Jag heter Laura Ingalls Wilder och jag ska berätta en historia om någonting som hände mig när jag fortfarande var barn. För er som inte vet någonting om mig, växte jag upp i en liten stad som heter Walnut Grove i Minnesota. Min familj var ganska fattig, och min pappa fick slita mycket för att vi skulle ha tak över huvudet och mat på bordet. Jag har tre systrar, Mary, Carrie och Grace, och en bror som heter Albert. Han är inte min riktiga bror, men det spelar ingen roll. Vi var som syskon.
I den här historien var jag drygt 14 år gammal. Mary hade flyttat till Winoka där hon drev en blindskola tillsammans med hennes man, Adam Kendall. Grace var fortfarande bebis, och Albert hade precis flyttat in till oss.
Det började en kväll i september. Skolan hade precis börjat igen och vi hade läst om nattvarelser, som ugglor och fladdermöss, då vi hade kommit in på ämnet vampyrer. Min bror Albert blev fascinerad och ville gärna veta mer om dem. Någon kväll senare när vi skulle sova, och pappa var uppe på vårat loff för att säga godnatt, bestämde sig Albert för att fråga pappa om vampyrer.
"Pappa, finns vampyrer på riktigt?"
Pappa, som satt nere vid Alberts madrass, skrattade till.
"Nej, klart att det inte finns. Det är bara fantasier"
Han ruffsade till Alberts hår.
"Godnatt gubben"
Han pussade Albert i pannan, innan han reste sig upp för att säga godnatt till mig.
"Sov nu"
När pappa hade gått ner hade jag vänt mig om för att försöka somna, då Albert sa mitt namn.
"Laura, tror du på vampyrer?"
"Nej det gör jag inte. Låt mig sova nu"
Jag blundade och försökte somna igen.
"Jag tror på vampyrer iallafall. Och jag ska bevisa för dig att de finns på riktigt"
"Lycka till"
Sen somnade jag innan han hann störa mig igen.
Men hur som helst, det var precis det Albert gjorde. För några veckor senare var Dr. Baker tvungen att resa iväg för att ta hand om en sjuk släkting, så en ny doktor kom till staden för att ta hand om de sjuka här medan Dr. Baker var borta.
Han hette Dr. Carlisle Cullen.