Kapitel 1

Tillbaka på Hogwarts

Sommarlovet var slut och det var tredje året som Colin Creevey steg av Hogwartsexpressen på perrongen i Hogsmeade. Regnet öste ner och Colin kunde knappt se genom ridån av regn. Han tittade sig om över axeln för att försäkra sig om att hans lillebror Dennis fortfarande gick bakom honom, vilket han också gjorde. När han sedan hörde Hagrids "Förstaårselever hitåt" sa han åt Dennis att gå bort till Hagrid. Själv styrde han stegen mot dom hundra hästlösa droskor som stod en bit bort.

Han hoppade kvickt in i en av dom och stängde dörren. Han slog sig ner på ett ledigt säte och tittade upp för att till sin stora lycka upptäcka att där satt Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasley. Varför hade han inte sin kamera här?

Dom satt djupt försjunkna i ett samtal och hade inte märkt att Colin var där. Han lutade sig tillbaka och lyssnade lite halvt på vad dom sa. Plötsligt tittade Hermione upp och fick syn på Colin och buffade till Harry som även han tittade upp. Då han såg vem det var log han lite besvärat och hälsade med ett osäkert "Hej" och synade Colin uppifrån och ner som för att försäkra sig om att han inte hade kameran med sig. Då han inte upptäckte den slappnade han av en aning och frågade hur Colins sommarlov varit.

Droskan stannade så småningom utanför den stora ekporten. När Colin klev ur den blev han genast dyngsur. Han satte upp armarna över huvudet (som om det skulle hjälpa) och började springa mot entréhallen. I entréhallen var det varmt och behagligt trots de stora vattenpussar som fanns lite överallt där blöta elever klampat förbi.

Han fortsatte in i stora salen vars mörka molntäckta himmel då och då upplystes av blixtar. Han slog sig ner vid gryffindorbordet en smula nervös. Han hoppades innerligt att Dennis skulle hamna i gryffindor. Colin försjönk i sina egna tankar och märkte inte att Bill Hardy

gick fram till honom.

"Hallå Creevey" skrek Hardy som gick i samma årskurs som Colin i örat på honom. Flera personer runt omkring vände sig om för att se vem som skrek. Colin blev röd om öronen och tittade irriterat upp på Hardy vars lilla huvud som var täckt av en tjock brun kalufs fick hans mage att framstå som enorm. Men precis då Colin skulle fråga varför han hade den äran att få se Hardys fula nylle, öppnades dörrarna och de dyngsura förstaårseleverna kom tågande in efter professor McGonagall. Hardy gick bort och satte sig vid sina kompisar i andra änden av bordet. Colin sträckte på nacken för att få se en skymt av Dennis.

Dennis var drypande våt och han draperades av vad Colin misstänkte var Hagrids stora mollskinnsrock. Dennis såg riktigt förtjust ut när han fångade Colins blick och mimade: "Jag ramlade i sjön!" Colin log stort mot sin bror då han ställde upp sig med de andra förstaårseleverna framför huvudbordet.

Professor McGonagall satte en trebent pall framför de nervösa förstaårseleverna (om man bortsåg från Dennis som lyste som en sol) och placerade sedan den mycket gamla och lappade sorteringshatten ovanpå pallen. Allas blickar i salen riktades mot hatten och det var knäpptyst. Sedan öppnades en reva vid brättet på hatten och den började sjunga:

När jag var ung, för mer än tio sekel sen

På skolan levde en berömd kvartett,

Vars namn vi alla känner väl igen,

Och alla fyra var av trollkarlsätt.

Från heden kom den tappre Gryffindor,

Från myren stammade den sluge Slytherin,

Från dalen sköna Ravenclaw med gyllene hår,

Från den kom också Hufflepuff, så mild i sinn.

De delade en dröm, en önskan och ett hopp

Och smidde alla djärva planer på

Att unga trollkarlar och häxor lära opp.

Till Hogwarts skola lades grunden då.

Olika dygder värdesatte de hos dem

De skulle häx- och trollkonst lära.

En var dem på skolan skapade sitt hem

För de elever som tycktes stå dem nära.

De modiga sattes högt av Gryffindor,

Och prisades av honom allra mest.

Men Ravenclaw, hon fann i alla år.

Att de med gått förstånd var bäst.

Och milda Hufflepuff, hon föredrog

De flitiga, som strävar för att duga,

Men Slytherin, som aldrig av makt fick nog,

Han tyckte om de äregiriga och sluga.

Under sin levnads tid de fyra valde ut

Dem som de själva satte störst värde på.

Men sen, till sist, när deras eget liv tog slut,

Hur skulle man vid valet då till väga gå?

Jo, kloke Gryffindor fann på ett sätt:

Han slet mig av sitt huvud kort och gått –

Att sen förse mig med en hjärna, det gick lätt –

Och sedan dess sortering har fallit på min lott!

Så låt mig över era öron nu få glida ner,

För ännu har jag aldrig någonsin tagit fel –

Jag tar en noggrann titt i huvudet på er

Och väljer lämpligt skolhem för er del!

Hatten tystnade och stora salen bröt ut i stora applåder.

När applåderna hade dött bort började professor McGonagall ropa upp namn från ett pergament.

"Ackerley, Stewart!" Stewart snubblade fram till den trebenta pallen, satte sig på den och drog ner hatten över huvudet. Efter en stund öppnades revan på hatten igen och den vrålade:

"Ravenclaw!" så att det ekade i den stora salen. Ravenclawbordet brast ut i dånande applåder och Stewart snubblade bort till dom.

"Baddock, Malcolm!"

"Slytherin!" Colin kände hur han blev mer och mer nervös för varje elev som ropades upp.

"Branstone, Eleanor!"

"Hufflepuff!"

"Couldwell, Owen!"

"Hufflepuff!" Och så äntligen:

"Creevey, Dennis!" Colin höll andan.

"Gryffindor!" Ett brett grin spred sig över Colins ansikte när han tillsammans med de övriga Gryffindorarna applåderade Dennis välkommen. Dennis slog sig ner bredvid Colin med ett leende som gick från öra till öra.

"Jag ramlade i sjön!" sa Dennis upphetsat, han formligen strålade av lycka.

"Är det sant?" undrade Colin minst lika upphetsat. Dennis nickade så att det blöta håret skvätte ner en femteårselev som satt på andra sidan bordet. Hon tittade irriterat upp och blängde på Dennis som urskuldande ryckte på axlarna.

"Jag kan inte vänta tills jag får se mig omkring" sa Dennis, just som en flicka med svart axellångt hår och blåa ögon slöt sig till Gryffindorbordet. Colin trodde sig ha uppfattat hennes namn som Natalie McDonald. Hon kom fram till dom och satte sig bredvid Dennis. Efter ett tag pratade hon livligt med Dennis om quidditch. Colin som inte tyckte quidditch var den bästa sporten i världen, som de flesta tyckte, slutade efter ett tag lyssna på Natalie som berättade om hur gärna hon skulle vilja spela vaktare i Gryffindors quidditchlag. Han riktade blicken bort från Dennis som nickade instämmande och tittade istället mot huvudbordet och väntade på att få hugga in på middagen.

När alla förstaårseleverna var uppropade bar Professor McGonagall bort pallen och Professor Dumbledore reste sig upp. Genast slutade alla elever prata och allas blickar riktades mot honom.

"Först och främst vill jag säga välkomna!" sa han och fortsatte sedan:

"Det är med glädje jag presenterar vår nye Försvar mot svartkonst lärare: Professor Moody."

Han gjorde en svepande gest mot en man vars förvridna ansikte fick honom att se skräckinjagande ut. Det var få som stämde in i Dumbledores applåderande, men desto flera runt om i salen som flämtade till. Colin förstod dom. Professor Moodys ansikte var täckt av ärr och en bit av näsan var borta. Det ena ögat var litet och mörkt men det andra var stort, blått och runt. Det blå ögat rörde sig oupphörligt, utan att blinka.

När Dumbledore slutat klappa i händerna fortsatte han med sitt tal.

"Alla förstaårselever bör komma ihåg att skogen på området är förbjuden mark för alla elever. Vilket även några av våra äldre elever också bör komma ihåg. Mr Filch har bett mig påminna er om att inga trollkonster bör utövas i korridorerna. Alla som är intresserade av att spela

quidditch för sitt elevhem kontaktar madam Hooch. Och till sist skulle jag vilja säga ett par utvalda ord: Dumbom! Lipsill! Stolle! Tokskalle! Tack ska ni ha!"

När han satte sig ner bröt applåderna ut så att det dånade i stora salen.

Faten fylldes sedan plötsligt av mat och alla började ta för sig av läckerheterna. Dennis, som var något av ett matvrak, kastade sig över maten och tog för sig av alla sorter. I likhet med Dennis tog även Colin för sig av allt. Han var verkligen hungrig. Stora salen fylldes av ett behagligt sorl och klirret från hundratals knivar och gafflar. Colin pratade med Dennis och de var mitt inne i en diskussion om drakar när kycklingen, potatisen och revbensspjällen försvann och ersattes istället av sirapstårta, brylépudding och äppelpaj.

Till slut försvann även efterrätterna och stora salen började snabbt tömmas på elever. Dennis slöt sig till förstaårseleverna som skulle följa efter prefekterna. Colin tog god tid på sig att komma upp till uppehållsrummet. Han njöt av att vara tillbaka på Hogwarts.

Så småningom kom han i varje fall upp till uppehållsrummet som var proppfyllt med folk.

Colin bestämde sig snabbt för att gå upp till sovsalen eftersom alla fåtöljer redan var upptagna. Han sicksackade mellan personer som pratade med varandra och kom tillslut fram till trappan som ledde upp till killarnas sovsal. Colin tog två trappsteg i taget och var strax i sovsalen för att upptäcka att Bill Hardy satt på sin säng med Colins kamera i handen. Kameran var en av Colins favoritsaker och att se Hardy hålla i den med sina ovärdiga fingrar gjorde honom förbannad.

"Ge mig den" sa Colin och försökte låta lugn men lyckades inte riktigt vilket fick Hardys leende att bli ännu större.

"Nej, det tänker jag inte" Colin drog fram sin trollstav och tänkte precis kasta en lamslagnings­besvärjelse över honom, när Hardy hoppade ner från sägnen, förbi honom och sprang ner för trappan. Colin rusade efter med ett stadigt tag om trollstaven.

När han kom störtade ner i uppehållsrummet vände sig många om och stirrade på honom, men inte så många som skulle stirra om han fick tag på Hardy. Han tittade sig omkring men kunde inte upptäcka Hardy någonstans. Colin banade sig fram mellan eleverna i uppehållsrummet, samtidigt som han vred på huvudet för att få en skymt av honom. En häftig rörelse vid porträtthålet fick honom att titta dit. Hardy slank ut, om man nu kunde kalla det slinka snarare klampade ut, genom porträtthålet. Colin följde efter honom ut i korridoren där han såg Hardy försvinna bakom ett hörn. Colin höjde trollstaven och skrek:

"Lamslå!" Efter det hördes ett skrik, ett brak och sedan följde dödstystnad.

Kommentera gärna! 