Hermiones hemlighet
Jag äger inte karaktärerna, allt tillhör J..
Detta är min första fanfiction. Den är tidigare publicerad på Pottersajten, men tänkte lägga ut den här också.
Del 1.
"Jag gör slut!"
Ron stod framför henne, och hans röst var stadig när han uttalade de tre orden. Hon visste ju egentligen att det var för det bästa, hon visste det och hon visste även varför han sa det. Trots det kunde hon inte stoppa tårarna som vällde upp i hennes ögon. Men hon skulle aldrig låta honom se dem, så hon sa
"Bra, då är det slut."
Sen vände hon sig om och gick med snabba steg bort i korridoren och lämnade honom ensam. Så fort hon kommit runt hörnet så började hon att springa. Sprang för allt var hon var värd. Sprang genom långa korridoren, ner till entréhallen, vidare ut genom den stora porten och ner till sjön, vidare en bit på stranden. Sen orkade hon inte mer, benen vek sig och hon sjönk ihop i en hög vid ett träd och kände tårarna välla upp, och hon gjorde ingenting för att stoppa dem, det var ingen ide, det skulle bara komma fler, och det var ändå ingen här som såg dem.
Trodde hon i alla fall…
Han såg henne komma ner mot sjön redan när hon lämnade slottet, så han hade smugit sig längre in i buskarna och satt sig där och väntade. Han ville inte prata med någon och han kände sig inte på humör för att överhuvudtaget möta någon. Men han hade sett hur hennes ben hade gett vika och han hörde nu hennes högljudda snyftningar. Han blev irriterad. Han hade ju valt att gå hit för att vara för sig själv. Han hoppades att hon skulle sluta och gå upp till slottet snart…
Men minuterna tickade iväg och blev till en timme, och hon satt fortfarande där och snyftade och nu stod han inte ut längre. Han gick fram från sitt gömställe i buskarna.
"Granger, varför sitter du här och lipar för?" Sa han i föraktfull ton.
"M-malfoy….?"
"Så rätt, Granger. Har Weasley varit elak mot dig? Inget som du inte förtjänar, din lilla smutsskalle."
"Vad gör du här egentligen Malfoy? Fräste hon och hennes ögon hade bytt uttryck från sorgsna till ilskna."
"Tog en stund för mig själv, men sen kom ju någon och förstörde den!"
Han tittade menade på henne.
"Men när kom du då? Fick hon fram med darrande röst."
"Jag har varit här hela tiden och bara väntat på att du ska gå tillbaka och lämna mig i fred, din lilla skit."
Hon hörde föraktet i hans röst, men det fanns en ton av något annat också, något som hon inte kunde sätta fingret på. Det han hade sagt sjönk in i henne och hon tittade tveksamt på honom. Hade hon verkligen suttit och lipat i en timme framför honom, visat sig svag? Nog måste han njuta av situationen nu, när han hade överläge över henne.
Han mötte hennes blick, han såg rädsla, skam och sorg i hennes ögon och hans hårda grå ögon mjuknade lite. Varför gjorde dem det för? Nej, han fick inte vekna nu.
"Men om du nu ska vara här hela kvällen så går väl jag någonstans där jag faktiskt får vara själv!"
"Gör det du, fräste hon, för jag tänker stanna!"
Han hade inte räknat med mothugg, så han gav henne en förvånad blick innan han vände ryggen till och gick. Hermione sjönk tillbaka ner i gräset och släppte fram de nya tårarna som vällde upp, men dessa var inte avsedda för Ron utan för Malfoy. Hon förstod inte, hon som aldrig brukade ta åt sig av hans spydigheter, satt nu här och grät för något som han sagt. Men det var inte vad han hade sagt som störde henne utan hur han sagt det, och hur han sett på henne. Varför hade han suttit i buskarna i en timme innan han gav upp och insåg att hon inte skulle gå sin väg? Varför hade han inte bara gått sin väg på en gång? Varför var han tvungen att se henne sådan här, rödgråten och svag?