Cassian gick fram och tillbaka i en mörk korridor och funderade. 'Det är inte normalt' tänkte han till sig själv. 'Ingen kan vara två kort och speciellt inte Demon och High Priestess, dom är motsatsen till varandra.' Fortsatte han. Det var konstig och när han tänker efter så var hon det också. Av någon anledningen så gillar både Alexis och Doktor Jezebel henne, vilket bevisar att något är extremt konstigt med henne eftersom Jezebel aldrig har älskat en annan människa så länge han hade känt honom.

Personen i fråga, en kvinna i 20 års ålder gick fram till Cassian och log sitt berömda leende som visade hennes huggtänder eller kanske inte huggtänder kanske eftersom en människa inte kan ha huggtänder men det såg ut som hon hade det i alla fall. Hon var väldigt vacker, det kunde Cassian inte förneka. Hennes rygglånga hår var lika svart som en korps fjäderskrud. Hon hade en väldigt fin figur det kunde han inte heller förneka, varje man som såg henne skulle vilja ha henne och varje kvinna ville ha hennes figur. Och det vackraste på henne var hennes ögon. Hennes ögon så blå som det blåaste havet om man inte var försiktig kunde man nog drunkna i dom. Hennes namn var Kagome Higurashi och var en adelsdam utan familj. Dom hade dött när hon var liten eller det var han har hört i alla fall.

"Cassian?" sa hon

"Vad vill du?" svarade han argt, för om Kagome log så kan det inte vara något bra som ska hända. "Alexis vill prata med oss" svarade hon och gick mot Alexis rum, som låg en trappa upp. 'Vad vill han nu?' tänkte han och gick efter Kagome. Dom gick in i rummet, Kagome först så klart eftersom han var ett simpelt spelkort medan hon var från den höga arcana.

Cassian kollade runt i rummet för att se vilka som var där, självklart så var doktor Jezebel redan där. Ståendes vid sin fars högra sida. Och Mikaila satt vid Alexis vänstra knä med han klappade henne som den lille hund hon var. Kagome ställde sig bredvid doktorn. Doktorn blir väldigt orolig om han inte hade Kagome i närheten och under hans uppsikt hela tiden. "Cassain, Jezebel och Kagome ni har i uppgift att se till att Kain får träffa Mikaila"

Mikaila tittade upp på Alexis med längtan i ögonen. "Får jag verkligen träffa min Kain nu?" frågade hon glatt. Alexis log och fortsatte att klappa henne på huvudet. "Ja, Mikaila. Du har varit duktig och gjort precis som Kagome har sagt. Du är redo att träffa Kain" svarade han. 'Så det var därför hon log. Mikaila ska träffa Kain. Hon som har tränat henne för det här. Mikaila ser henne som sin mor och var väldigt beskyddande av henne. Den dumma ungen' tänkte Cassian men sa en annan. "Som kort mäster vill" sa han och buggade sig, Doktorn och Kagome ställde sig vid honom och gjorde likadant. Alexis gjorde ett tecken som sa åt dom alla att gå. Alla gick mot dörren, men innan Kagome hann gå iväg ropade Alexis in henne igen.

Cassian såg hur Jezebel ändrade ansiktsuttryck från att vara lugn och passiv som det brukade vara, blev det panikslaget och avundsjuk. Men det var bara för en sekund, lika fort som det hade ändrast återgick han lika snabbt att vara lugn och passiv. Kagome lämnade dom, ingen visst vad Kagome och Alexis gjorde där inne men dom ville inte bli störda.

Kain Hargreaves satt i en röd fåtölj i sitt rum och funderade, när plötsligt en ung kvinna i 17 års ålder med långt vågigt hår kommer gående mot honom. "Vet du vart min ring är?" frågade hon och sätter sig på knä framför honom, hon lägger sin hand på hans och tittar upp på honom.

"Kain, min ring har försvunnit…Se..se bara…Visst är det hemskt?" frågade hon igen. Hon håller upp sin vänstra hand så Kain kan se. Hennes ringfinger är borta. "Så du måste återvända dit du hör hemma". Hon börjar ställa sig upp och lutar sig fram mot Kain.

"Jag har ingen aning om var din ring kan vara…" svarade han, dom var ansikte mot ansikte. "För…min älskade kusin Suzette…du är död"

Suzette ställer sig upp och ser smått förtvivla ut. "Ja men…Jag hittar den inte…Vägen hem…svarta fjädrar i vägen" Hon stod framför honom och svarta fjädrar svävade runt henne. "Jag ser ingenti…" sade hon och hon försvann som sand i vinden.

Kain satt ensam i sitt rum, han lutar sig framåt i sin fåtölj och lägger sitt ansikte i sina händer. "En illusion?" frågade han sig själv. "Jag kände doften av blommor" han tittade mot sitt fönster, det stod öppet. Vid hörnet av gardinen låg det en blomma. Kain gick fram och tog upp den pch undersökte den. "En konstgjord blomma" konstaterade han.

'Suzette, min vackra kusin. Enda dottern till min fars stora syster Augusta. Hon förälskade sig i en man utanför de sociala normerna…och dog med honom' han tittade på den konstgjorda blomman. 'Drömde jag? Det måste ha varit en dagdröm. Det är inte likt mig, låta sentimentaliteten ta över på det viset'. Kain tog på sig sin kavajjacka och sina handskar. "RIFF" ropade han. Riff, hans trogna butler kommer in med en bricka te. "Jag går ut" berättade han och gick mot dörren.

Kain gick till kyrkan, svängde och gick till hennes, Suzettes grav. Han satt sig på knä och tittade på hennes gravsten. Den såg ut som en vanlig gravsten, gjord av sten och formad som ett kors.

"Visade du dig för mig för att du trodde att jag glömt?" frågade han gravstenen. "Inte kan jag glömma" fortsatte han. "Jag hade bara inte mod nog att ta mig hit. Jag…Jag kan fortfarande inte acceptera att du är död" berättade han för gravstenen. "Du var en andestark flicka, trots ditt fragila utseende. Du hade alltid för dig nåt som skulle överaska omgivningen. Och jag var dragen till dig, redan i unga år" erkände han. Han tittade ner på jorden runt gravsten. Han såg en primula som dom hade planterat. Och jorden den var uppriven som någon hade grävt upp den. Men det var omöjligt för ingen har varit här sen hon begravdes.

"Du verkar ledsen" kom en flickröst bakom honom, Kain vände sig om och såg en flicka med långt vågigt hår, hennes hår var rött och hennes ögon ljus blå, hennes läppar så smala och röda som blod. Hon hade på sig en svart kappa som gömde hennes klänning. Hennes kappa var kantad med päls, Kain lade märke till att flickans händer och ben var helt täckta med bandage och hon höll i ett svart paraply. "Va inte ledsen" sade hon. "Jag ska göra dig lycklig" sa hon och log.

Kain kände en svag doft av blommor komma från flickan, han kände igen doften. Flickan luktade likadant som den konstgjorde blomman han hittade vid sitt fönster. "Voff VOFF" en hund hade dykt upp och började skälla. Hunden sprang mot flickan och förstökte bita henne. "AKTA DIG!" Kain lade armen om henne och skyddade henne från hunden, hunden bet Kain på handen.

"Fröken, gick det bra?" sade han, oroad över om flickan hade blivit skadad. Flickan vände sig om mot hunden. "Hundusling" sa hon argt. Plötsligt kom gravväktaren springandes mot dom. "Jag är hemskt ledsen, sir" sade han nervöst. "Han är lite stressad, det har varit lite konstigt folk här på sistone!" förklarade gravvakten. "Konstigt folk? Likplundrare? Gravskändare?" frågade Kain smått nyfiken.

"Tja, det har varit skadegörelse så det var nog bara busfrön. Jag ber så mycket om ursäkt. Är herrn skadad?"

"Bara ett skrapsår" försäkrade Kain gravvakten. "Så länge fröken inte är skadad" sa han och vände sig om mot flickan men hon var spårlöst försvunnen.

Långt bort satt Mikaila och log. "Jag ska göra dig lycklig" sa hon till sig själv. "Jag och bara jag! Kain, vänta bara. Vänta på mig Kain!"