är rent hopplös. Jag har inga planer på att stadga mig än. Dessutom hittade jag bara en liten räka...Edwina Elric, känner du till henne?"
"Huh? Elric? Jag trodde det bara fanns två bröder." Den överraskade tonen fick Roy att rynka pannan en aning medan han yttrade sig igen.
"Jo...Det trodde jag också."

Jäkla skit...Med tanke på hur mycket han gjorde bort sig skulle väl snacket börja gå. Vem skulle egentligen tro att han var en tjej? Han visste inte mycket om hur tjejer betedde sig och Winry var inte direkt idealkvinnan att utgå från. Det här var kanske inte den bästa ideen han hade haft och allvarligt talat hade han inte varit vidare diskret. De flesta som kände till honom visste hur ovårdat språk han hade och hur illa upp han tog om någon nämnde "kort", "räka", "dvärg" eller något liknande. "Skitstövel..." Muttrade han för sig själv och lyckades ta sig förbi alla människor som stod i klungor. "Jag ska allt visa honom...kalla mig dvärg...jäkla uppblåsbara stropp...vänta bara..." Fortsatte han muttra medan blicken gick runt i hopp om att få se en rustning någonstans. Hur kunde Al bara försvinna sådär? Han verkade då inte vara på nedervåningen för isåfall skulle man hitta honom ganska snabbt. Kanske han skulle ta och fråga ifall någon hade sett honom? Trots allt var rustningen ganska stor. Edward fick syn på en ganska bastant man med ett mejslat ansikte, små ögon och en ganska stor blond mustasch. Den här mannen hade inget hår på sin skalle utom en blond hårslinga som på ett mystiskt vis stod upp en aning. Osäkert gick han fram till muskelberget som var klädd i skjorta och slips liksom den svarthårige. Tjaa, det skadade väl inte att fråga den här typen om han hade sett Al. "Ey...Jag menar...Ursäkta mig, men vet du var min bror är? Han går omkring i en rustning och brukar oftast prata om mig." Frågade han vänligt och försökte se så oskuldsfull ut som möjligt inför främlingen. "Huh? En rustning?" Sa muskelberget fundersamt och såg ner på honom. Varför var alla tvugna att vara så jäkla långa? Tänkte han buttert och nickade åt frågan. "Ja, han heter Alphonse Elric...Jag är hans syster Edwina. Jag...jag är lite orolig." Ljög han och såg ner på sin röda klänning som han hade fått låna av Winry. En vinröd klänning som var söt men ganska enkel. Det var bättre att vara klädd praktiskt ifall något skulle hända. Det bästa med klänningen var att den inte var kortärmad, för annars skulle den avslöjat att den högra armen i själva verket var gjord av metall. Vilket skulle göra folk ännu mer fundersamma. Trots allt var det en konstig slump att Edward och Edwina Elric hade metall-kroppsdelar. Skorna och benen hade varit lite knepigare med tanke på att automail lätt kunde förstöra strumpbyxor, därför fick det bli en förlängning av klänningen. "Hmmm...Jag tror inte att jag har sett någon i rustning...Tyvärr lilla fröken." Sade han beklagande. Typiskt...Det här var verkligen inte hans turdag. Han suckade lätt och funderade över sitt nästa drag men i samma stund hördes ljudet av krossat glas från övervåningen.
Tydligen var inte Edward ensam om att höra det, eftersom en hel del människor vände sina blickar mot taket, där även höga dunsar växte i styrka.
Folksamlingen var tyst medan höga rop och dunsar hördes. Efter ett tag spred sig oroliga viskningar igenom rummet men de tystnade snabbt då en hög röst klöv luften. Allas blickar vändes mot den som talade, den svarthårige som Edward hade stött på tidigare. Mannen hade ställt sig på ett bord och var nu i centrum för allas uppmärksamhet. "Mina damer och herrar, jag ber om ursäkt för det störande momentet men det tycks som om vi måste avbryta för ikväll. Jag ska ta itu med problemet men jag är säker på ni hittar ut allesammans."

Då han väl hade avslutat meningen hördes ett livligt surrande medan allt högre ljud hördes från övervåningen. Något stort slog i golvet där uppe...Var det ljudet av metall? Tänkte han och tvekade inte länge innan han skyndade iväg till trappan som ledde till övervåningen. "Hå...fröken!" utbrast den blonde mannen och tycktes tveka innan han plöjde igenom folksamlingen som fortfarande befann sig i en slags chock. "Ur vägen!" Utbrast han smått irriterad då folk bara stod som fån medan han försökte ta sig fram. De var som får allihop, kunde inte handla på egen hand. När han blev äldre skulle han aldrig växa in i högsocietetens tänkande, eller tänkande...De kunde inte tänka överhuvudtaget. Saker tycktes gå sönder på övervåningen och det verkade vara en signal för folksamlingen att ta sig ut, eftersom de började röra på sig. För hans egen del försvårade det situationen en aning men det gick trots allt. Trappan kändes som en livboj som sakta kom närmare och då han var någon meter ifrån verkade hans ena sko vika sig under honom. Skrämt försökte han gripa tag i någon för att inte bli societets-mos men innan han hann slå i golvet greppade någon tag i honom. "Ta det lite lugnt lilla fröken, jag har dig." Mullrade en ganska grov röst och då han vände blicken bakåt fick han syn på muskelberget. "T...tack.." Mummlade han fram och log tacksamt. "Ingen fara, trots allt är min släkt känd för sin hjälpsamhet!" Utbrast han med något som liknade stolthet i rösten. Lite osäkert såg blondinen upp på honom utan att riktigt veta vad man skulle svara i en sådan situation. Han nickade bara lätt för att sedan börja gå igen men stoppades av en enorm hand på axeln. "Ska du inte ut?" Frågade mannen medan de små ögonen var fixerade på honom och en bekymrad rynka syntes i det mejslade ansiktet. "Nej! Jag ska gå upp och hjälpa min bror..." Sa han med en orolig men också irriterad stämma samtidigt som han vände sig mot den store mannen. Varför skulle folk bara hindra honom från att göra det nödvändiga? Ett tag stod de båda tysta innan den storväxte, biffige mannen helt plötsligt lyfte upp Edward som om han inte vägde någonting. "Gah! Vad fan gör du!?" Utbrast han chockat medan det bar av uppför trappan. Det kom inget riktigt svar från den andre, bara ett grymtande ljud som var svårtolkat. Även om det kändes som ett väldigt ovärdigt sätt att färdas på så gick det mycket snabbare, dessutom avskydde han klackskorna som gjorde att den normala foten ömmade. Halvvägs till övervåningen försvann strömmen och höga skrik fyllde nedervåningen vilket resulterade i mer panik. Det var bra tur att han inte befann sig i folkmassan längre...

"Var är han!?" Hördes en hög stämma varpå en väldigt ljus röst svarade. "Jag vet inte vad du talar om! Jag har bara en syster!" Rustningen vid namn Alphonse var skrämd över den märklige främlingen som hade kastat sig över honom. För det första visste han inte vilket kön personen hade och det andra underliga var att denne hela tiden pratade om en Edward Elric. Han kunde inte förstå varför folk frågade efter det namnet, något annat han inte heller kunde förstå var förvåningen då han nämnde sin syster. Ett torrt skratt utan riktig glädje hördes medan den smala figuren med palm- aktigt grönt hår närmade sig. Ett stort leende syntes och visade de vassa gaddar till tänder som främlingen hade. Ögonen var smala, precis som på en katt. Fast färgen var väldigt ovanlig, lila. "Skämtar du med mig?" Utbrast den väldigt spinkiga, androgena varelsen som var klädd i ett svart mag- linne utan ärmar och ett par korta byxor som gick under naveln. Det såg ut att vara av läder eller något liknande material. "Edward Elric! En liten kortis med blont hår uppsatt i en fläta. Han har ett metallben och en metallarm. Dessutom har han en lillebror till rustning vid namn Alphonse Elric...och du påstår att du bara har en syster. Tror du att jag är helt dum i huvudet, va!?" Närmast skrek den grönhårige och blängde på rustningen. Rummet de befann sig i var en enda röra. Bord, stolar, gardiner, ja i princip allt var förstört och låg på golvet som var täckt av en orientalisk matta. Glasbitar låg utspridda över rummet men det tycktes inte bekymra den grönhårige som gick barfota. "Men det är sant! Jag har ingen bror." Försvarade sig Al och höll upp armarna ifall han skulle behöva slåss mot den här...vad han nu var. Den grönhårige fick något bistert över sig innan denne satte händerna på höfterna. "Vilken envis rustning du är. Jag får väl använda en annan metod." Efter de orden omgavs denne av ett ljus som spred sig över kroppen och framför Als ögon förvandlades den underlige främlingen till en välbekant person. Alphonse drog efter andan och stirrade chockat på sin syster...eller rättare sagt någon som nu såg ut som hans syster. "Hur...hur gjorde du det där?!" Frågan fick blondinen som stod framför honom att flina brett. "Jag besvarar din fråga...om du besvarar min."
"Håll dig borta från Al!" Närmast skrek Edward fram och blängde ilsket på sin kopia. Det här var inte alls bra. Tänkte han och bet sig hårt i läppen. Blondinen hade blivit nersläppt av den store mannen och tack vare husets storlek var det svårt att hitta bland alla rummen, men nu hade han tydligen hamnat rätt. Han gick in i rummet och hade blicken helt fokuserad på kopian som såg lätt chockad ut innan ett hånande leende dök upp. "Du klär i klänning metall-pojken." hånade den andra blondinen och flinade brett. "Sy...Syster vem är det här!?" Utbrast rustningen med en gäll och mycket skrämd röst. Han förstod inte speciellt mycket av situationen och det oroade honom att den här...saken verkade tro att Edwina var den här Edward. Originalet såg på sin bror som tycktes vara skrämd av situationen och bet ihop. Det här skulle bli en jobbig situation...På något vis var han tvungen att få ut rustningen ur rummet och försöka övertyga kopian om att han var Edwina. Kanske det kunde rädda dem båda från att bli förföljda och på det sättet undvika onödig blodspillan. "Det här är Envy...en homu..." Längre kom han inte innan den exakta kopian sprang fram, hoppade och placerade en spark i midjan på honom. "Syyysteeeer!!!!" Ekade den yngre broderns skrik då den äldre brodern föll till golvet. Hostande skyndade han sig på fötter medan kopian landade katt-aktigt bakom honom. "Ur form kortis? Eller är det klänningen som hindrar dig?" Hånade Envy och flinade brett av skadeglädje. "Käften! Jag är inte Edward..." Ljög han och blängde ilsket medan han talade åter. "Al...försvinn härifrån...jag kommer snart tillbaka."
"Men syster!" Protesterade rustningen med sin gälla stämma. Han ville inte lämna sin syster med den här galningen, han skulle aldrig förlåta sig själv om något hände henne. Dessutom ville han förstå vad det hela handlade om. Hade systern träffat den här Envy förut? Isåfall var och hur?
"Stick bara! Leta rätt på den här Roy, han har tydligen fått skadedjur i huset..." Det sista muttrade han fram medan blicken fortfarande var fokuserad på den androgena varelsen. En spänd tystnad föll över rummet medan rustningen sakta rörde sig mot utgången med ytterst motvilja. Allt som hördes var de tunga metallstegen som tycktes vandra i en evighet. Då ljudet slutligen dog bort transformerade Envy om sig till sin vanliga gestalt och fnös lätt. "Trodde du att en klänning och utsläppt hår skulle få mig att tro att du är en annan? Isåfall är du bra dummare än vad jag trodde." Den grönhårige gick runt honom och man kunde se hur gärna han ville banka ihjäl blondinen. "Kan du verkligen slåss med de där klackade skorna?" Hånet var tydligt och den här gången väntade han inte på några svar utan riktade en spark mot Edward i huvud-höjd. Blondinen väntade inte på sparken utan duckade och slog ihop sina händer innan de nuddade mattan. Den lyste till under ett kort ögonblick innan den omvandlades till lindor som var runt den grönhåriges ben. Detta bekymrade inte varelsen eftersom denne omvandlade sig själv till en större kvinna så att lindorna inte höll. Därefter blev han sig själv och grep tag om Edwards hår för att dra upp honom. Blondinen grinade illa över förnedringen. Nu...nu skulle det ta slut om han inte hittade på något riktigt drastiskt som skulle chocka hans fiende. Vad som helst...Han ville inte använda sin arm till att omvandla, för det var något väldigt typiskt för honom. På något sätt ville han vinna med en försäkran om att Envy skulle låta bli honom i fortsättningen. "Tss, det här var nästan för tråkigt lätt...Nå, kortis. Några sista ord?" Tankarna tycktes fladdra omkring i hans huvud men ingen vettig plan dök upp om inte...Som om det hade varit en ren impuls slog han armarna kring den andres hals för att sedan låta sin mun tryckas mot den kalla munnen. Greppet om håret försvann och han kunde se chocken i de lila ögonen som spärrades upp. Av någon konstig anledning kände han hur munnen öppnades och precis när tungorna snuddade varandra hördes en skarp stämma.
"Var det därför du sa åt din bror att försvinna?"
Edward avbröt hastigt kyssen innan Envy puttade iväg honom med båda händerna. I dörröppningen stod den svarthårige med en allvarlig blick och bakom honom Al. En kraftig rodnad syntes på hans kinder då han mötte sin brors blick. Det hela kändes helt fel, som om han hade svikit honom och det kanske var det som hans yngre broder tyckte också. Den androgena varelsen fnös lätt och gick mot fönstret. "Vi ses väl...Edwina." Deras blickar möttes kort innan den grönhårige försvann ut genom fönstret. Hoppade ner utan minsta tvekan. Försiktigt vände han blicken mot de två i dörröppningen och båda tycktes förvånade men samtidigt också dömande...
"S...syster..." Pep rustningen fram, han lät sårad. Ett tag stod Edward bara där och såg från sin bror till den svarthårige. "Ja...det verkar som om din...syster faller för den farliga typen." Mannen vandrade in i rummet, hela tiden med blicken på honom. När de stod tillräckligt nära varandra sträckte han ut handen. "Jag tror att jag glömde presentera mig, överste Roy Mustang."